Och varför ska saker vara enkla när de kan vara svåra?

Jamen ni undrar säkert hur det har gått med allting som var på gång? (som influencers skulle ha inlett inlägget). Nä, men jag börjar väl med det enda som har gått bra, besöket hos artros-PT:n i måndags. Fick motsvarande en OK-stämpel i stjärten och så var det bra med det, jag behöver inte komma dit fler gånger om det inte är så att jag får besvär igen, och besvär skulle jag inte säga att jag har just nu. Enda gången det gör ont är om jag typ gör knäböj stående på höger ben, men den lilla stunden kan man ju stå ut eftersom SMÄRTA INTE ÄR FARLIGT. I alla fall inte den här smärtan. Ska fortsätta med mina övningar och så fick jag några nya som verkar svinsvåra, men eftersom allting har gått så bra så behövde jag nya utmaningar, tyckte hon. För all del, tyckte jag. 

Så gled jag ut därifrån och åkte hem till ett KAOZ, för både spis och duschkabin hade kommit och jag tyckte det stod grejer exakt överallt. Min man hade baxat ut den gamla spisen och in med den nya och där stod den som en blänkande juvel i köket. Testade plattorna, de fungerade. Satte på ugnen, inget hände. Inte heller fungerade den lilla displayen med klocka, såg jag nu. Amenvafa-AN? svor jag. Hade vi köpt typ typ en spis med ett tomt skåp under? Fått ett måndagsexemplar? Nä, men då visade det sig att den gamla spisen gick på två faser och den nya på tre, och den lata elektrikern som hade kopplat in den gamla spisen för 25 år sedan hade bara dragit två faser från elcentralen till uttaget. Då är man ju glad att man är gift med en elektriker, men inte ens denna elektriker med kraftiga hamstergener hade en extra sladd till ett trefasuttag liggande i gömmorna. Så spisen blev stående där den stod, halvt utdragen. SUCK. 

Så gav sig min man sig på att montera duschkabinen. Det stod i kundrecensionerna att den var svårmonterad och att den medföljande monteringsinstruktionen var i det närmaste obegriplig, men det var inget som fick min man att backa. Där är han som professor Balthazar, han funderade och funderade och funderade och så plötsligt kom han på det. Sen springer han förvisso inte till sin universalmaskin och får ut tre droppar av något magiskt som löser hela skiten i ett nafs, utan det är väl mer att han kan tänka ut hur allting måste göras och i vilken ordning, utan att vara beroende av en monteringsanvisning. Fantastisk egenskap som jag önskar att jag också hade. 

Vi har ett mycket litet badrum, men min man hade såklart mätt och kollat så att denna gigantiska duschkabin skulle få plats. Den är typ dubbelt så stor som den gamla och upptar cirka hälften av badrummets golvyta. Det var precis så att man kunde klämma in tvättkorgen mellan duschkabinen och väggen, sedan var det fullt och ska jag vara helt ärlig så känns det lite klaustrofobiskt, men man vänjer sig nog.
Det första problemet började när det visade sig att det inte gick att vända på den del där skjutdörren satt. Den yta i badrummet som inte upptas av den gigantiska duschkabinen är dedikerad till toastol och handfat och det är ju grejer som inte direkt är flyttbara. Nu gick det bara att sätta duschkabinen på ett sådant sätt att skjutdörren hamnade vid väggen med handfatet, dvs att man skulle bli tvungen att åla sig in via ett cirka 30 cm "stort" mellanrum mellan duschkabin och handfat istället för att skjutdörren skulle vara placerad på den enda platsen med fri golvyta (mellan handfat och toastol). Det löste min man genom att vända hela duschkabinen upp och ner, då kom ju skjutdörren på rätt håll så att säga. Nästa problem som uppstod var då att hålen för blandare och duschslang kom rätt långt ner på duschkabinsväggen istället för rätt långt upp, men det är ju bara en estetisk fråga som jag inte bryr mig jättemycket om. Problemet handlade mer om att de medföljande slangarna hamnade på fel ställen och därmed inte räckte till, så monteringen fick avbrytas för att åka och köpa mer slang. Detta gick såklart inte att samordna med att åka och köpa mer sladd till spisen, för det visste vi ju inte då. Och allt sånt där tar ju eviga tider när man bor på landet och inte har Biltema och Byggmax och liknande faciliteter inpå knuten.  

Såatteh. Ja, men igår var i alla fall duschkabinen redo att invigas, och det var en lyxig känsla må jag säga. Mindre lyxigt var det när jag sedan skulle hänga upp min handduk, för då nådde jag inte handdukshållaren längre. Den hänger ovanför tvättkorgen mellan duschkabinen och väggen och nu stod det plötsligt en toastol i vägen. Eller den har ju stått där hela tiden, men innan fanns det golvutrymme mellan toastolen och väggen och där står det nu en duschkabin. Min man såg inte problemet för han är mycket längre än jag. Kan hända att jag sa till honom att det väl inte är meningen att det ska kännas som att man är på ett djävla HOSPICE och behöver be om hjälp för att få duscha, men det var lite så det kändes (inte för att jag vet hur det är att ligga på hospice i och för sig, det var kanske ett lite överilat uttalande). Vi stod och grunnade en god stund för att hitta ett alternativt ställe att hänga handdukar på, men det ser kärvt ut för det är verkligen ett jättelitet badrum och man vill ju kunna sitta på toa utan att ha en blöt handduk hängande över sig. Men ja. Problem är ju till för att lösas på något sätt, får väl börja googla "compact living" eller nåt. 

Och spisen står fortfarande där den står, ej inkopplad. Men det skulle min man försöka ta tag i som idag, fast idag hade han också enligt sig själv mycket annat att stå i. Han är ju arbetslös och det finns väl ingen arbetslös som söker jobb 8 timmar om dagen och det gör inte han heller, men nu var det någon deadline kring sökta jobb som skulle redovisas som pockade på uppmärksamhet. Hoppas det blir fixat till helgen åtminstone. Och att vi kan få bort allt djävla emballage som ligger överallt och tär på mitt välbefinnande. Så här går det aldrig till i Bygglov och liknande program, men stay tuned for the spännande fortsättning precis som vanligt. 

Till stallet istället, v 40 2020, pt1

Det blev ju ingen ridning i fredags p g a att det skulle vara uteritt (i skogen alltså) och det kände jag inte för. Men det ska jag ta igen denna vecka tänkte jag, för på lördag ska jag rida för tränare. GULP. Men igår gick det himla bra. Jag var lite bekymrad för galoppen och sa till Karin "du måste titta på mig hela tiden och säga hur jag ska göra" (som ett barn, hahaha), men det behövdes inte för Köttbullen galopperade så fint utan någon ansats till bakutsparkande. Visst, jag måste fatta galopp i hörn och man får inte vara jättepetig med formen och det där med att galoppera långsammare när man kommer ifatt någon annan är ju bara att glömma. Men nu har jag läst i diverse dressyrgrupper på Facebook om folk med liknande problem och alla får rådet att bara rida på framåt och bygga muskler och skita i formen. Såatteh. Då gör vi väl det då. 

Övningen var öppna i trav och vi blev filmade, det ska vi titta på nästa vecka när vi har teori. Köttbullen var så duktig, ja inte i öppnan för det kan hon inte, men hon jobbade så fint i form i både skritt och trav och står inte alls emot lika mycket längre. Förvisso lägger hon sig i handen ibland, men hellre det än att hon pinnar iväg som en stjärnkikare. Var så nöjd efteråt. Genomblöt av svett och benen var som gelé för man får verkligen ingenting gratis. PUH. Köttbullen hade blivit klippt sedan sist, hon hade väl blivit av med sisådär 10 kilo päls så det gav kanske den extra energi som hon behövde. 

Ska som sagt rida för tränare på lördag, är nu i valet och kvalet om jag ska vila i denna härliga känsla och inte rida på fredag för att vara säker på att komma till den träningen med ett bra självförtroende. Sedan kan det ju tänkas att det går bra även på fredag och då blir det ju ännu bättre. Men det är också tänkbart att det går dåligt och då kommer jag kanske till träningen med en dålig feeling. Alternativet "rida en annan häst på fredag" finns ju också. Ack ja, vilka bekymmer. Får väl låta dagsformen avgöra eller nåt.  

Nu så är det måndag, nu försöker vi igen

Ibland blir ingenting som man har tänkt sig. Jag är väl helt ärligt en rätt så fyrkantig person som gillar att Ha. En. Plan. Samt att följa densamma (annars är det ju ingen större vits med att ha en plan). Sen kan jag självklart vara flexibel (annars hade jag antingen fått byta jobb eller förmodligen blivit permanent inskriven på något mentalsjukhus), men jag behöver ju inte gilla det för det. Hehe. 

I helgen som gick hade jag följande planer: 1. Ta en dust med Köttbullens galoppfattningar på fredags-drop in-ridningen. 2. Träna med Tage på lördagsförmiddagen. 3. Ha spårträning med min valpkurs på söndagen. 4. Ändå ha oceaner av EGENTID eftersom min man skulle leka med sin kompis. 

Vad blev det nu av detta? Uppföljning följer:

1. Drop in-ridningen blev ändrad till "uteritt" pga att dom skulle fixa i ridhuset inför en tävling på lördagen. Kände inte vare sig för uteritt eller att bråka med galoppfattningar på en uteritt. Så jag ställde in. Åkte hem och högg ved istället. Har ju inte kunnat hugga ved på hela sommaren p g a att det varit ett gigantiskt getingbo uppe i vedbacken, men nu så. Mmm...ved. Bästa träningsformen. 

2. Tränade med Tage von Ärthjärna och det gick Så. Djävla. Dåligt. Vet inte vilken planet han var på i spåret, men det var i alla fall inte samma som jag. Budföringen gick bra, men sen skulle vi träna lite uppletande och då jobbade han jättebra tills han hade hittat ett föremål, sedan lade han av. Nu var det visserligen löptikar i närheten som kan ha distraherat, men ändå. Blev på dåligt humör. Åkte hem och högg mer ved i vredesmod. 

3. Spårträningen med valpkursen - där fick man ha ett hjärta av sten för att inte bli på gott humör igen. Det gick så bra för alla och alla var glada och nöjda och vädret var dessutom kanon. 

4. Egentiden blev det ingenting med för min man blev sjuk. Inget allvarligt, men man ska ju ta det säkra för det osäkra I DESSA TIDER så han stannade hemma. Det var såklart det enda rätta att göra, men min plan sprack. Aja, jag fick i alla fall hugga ved. 

Såatteh. Lite ups and downs, men nu är det ny vecka och nya tag. Idag ska jag på återbesök till min artros-PT. Har ju blivit tillsagd att träna på egen hand nu i sex veckor och jag föreställde mig lite att dagens återbesök skulle bli som de som blir tidigt utröstade ur Biggest Loser och sedan kommer tillbaka och vinner hemmapriset och får gå in på scenen och ta emot applåder och vara stajlade och glammiga och glada och det visas upp en jättestor bakgrundsbild där de väger 30 kg mer och är deppiga och bleka och osminkade. Eller nåt. Föreställde mig att jag skulle glida in till artros-PT:n och vara lika musklad och vältränad som, tja, Charlotte Kalla eller nån. Så har det kanske inte riktigt blivit, men jag är ändå nöjd med utfallet. Är kanske inte 100 % i mitt livs form (när man nu är det), men tränat har jag faktiskt gjort varenda dag i sex veckor, två dagar bara den där femminutersträningen som är i artros-appen men alla andra dagar även någonting annat, till exempel cykling, ridning, pilates eller långpromenad. Vi får väl se vad utfallet blir där helt enkelt. 

Curare

Har läst Curare av Martin Rössel. Den handlar om det här:

En äldre man hittas mördad i sin paradvåning på Östermalm. Han har blivit styckad på ett mycket ovanligt sätt och mördaren har lämnat ett kryptiskt meddelande till polisen.  

En kort tid senare sker ännu ett mord och det blir tydligt att mördaren inte har för avsikt att sluta, tvärtom en mordvåg är att vänta.  

Erika Hård är kriminalinspektör vid sektionen för grova brott i Stockholm. Hon tränar MMA, lyssnar på Rammstein och är livrädd för att bli kär. Tillsammans med sina kollegor är det hon som får i uppdrag att ta fast seriemördaren, men det visar sig snart att det inte bara är polisen som jagar en mördare, utan även en mördare som jagar en polis...

Jaha, vad ska man säga om det här? Till att börja med så är Erika Hård en poliskaraktär av vilken det går minst tretton på dussinet. Det spelar liksom ingen roll att hon görs till en lesbisk kampsportsexpert, GÄSP  kände jag för henne och resten av gänget på sektionen för grova brott. Intrigen var okej och bitvis var det rätt spännande, men det var lite väl många karaktärer att hålla ordning på och dialogen kändes emellanåt rätt stolpig. Den här boken får tre små giftsprutor av fem möjliga.

Barnbruden

 Det här är en bok som jag inte kommer att läsa klart: Barnbruden av Anna Laestadius Larsson. Handlingen lät rätt så lovande (såklart, annars hade jag väl inte börjat läsa den): 

Det är juni 1774 och det kungliga linjeskeppet Sofia Albertina närmar sig Sveriges kust efter en orolig färd över Östersjön. Ombord finns Hedvig Elisabeth Charlotta, femton år gammal och den yngsta kungliga bruden i Sveriges historia. Där finns också den omsvärmade adelsfröken Sophie von Fersen, som tyst förbannar sin mor som tvingat med henne på resan. Hon vill inte passa upp på en trilskande tysk barnrumpa, i tankarna är hon på bal i prins Fredriks armar. I Stockholm förbereder Gustav III och hans hov ett ståtligt mottagande av den blivande prinsessan. Förväntningarna på henne är höga, hon ska gifta sig med kungens bror Karl och skänka landet den tronarvinge man så länge väntat på. Och långt under slottets vackra paradvåningar vaknar Pottungen den stumma flickan som tar hand om andras skit.
Barnbruden är romanen om de unga kvinnorna vid Gustav III:s hov. Det är en berättelse om vänskap, svek, maktlystnad och frihetstörst. Barnbruden är första delen i en planerad trilogi och Anna Laestadius Larsson debut som romanförfattare.

Tyckte det kunde vara kul att läsa en historisk bok som omväxling, men alltså...nä. Detta var inte alls min smak. Det finns historiska böcker som är skrivna så att man VERKLIGEN ÄR DÄR, och så finns det historiska böcker som är skrivna så att det känns som att någon bara hittat på att så här gick det till när farfar var ung. Den här boken hör till den senare kategorin. Alltså, det har säkert gjorts jättemycket research, men det är någonting med dialogerna och sättet att berätta som gör att det bara känns tillgjort. Så den här fimpar jag efter att ha stånkat mig genom kanske en tredjedel. Den får noll maskeradbaler av fem möjliga. 

Jag har köpt en spis!

 Man är ju inte som Lars Winnerbäck och har köpt en bil, men en ny spis är beställd. Det verkar ju vara en djävla djungel så jag googlade bara och tog nån som hade fått höga kundomdömen. Går nästan alltid på recensionerna pga folk gillar att klaga och är det inte bra så lär man ju inte få veta det av tillverkaren i alla fall. Så det blev en Bosch something something med varmluftsugn och glaskeramikhäll. Ej induktion pga de jag har testat har inte imponerat. Alltså jo, det blir ju varmt skitsnabbt och jag behöver inte byta ut en massa kastruller och stekpannor för de är redan i gjutjärn eller andra material som funkar, men det här med att ha nån djävla display som man måste stå och fingra på och plussa upp och ner för att reglera värmen? Det är ingenting för mig. Nu kommer det säkert någon och säger att det finns induktionsspisar med vanliga reglage också, men det såg jag ingen när jag sonderade terrängen lite snabbt. Den jag beställde har i alla fall följande uppgradering (jämfört med gamla spisen från 1995) som jag ser fram mot:

1. SOFT CLOSE som gör att luckan inte far igen med en djävla smäll utan stänger sig mjukt och fint. 

2. Inbyggd stektermometer! Använder stektermometer rätt mycket till kött och det är ju ett bök när man först ska plocka ut maten ur ugnen och in med termometern, nehe, inte klar, in med den i ugnen igen, repeat. 

3. Självrengörande. Vet ej hur det funkar, men att rengöra ugn är ju bland det översta på trökiga städområden så allt som underlättar är ett stort plus. 

4. Varmluftsugn. Ser mycket fram mot att kunna ha storbak med mer än en plåt inne samtidigt. 

Sen fanns det några slags autopilot-program som "gör att varje maträtt blir en perfekt framgång", men det ställer jag mig rätt så tveksam till för jag vill själv ha koll, ugnen vet väl inte hur jag vill ha min mat? Aja, det är ju inte tvunget att använda.

Min man har även beställt en ny duschkabin! Ska bli så GÖTT att slippa skura den gamla fler gånger. Den nya är dessutom dubbelt så stor som den gamla och det ska också bli GÖTT. Inte för att jag tycker det är trångt i en duschkabin när man ska duscha, men när man ska städa tycker jag det är rätt klaustrofobiskt. Så jag ser fram mot lite rymd och framför allt att slippa 25 års kalkavlagringar i de där skrymslena och vrårna som aldrig går att får riktigt rena. 

Mmm. Går i väntans tider nu. 

Gammelgrav

Har läst Gammelgrav av Erik Nilshammar och det kan du också ta och göra. Åtminstone om du är intresserad av övernaturligheter och skräck. Det här är en novellsamling som beskrivs så här:

I det nordvästra hörnet av Hälsingland ligger bortglömda platser som gömmer dunkla minnen av det som en gång varit. En av dessa är Gammelgrav, en otillgänglig ravin som skär genom sandheden och mynnar ut i Ljusnan. Det sägs att där finns guld som vaktas av vittrorna. Guld som ingen tillåts hitta. Endast en tunn hinna skiljer oss från denna värld. Allt som behövs är en liten rispa för att det som en gång glömts åter ska göra sig påmint. Novellsamlingen Gammelgrav innehåller 13 vittnesmål om vad som händer när den tunna hinnan brister.

Köpte den här boken mest av nyfikenhet,  jag följer Erik på Instagram, och jag blev inte besviken. Välskrivet, bra språk, fantastiska miljöskildringar, rätt hög läskfaktor. Tycker många noveller påminde om sån där allmogeskräck som man läste när man var liten, som Hårgadansen och liknande, fast med moderna inslag. Novellerna Dimma över Skrebb och Timmerrännan läste jag med kaninpuls och uppspärrade ögon, men alla var bra. Den får fem osaliga andar av fem möjliga.