Den osynlige vännen, del 2

Har läst Den osynlige vännen del 2 av Stephen Chbosky. Det är givetvis en fortsättning på Den osynlige vännen del 1 som jag läste för ett tag sen, gillade skarpt i början men sen tyckte jag den tappade. Tyvärr tyckte jag inte det blev någon uppryckning att tala om i del 2, tvärtom. Ju längre jag läste, desto konstigare och mer ointressant kändes berättelsen och på slutet var jag direkt trött på den snälla farbrorn, den väsande kvinnan, brevlådsmänniskorna och att dE heLt plöTsliGt böRjaDe skRiVa stOra oCh sMå boKstÄver om vartannat. Slutet var dessutom konstigt  Den här boken får nu bara två små basebollhandskar av fem möjliga.

Fredagsuppdatering från hönsgården

Normalt sett håller jag hundkurs en kväll per vecka. Det fanns en tid när jag hade två parallella kurser (varav en var två tillfällen per veckan), men det var innan jag återupptog ridningen och fick ännu en tidsslukande fritidsaktivitet i mitt liv (något jag verkligen inte ångrar). Jag brukar hålla kurser i allmänlydnad och till mig kommer oftast folk med hundar som passerat det gulliga valpstadiet och nu är rätt så odrägliga tonåringar och där ägarna formulerar imaginära Blocketannonser i tanken. Men den här terminen håller jag faktiskt en valpkurs (också). Det är så roligt! Och så enkelt! Och så UUUUUURGULLIGT. Har två labradorer, en blandras, en lagotto, en jaktgolden och en westie, snittåldern i gruppen är väl cirka fyra månader. Alltså på riktigt, jag dör. De är så himla söta. Ja, det var väl bara det jag ville säga. 

Nä, men annars tänkte jag faktiskt bara slänga in ett par bilder på de nya hönsen, för jag förstår att alla har suttit som på nålar och undrat hur det har gått med kycklingarna från i våras? Och med Astrid? 

Här kommer en bild på hela gänget nykomlingar. Det där med att vara hönsfotograf är inte så lätt som man skulle kunna tro. Till exempel kommer de nya hönsen aldrig fram till mig om de gamla är ute, för då blir de bortjagade. Men om man fyller på hönsmatsbehållaren inne i hönshuset så går de gamla in för att liksom inspektera så att allt går rätt och riktigt till, och då göre sig nykomlingar icke besvär. Så då kan man få lite kvalitetstid med de små. Som alltså inte är så små längre. 

Kulturhönsgänget! 

Så här är våra kulturhöns. Kulturhönsraserna är ju, till skillnad från lantraserna, framavlade för att vara mer produktiva, och detta medförde att lantraserna nästan försvann. Sen kom värphybriderna som var oslagbara ifråga att maxat äggläggande, och då försvann nästan kulturhönsraserna. Slut på minihistorielektion om små- och storskalig äggproduktion över tid. Över till presentationen. 

Längst fram i bild ståtar smålandshönan Astrid. Hon är könsmogen nu, vilket man kan se på den röda kammen och slören, men jag är inte 100 % säker på om hon har börjat värpa än. Det står ju liksom inte namn på äggen och de enda ägg jag kan säga med säkerhet vem som har värpt är Kim Walls, för hennes ägg är mörkade än blommehönsens, som lägger ljusbruna ägg. Smålandshöns lägger dessvärre också ljusbruna ägg, så om Astrid har börjat värpa så är det i alla fall inget hon stoltserar med. Är ju också lite oklart om hon vill värpa i redena, för blommehönsen är som sagt rätt så bossiga. Men har inte hittat några andra ägg någon annanstans, så jag får väl helt enkelt se tiden an. 

Den svarta hönan till vänster i bild är Eleonora. Hon är en Silverudds Blå, och deras ägg är lite grönaktiga i färgen. Hon är dock inte könsmogen än och det är först nu som jag är åtminstone 99 % säker på att hon är en höna, de har tagit sjukt lång tid på sig. De är ju ändå snart 5 månader gamla och kläckta på våren (till skillnad mot till exempel Kim Wall som är kläckt i augusti. Hennes bror Gunde Svan började inte gala förrän i februari året därpå, och Kim Wall började värpa några veckor efter det). Men det får ju ta den tid det tar.

Den andra svarta hönan (till höger i bakgrunden) är Ulrika, som vi inte vet riktigt vad hon är. Hon skulle kunna vara en Silverudds Blå hon också, men hon har liksom som ett skägg, en skepparkrans som spretar ut från kinderna och under hakan, och det ska de inte ha. Så blandras är väl det enda återstående alternativet. Säljaren hade enligt uppgift Silverudds Blå, Fifty Five Flowery Gold, Ayam Cemani plus ett gäng blandraser. Fifty Five Flowery Gold är det inte, för de är spräckliga och dessutom könsvisande vid kläck. Ulrika var svart när hon kläcktes (trodde därför länge att det var en Plymouth Rock-höna ända tills tuppkycklingarna började få randiga fjädrar och hon fortsatte vara svart). Ayam Cemani är det inte heller, för det ägget (fick ju ett sånt som bonus, men det var tyvärr obefruktat) såg inte likadant ut. Plus att jag tycker den lilla kam och slör som finns är för rosa. Och de har väl inte heller något skägg vad jag vet. Så gissningsvis någon korsning med inslag av Silverudds Blå. 

 Skäggiga damen Ulrika! 

 

Bakom Eleonora och Astrid på den första bilden så står Kim Wall med röven i vädret samt de två Plymouth Rock-tupparna. De växer så de knakar. Jag tycker det är så coolt med randiga höns, men det blev ju inga hönor och så fort de här börjar gala så åker de in i frysen (för tydlighetens skull så ja, jag slaktar ju dom såklart först). De har inte fått några namn. Inte för att jag har något emot namn på djur man ska äta, det beror nog mer på att det inte går att se vem som är vem av dom. Tur att Ulrika fick skägg, annars hade det aldrig gått att skilja dom svarta åt heller. 

Jaha, det här var lite om hönsen, ett inlägg som jag egentligen verkligen inte hade tid att skriva men jag kände att jag behövde en PAUS från allt jobbtrök som omger mig twentyfour fucking seven just nu. Over & out från hönsdamen. Hehe. 

All work and no fun

 FAN vad jag jobbar. Och gör grejer efter jobbet. Det är ju jag själv som har skapat den senare situationen så jag kan ju inte riktigt bli arg på någon annan för det, men nu är det mycket alltså. Jobbar som ett as, åker hem, äter, åker iväg, kommer hem, duschar, borstar tänderna och går och lägger mig. 

Igår hade jag Skypemöte med en tysk på jobbet. Han kan möjligen vara den person i koncernen som pratar sämre engelska än jag (till mitt försvar vill jag dock anföra att vi pratar om grejer som jag knappt vet vad de heter ens på svenska), problemet med HERR HUTTENBERGER (som han så skojigt heter) är att när de engelska glosorna sinar så går han över till tyska istället för han är van att jobba med danskar och våra danskar (i koncernen dårå) bor på Fyn och alla har fått i sig Pippi Långstrump och Emil i Lönneberga dubbat till tyska med modersmjölken eftersom man får in tysk tv där. Så de pratar tyska som infödda. 

Jag kan ingen tyska alls även om jag såklart förstår vissa ord, men det är inte samma sak som att höra det smattras fram av en frustrerad tysk med kommunikationssvårigheter. När HERR HUTTENBERGER inser att jag inte fattar vad han menar så vrålar han. Inte på mig, men på sin assistent för att han ska hjälpa till att förklara eller ta fram någon siffra. Så helt plötsligt och utan förvarning kan det dåna fram ett SASCHAAAAAA, KOMM HIER (eller hur det nu stavas) ur Skypehögtalaren så man håller på att hoppa av stolen. Tur att vi inte har kameror på våra Skypemöten. Fast nu har min chef bestämt att vi ska ha det i fortsättningen på våra koncerngruppsmöten, för det blir så tråkigt att bara titta på folks profilbilder i längden och man får "mer en känsla av att man faktiskt sitter på möte" med kameror. Från början bestämde vi att vi INTE skulle ha det p g a att det går så mycket mötestid till att folk ska prata om ifall de ser varandra eller ej samt kommentera en massa ovidkommande. Men det var ju innan folk fick social abstinens p g a Corona. Ser inte riktigt fram mot kamerornas intåg för jag brukar pyssla med lite annat under tiden jag lyssnar när det är grejer som inte riktigt berör mig. Typ städa skrivbordet eller kolla mail eller sånt. 

Aja, jag kämpar vidare. Om en dryg vecka får jag mitt liv tillbaka. Eller jag slipper i alla fall förhoppningsvis 60-timmarsveckorna. Om inget oförutsett inträffar, men det kan man väl ge sig FAN på att det gör bara för det, hejdå. 

Till stallet istället, v 37 2020, pt1

 Alltså, vi är ju INTE direkt sams nu, jag och Köttbullen, beklagade jag mig till Karin efter gårdagens lektion. Känns som att hon är allmänt ovillig till allt, stretar och spjärnar emot, slängtravar in i galoppen som hon sen vill bryta av efter tre språng för att hon inte orkar hålla igång några längre sträckor, och försöker man rida ihop henne så slår hon efter skänkeln och sen kommer man alltid ikapp någon annan och då bryter hon av p g a orkar inte galoppera långsamt och med henne är det FAN inte bara att fatta ny galopp utan det är en rätt omständlig procedur där man snudd på måste vara i balans och harmoni med själen och universum och hela skiten. Eller åtminstone vara i ett hörn av ridbanan, men det är ju inte alltid man är det och då blir jag skitstressad när 9 andra hästar galopperar på spåret och Köttbullen bara pinnar iväg i stötig ponnytrav.  

MEN så får jag väl ändå tänka till. Hur var det i våras? När jag började så kunde jag ju inte ens få henne att gå på tygeln i skritt mer än ett par meter. Red ju lektion efter lektion med bara en massa volter och åttvolter i skritt och var helnöjd om hon kunde mjukna ett par sekunder istället för att bara köra upp huvudet och bita fast i bettet. Så utifrån det har det ju ändå hänt en hel massa grejer. Och så kom jag att tänka på en lektion med Pojken, där han tokvägrade att gå på volt i vänster varv, han bara vek halsen och sprang rakt fram. Det var mer än en lektion dessutom. Minns också i början att han knappt kunde göra serpentiner på medellinjen utan att det kändes som att han skulle välta. Så vinglig var han. Och han blev ju bra, men det tog tid. Och det får väl Köttbullen också ha. Tid. Och tålamod. 

Igår hade vi sitsträning och jag fick beröm för min sits. Roligt, även om jag misstänker att det var det enda som möjligen var positivt. Hehe. Om det nu var så bra, för vi travade i evigheter utan stigbyglar på stora mittvolten, och det kändes inte direkt så himla graciöst om jag ska vara ärlig. Men den lodräta sitsen har tydligen ändå positionerat sig i muskelminnet, om det nu inte bara var som Karin sa för att vara snäll. Aja, det är väl bara att kämpa vidare. Pojken har diagnosticerats med hovbrosksförbening, vad det nu är, så hans framtid är rätt oviss. Orkar ej ens googla vad det är, för det känns för deppigt. 

Vaktelslakt med mera

Söndagens projekt var att städa vaktelburarna och ändra om i vaktelgrupperna. Tre grupper skulle bli två för de äldsta hönorna kommer ju inte att leva i evighet och den nya gruppen kycklingar som kläcktes i juni behövde sorteras, plus att den näst nyaste gruppen fortfarande består av tuppen Anders plus hans syrror. Tanken var att tuppen Batman skulle få ta över Anders' syrror och Anders skulle få ta över Batmans fruar. Tänkte dock om då det visade sig att den snyggaste individen i den nya gruppen var en tupp. Han är liksom gyllene i färgen, och vi döpte honom till Kvicken (efter den gyllene kvicken i Harry Potter) och beslöt att han skulle få ersätta tuppen Anders eftersom Anders har visat sig vara rätt så brutal mot sina hönor, särskilt en som han är på hela tiden och som aldrig får en lugn stund. Batman är så gudasnäll och liksom försynt, aldrig att man ser honom jaga efter och härja och aldrig att en höna i hans flock har tappat så mycket som en fjäder under parningen. Av tolv ägg så var tolv befruktade i senaste kläcket så nog gör han sitt jobb ändå. 

Nu är det ju så trist att Kvicken är Batmans son och någon av de gamla är ju hans mamma och det enda som var bra med Anders var ju att han inte är släkt med någon. Han var förvisso stor och snygg också, men elaka tuppar göre sig faktiskt icke besvär. Det sägs ju att fåglar inte är så känsliga för inavel, men jag har ändå velat ha obesläktade grupper. Men det löser sig väl när de gamla kastar in handduken. Vi har haft dom i två och ett halvt år (och det var oklart hur gamla de var när vi fick dom, fast jag tror inte de var jättegamla), men det är ändå snudd på pensionsmässigt i vaktelvärlden så jag tror det löser sig med naturlig avgång så att säga. 

Blev lite drama när vi höll på och sorterade, för en slet sig och sprang iväg. Djävlar vad den var snabb och djävlar vad bra den kunde flyga! Det var nära att den tog sig in till grannarna och det var nog det sista den hade gjort i såna fall för deras hund var ute, men som väl var fick min man tag i den. Sedan stod vi och pratade en stund med grannarna över staketet, och då flaxade den väl iväg igen! Ny dramatik, men det slutade bra den här gången också. 

Ja, så var det dags att säga hej då till tuppen Anders och fem andra tuppar i den senaste gruppen. TYVÄRR visade det sig att en av dom var en höna. Vaktlar kan ha könsvisande färger, men mina har det inte så man får könsbestämma dom genom att klämma dom i röven. Är det en tupp så kommer det ut vitt skum. Nu är det ju dessvärre så att det kan skumma om en höna om hon är nyligen påsatt och så var fallet med en igår. Tuppar har också som en knöl ovanför kloaken, men den är inte alltid jättetydlig och jag har aldrig haft fel innan när jag har könsbestämt med klämma-dom-i-röven-metoden (heter förmodligen något snitsigare?). Men nu har jag lärt mig den hårda vägen att det kan vara värt att vara lite mer noggrann. Blev lite chockad när jag stod och tog ur tupparna och så hittade jag ett ägg bland inälvorna? Aja, så kan det gå. 

Sedan var det KAOZ i Batmans grupp för de nya hönorna (Anders' syrror plus Kvickens syrror) var bara måttligt imponerade av varandras närvaro, men det lugnar sig väl förhoppningsvis. Kvicken fick flytta in till Batmans f d proffsfruar, och han höll en synnerligen låg profil. 

Plymouth Rock-tupparna är snart fem månader gamla och de har fortfarande inte börjat gala, men det är väl bara en tidsfråga nu. Stora och präktiga är de i alla fall. De andra två är jag nu 99 % säker på är hönor. Glad för det, även om jag ville ha en randig höna så är det så snyggt med svarta höns. Det var en av anledningarna till att jag ville ha Australorp, fast nu råkade ju Kim Wall bli spättad istället för svart. De svarta hönsen heter nu Ulrika (fd Ugglan) och Eleonora, och håller tillsammans med smålandshönan Astrid en rätt låg profil i flocken. Det var allt för den här gången. 

Helgen som gick och aldrig mer kom åter

 Måndag igen, ännu en helvetesjobbvecka väntar. En av tre avklarad, två återstår. KÄMPAKÄMPA. 

I fredags var jag sleten. Kände bokstavligt talat hur luften gick ur mig vid lunchtid, så att istället för att åka till stallet och tanka energi efter jobbet så åkte jag hem, damp ner i sängen och sov två timmar. Var uppe en liten stund, åt kvällsmat och kollade något på tv men gick sedan och la mig vid åtta och sov ytterligare tio timmar som en klubbad oxe. Såatteh, det kanske behövdes?

I lördags var jag iväg och spårade med Tage, det gick rätt bra. Spåra på fält är ju en av hans akilleshälar för han har så mycket annat att glo på där. Människor, fåglar, om det kommer någon bil på någon väg långt borta vid horisonten, allt distraherar. För att inte tala om alla sorkhål, harbajs och annat spännande som man kan hitta på fält. Men det gick som sagt rätt hyfsat för att vara han, och sedan gjorde han en budföring som var K-L-O-C-K-R-E-N. Budföring är en annan akilleshäl (finns många!), han älskar att springa och han älskar människor så det borde inte vara något problem? Men problemet med Tage von Ärthjärna är att han inte är så himla noga med vem han springer till. Det behöver inte vara mottagaren utan det kan lika gärna vara en i publiken, till publikens stora förtjusning. Men i lördags gick det bra. 

Åkte sedan hem och jobbade resten av dagen eftersom man ju har ett så kul liv just nu. Lagade middag, åt middag, kollade på ett avsnitt av The Crown som vi precis börjat kolla på, gissningsvis sist av alla. Det hade kommit ett nytt avsnitt av Lovecraft Country, en annan serie vi följer, men jag pallade inte titta på det utan gick och la mig med en god bok (Familjen Lambs hemlighet av Lisa Jewell) men somnade efter typ tio sidor. 

Igår skulle vara En Ledig Dag™ eftersom jag varit så duktig och jobbat undan på lördagen det jag egentligen tänkt göra på söndagen. Inledde dagen med långpromenad med hundarna, sedan cyklade jag några mil (ja, på min elcykel så inga spänstpoäng att tala om) där jag bland annat kollade på ett hus som var till salu och som jag blev lite sugen på att köpa p g a att det är dubbelt så stort som vårt och har mer än dubbelt så stor tomt, plus att det inte ligger inom detaljplanerat område. Cyklade förbi och kollade och sedan var jag inte sugen längre p g a att det låg rätt så nära en stor väg, huset var fult och tomten bestod bara av en massa risiga tallar. Älskar vårt hus och vår tomt, bättre (och billigare) kan vi inte bo, och att jag ibland får sug efter något annat beror oftast på att jag tycker vi har så taskiga förvaringsutrymmen. Vilket i sig handlar om för mycket saker i förhållande till mängden utrymme, vilket i sin tur beror på att min man är en hamster och utöver det tycker att det räcker med att grejer ligger någorlunda i högar så råder det ordning och struktur och sen behöver man inte göra mer. Vår absolut största källa till konflikt för jag vill ha tomma golv och saker på hyllor och överskådlighet och tydlighet för alla, inte att man ska behöva lära sig hur någon annans hjärna fungerar för att fatta i vilken hög man ska börja gräva för att möjligtvis ha en chans att hitta rörtången. Utöver det är min man väldigt kreativ och bra på att starta upp projekt, men desto sämre på att slutföra dom, men de måste ändå ligga framme eftersom han "håller på". 

Så ibland drömmer jag om att bo någonstans där det finns massor av uthus och bodar och grejer och så fösa in min man och alla hans djävla pinaler och pågående projekt där så jag slapp se och snubbla över dom. Men som sagt, vi älskar ju vårt hus och att bo där vi bor så det är väl bättre att gå till botten med grundproblematiken. Så igår eftermiddag hade vi ett litet familjeråd om hur vi ska få bättre ordning på saker. Det är inte första gången min man lovar bot och bättring och bättre ordning och reda, och jag har väl måttliga förhoppningar om att det ska bli någon förändring, men vi får väl se. 

To my Love

Här är en bok jag nästan inte orkade läsa klart: To my Love av Karin Aspenström. Läste ju Nattspår för ett tag sen och tyckte den var bra och som av en händelse låg den här på "nyss återlämat"-hyllan på bibblan. Handlingen lät inte så dum heller:

Det är mitten av nittiotalet och Sverige har nyss gått med i EU, Kurt Cobain är död och England är universums nya medelpunkt. Nittonårige Love följer sin ungdomskärlek Josefin till Camden Town i London. Där hänger rockstjärnorna, drömmarna och knarkhandlarna sida vid sida med groupies, wannabes och banden utan skivkontrakt.
I centrum av Camdens nattliv står den dekadenta gitarristen Baz och hans gåtfulla syster Lorelei. Såväl skrämd som fascinerad av syskonen låter sig Josefin dras in i en destruktiv kärlekskarusell och en sårig familjehistoria. Hon kommer allt längre bort från Love och en dag slutar hon höra av sig helt. Det är som om hon blivit uppslukad från jordens yta.
Sjutton år senare lever Love ett vuxet liv i Sverige med flickvän, karriär och sommartorp, men minnet av Josefin har aldrig lämnat honom. När han oväntat hittar ett av hennes gamla blandband i sina gömmor väller saknaden fram, och han beslutar sig för att resa tillbaka till ett förändrat Storbritannien för att ta reda på vad som hände med henne. Det visar sig vara svårare än han föreställt sig.
Spåren leder honom genom Londons förorter och ut på engelska landsbygden, och när pusselbitarna väl börjar falla på plats inser Love att hans eget liv är i fara. 

Nä men alltså nä. Jag orkade inte mer än drygt halvvägs genom denna 400 sidor långa roman. Den var inte på något vis dåligt skriven, men jag kunde inte engagera mig i vare sig Love eller Josefin eller någon av de andra karaktärerna, de kändes bara så himla platta och ointressanta. Tyckte dessutom att det var lite väl osannolikt att Love, när han åker till London hux flux och på vinst och förlust sjutton år senare, omgående skulle springa på folk på gatan som känt Josefin. Ja, okej, det hade väl varit ännu tristare historia om det INTE hänt, men ändå. Det bor väl fler människor i London än vad det gör i hela Sverige så oddsen känns väl sådär. Ja, sen orkade jag inte med detta planlösa letande och de tröttsamma tillbakablickarna. Hoppade fram till slutet för att se vad som hände och det var väl inte direkt som jag trott, men det kändes ändå inte värt att läsa resten för. Den här boken får två halva pint öl av fem möjliga.