Bloggutmaning 15 december: Det här var 2014!

Vad hände 2014? Som vanligt minns jag först ingenting, men det är kanske inte så konstigt för jag minns ju knappt vad som hände förra veckan. Men sen kom jag på följande:

1. Jag köpte ny bil. Det kanske andra gör stup i kvarten, men jag hade haft min Queen of Volvo sedan 1995 så det var lite separationsångest där. Städade ur den när jag skulle sälja den, hittade en nyckelring med Spice Girlsmotiv, samt broddar till en ponny som lämnade oss år 2000. Städning av bil är definitivt inte min vanligaste syssla. Jag köpte också min fantastiska elcykel. Mycket pengar på logistik detta år.

2. Det började gå riktigt dåligt på jobbet, ekonomiskt då. Det hade det gjort i flera år, men nu var det på nivån att det knappt fanns pengar till löner och stämningen var ju därefter (året därpå blev vi uppköpta av ett riskkapitalbolag och sen vände det, men det visste vi ju inte då). Så det var rätt deppigt. Hade en skittråkig och kroniskt gnällig person som assistent och det fick en inte heller att slå frivolter av lycka.

3. Jag tävlade en hel del med hundarna och det gick faktiskt väldigt bra. Jag bestämde mig också för att sluta löpträna efter att ha varit skadad-vilat-rehabtränat-kommit igång-blivit skadad-vilat-rehabtränat-repeat forever i flera år. Snyft. Jag minns alla mina endorfinrus och hur de brukade ta på mig. Men jag minns också alla mina skador och hur ont de har gjort. Valet var inte helt okomplicerat om man säger så. Saknar löpningen enormt mycket, men har man ett måndagsexemplar till kropp så har man och nu är det som det är med den saken.

Ja, det var väl essensen av 2014. Inte mycket att hänga i julgranen med andra ord. Det var dessutom det år som Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Då hoppades man fortfarande att det bara skulle vara en fluga.

Bloggutmaning 14 december: Livets tre Sliding Doors-ögonblick

OJ! Vad svårt? Förmodligen har det funnits massor av såna här ögonblick som man inte ens har fattat att de varit betydelsefulla, eller att någonting skulle kunna ha blivit på något annat sätt om jag gjort/inte gjort/valt/inte valt si eller så istället. Tur kanske, annars hade man väl blivit tokig av ält. Och det har man ju nog av ändå, menar jag.

Spontant, och på rak hand kommer jag på de här:

1. Jag och en kompis hade varit och matat hennes bortresta mammas katt. Denna resa genom stan innefattade ett bussbyte vid järnvägsstationen. Vi dividerade om ifall det var lönt att gå in i väntsalen i väntan på nästa buss eftersom det bara var typ 8 minuter tills den skulle gå. Jag tyckte inte det, men min kompis insisterade eftersom det regnade och hon inte hade vattenfast mascara (viktigt argument 1985-ish).
Inne i väntsalen satt det några killar från Skåne som vi uppenbarligen tyckte verkade spännande, för vi började prata med dom. Det slutade med att de hängde med oss hem (vi delade lägenhet) och resten är historia som det brukar heta. En av killarna blev senare pappa till min dotter, och han var också anledningen till att jag flyttade till Skåne. Sen visade det sig förstås att han var ett as som (bland mycket annat) inte brydde sig så värst mycket om sin avkomma och han drar sig än idag inte för att skuldbelägga henne och tycka det är hennes fel att de inte har kontakt (han valde att sluta träffa henne när hon var 5-6 år, mycket hon kunde göra åt det liksom?), men det är ju en annan historia. Men i alla fall: tänk om jag hade vunnit diskussionen om huruvida det var lönt att gå in och vänta på bussen i väntsalen (eller om min kompis hade haft vattenfast mascara?). Hur hade livet då sett ut idag?

2. Jag och en kompis pluggade på Komvux och sökte sommarjobb på Konsumbagaren. Inte som bagare utan såna som skulle ringa runt till butiker och ta upp beställningar, för det var så man gjorde på den tiden (1987-ish). Det var kompisens kille som hade några trådar att dra i, enligt honom så behövde de "massor av folk". Tyckte det var så himla skönt att slippa söka jobb (hade alltså inget emot att jobba, men det här med söka som kändes så himla jättejobbigt, på den tiden var det ju inte bara att slänga iväg ett mail). En dag sa min kompis att de hade ringt till henne och "vi har blivit kallade på anställningsintervju". Funderade inte en sekund på varför de inte ringt till mig om samma sak, utan vi dit och blev inkallade till någon boss, som bara ställde frågor till min kompis vilket jag tyckte kändes lite märkligt, men jag hade aldrig varit på någon anställningsintervju och tänkte att det blev väl min tur sen. Så kom det där ögonblicket när bossen skakade hand med min kompis och sa något om att "vi hör av oss" och sedan gjorde sig beredd att fösa ut oss båda två. Undrade om jag på något sätt blivit osynlig och påtalade lite försynt att jag också var där i samma ärende. Då visade det sig (såklart) att det "blivit något missförstånd" och att det bara var min kompis som var kallad till intervju (misstänker i efterhand att hennes kille, för han var också ett as, inte ens hade nämnt mig när han drog i sina trådar).
Bossen sa "ja, jag tyckte det var lite konstigt att ni var två, men jag tänkte att du kanske var med som sällskap". Det var tydligen helt rimligt att ta med en kompis på anställningsintervju? Hahaha. I alla fall så fick jag börja paniksöka något annat jobb för att kunna försörja mig och min dotter under sommarlovet, och så hamnade jag på landstingets tvätteri för där räckte det med att vara över 18 år och kunna börja asap. Blev sedan kvar där i nästan 10 år (inte efter första sommarjobbet, men återvände för sommarjobb efter avslutade studier och så blev jag kvar rätt länge p g a trygghet, fast anställning, okej lön, man vet vad man har men inte vad man får, osv).
Så tänk: om jag hade fått sitta på kontor och ta emot brödbeställningar en sommar istället för att bli inkarnationen av Hanna från Arlöv? HEJ. Hur hade livet då sett ut idag?

3. Jag och en kompis (det verkar som att alla mina Sliding Doors-moment inleds med att "jag och en kompis" är på väg någonstans eller ska göra något) var "på stan" en lördagsförmiddag. Det var någon form av politisk demonstration, minns ej vad det handlade om, men vi stannade till och kollade. Detta var 1988-ish (verkar som att alla mina Sliding Doors-moment utspelades på 80-talet). Min kompis träffade någon han kände i "folkvimlet" (det var nog inte mer än ett 20-tal personer), tror det var någon som varit elevassistent i kompisens skola eller något liknande, som han började prata med. Vi blev hur som helst inbjudna på något slags möte på samma tema som demonstrationen handlade om (kanske var det om apartheid och ANC?). Vi gick på detta möte (ambitiöst!), och där träffade jag han som senare blev pappa till min son.
Så tänk: om vi inte hade "varit på stan" den lördagsförmiddagen, om kompisens kompis inte hade varit där och bjudit in oss, om vi hade struntat i att gå på politiskt möte och istället gått och tagit en fika? Hur hade livet då sett ut idag?

Eh, ja. Misstänker starkt att Hollywood inte kommer att höra av sig för att göra uppföljaren till Sliding Doors när de läser detta.

Bloggutmaning 13 december: Året genom Instagram 2019

Nu kanske det är meningen att man ska gå igenom sina mest gillade bilder under 2019? Det kommer jag inte att göra. Länken finns ute till höger om någon är intresserad. Eller här. Är mest bilder på djur och skojiga kontaktannonser från tidningen Land. Det senare var väl så nära näthat jag har kommit. En person med rätt många följare skrev att mina #kontaktannonseritidningenland var jätteroliga, varpå jag raskt gick från kanske 30 följare till 200-nånting på bara några timmar. Visade sig att vissa av dom var synnerligen surmagade och proxykränkta individer som tyckte att jag gjorde mig lustig över ensamma människor. JAHA MEN AVFÖLJ DÅ, era små as. Skrev jag inte. Det behövdes inte heller, för det gjorde de flesta självmant när de insåg att jag verkligen inte var så rolig som utlovats.

Någon influencer blir jag nog aldrig, men det är väl smällar man får ta.  

Bloggutmaningen 12 december: Julklapparna 2019

Det här kommer också att bli ett mycket kort inlägg, för jag är inte så mycket för julklappar. Jag och min man brukar ge varandra något litet och så ger vi barn och barnbarn, men sen är det stopp. Det fanns en tid när man fick köpa julklappar till både syskon och syskonbarn, men det lade vi ner för mer än 20 år sedan. Min mamma vill aldrig ha någonting men brukar få en get i Afrika eller ett träd planterat i Kambodja eller något liknande. Min dotter och svärson får i år varsin anmälning till Göteborgsvarvet (obs, de ville detta själva) och så får min dotter även en termin på ridskola (DYRT! Men värt det). Min son önskar sig alltid pengar, så det är ju enkelt (fast DYRT! för det får ju vara rättvist). Barnbarnen har gått från att önska sig lego till Playstation-ish-grejer (DYRT!) som man inte längre förstår sig på, men det behöver jag ju inte göra, bara betala och se glad ut och så är alla nöjda. Obs, det som är DYRT! drabbar dock ingen fattig (mig). Är sparsam och har en julklappsbudget till vilken jag avsätter pengar hela året, så det känns inte så DYRT! när det väl ska betalas.

Önskar mig ingenting, dels för att jag inte är så prylintresserad och dels för att jag ändå köper det jag behöver själv innan någon annan hinner tänka tanken. Sådärja, nu kan vi gå vidare till nästa fråga.   

Bloggutmaning 11 december: Det här var 2013!

Som jag hintade om i inlägget om 2012 så hade jag en kollega som blev...tja, personlighetsförändrad. Detta smög sig på 2012 och eskalerade 2013 och ska man summera det hela väldigt kort så handlade det om att personen ifråga tyckte att alla andra bara fick de roliga arbetsuppgifterna och hen fick göra skitjobbet. Eller det var ju inte det saken handlade om EGENTLIGEN, men det var lite så det tog sin början. Hen tog upp det med sin chef som ungefär sa "jag hör vad du säger", vilket hen tolkade som att hen skulle få nya arbetsuppgifter. Det fick hen inte, varpå hen gick in i en fas där hen blev aggressiv och konfliktsökande mot människor i hens absoluta närhet för att sedan sprida ut rykten till andra avdelningar att hen blev mobbad och inte vågade gå ut ur sitt rum p g a att hen var rädd för att få stryk, såna grejer. Helt sjukt var det. Företagshälsovården och facket och Gud och halva världen kopplades in och det slutade med att hen fick gå för vid det laget hade hen gjort sig omöjlig med både Gud och hela världen därtill. PUH, kände vi alla. För er som nyligen läst om Narcissus och hans eskapader och kanske undrar lite vad det är för pellejöns som rekryterar personal på mitt företag så kan jag säga att den förste blev anställd av ett företag som är specialister på att headhunta folk, så även dom kan ju begå misstag. 2013 års dårfink hade varit anställd under flera år och varit otroligt uppskattad och omtyckt, men genomgick alltså någon form av kris med tillhörande personlighetsförändring. Det var ingen som såg det komma, det kan jag säga.
Fick en vikarie som allmänt gick under namnet Boring Berit mitt i högsäsongen, det var lite ur askan i elden. Jobbade som ett as, japp, det året också.

Vad hände mer 2013? Vi bytte tak på vårt hus. Eller "vi" i betydelsen att vi betalade och andra gjorde jobbet. Min man, som blev arbetslös 2012 hade fått tillbaks sitt gamla jobb (som han hatade) någon gång efter nyår och fick sin anställning förlängd vecka för vecka, fram till semestern. Sen visade det sig att firman som bytte taket behövde folk, så efter semestern så sa han till sin f d chef att han fått nytt jobb och började där istället och alla var glada just då (det företaget gick i konkurs året därpå så den lyckan varade inte så länge).

Annars minns jag inte så mycket av 2013. Jag höll på en del med viltspår, det gör jag väl fortfarande, men då var det kurser och prov ideligen (kändes det som) i spårskogen som ligger 7 mil hemifrån enkel resa, så det blev en del logistik. Annars hände det förmodligen inget speciellt?

Till stallet istället, v 50 2019, pt1

Igår var det teori och jag trodde det skulle vara terminsplanering inför vårterminen. Men nähä, då skulle det vara TEORIPROV! Skriftligt! WTF! På min ridskola  är det nämligen så att man nyligen har ändrat hur man graderar nivån på ridgrupper. Sedan urminnes tider har det varit A-D på häst och 1-3 på ponny (fråga mig inte varför man har valt två olika system för det är en gåta lika svårlöst som den om det hörs om ett träd faller i skogen när ingen är där).
Sen har det nog varit lite godtyckligt hur man har blivit placerad, åtminstone i vuxengrupperna. Men nu har man bestämt sig för att styra upp och göra om, så nu är grupperna istället indelade i färger efter ryttarmärkena och då är det ju lite mer solklart vad man "ska" kunna på den nivån. Bra-bra, säger jag som gillar när det är tydligt. Eller? Jag har gått i en Häst D Vuxen-grupp och nu har den transformerats till "Blå: Ryttarmärke V". Då ska man kunna rida ett LC-program i dressyr på 50% eller mer. Det tror jag faktiskt att jag skulle fixa t o m med Pojken, har ju ridit LB:1 med honom på programridningsläger (fast inte för en riktig domare dårå). Men både LC och LB är ju mest transportsträckor och övergångar, inga svåra grejer som ryggning och skänkelvikning och galoppombyten.
Sen ska man kunna hoppa en bara på 6 hindet på 90 cm/LD. HAHAHAHAHAAAAAA, skrattade jag ihåligt. "Jamen om du hade ridit en häst som KAN hoppa den höjden så hade du ju klarat det" försökte Karin peppa, men nej. Det kommer inte att ske ens Peder Fredricsson kom och erbjöd mig att låna All In. Får väl hoppas att man kan leva på gamla meriter eller nåt. Har tävlat 1 m/LC och tränat upp till 1.10/LB även om det var ungefär i samma veva som Jesus red in i Jerusalem på en åsna. Så det räknas förmodligen inte längre, speciellt inte med tanke på att de som nu jobbar på ridskolan knappt ens var födda på den tiden.

Jaha, men så ska man även ha vissa teoretiska kunskaper och dessa skulle bevisas genom ett skriftligt prov. Lite taskigt kan jag ju tycka, för vi har ju inte någon direkt teoriundervisning värd namnet. Eller i alla fall inte så att den matchar det man ska kunna för att klara Ryttarmärke V. Den här terminen har vi haft teori tre gånger, en gång missade jag, en gång hade vi terminsplanering och en gång fick vi testa tömkörning. Annars brukar vi mest...prata? Och välja hästar. Eller åtminstone önska hästar. Det gjorde vi den här gången också, men sen var det dags för detta prov. Och då var det mest om sånt där som man lärde sig som barn: hästens delar, hästens färger, alla olika former av vita tecken som en häst kan ha i huvudet (vita hår i pannan, stjärnämne, stjärn, oregelbunden stjärn, ringstjärn, skjuten stjärn, strimbläs, bläs, lykta, snopp, nosbläs och så vidare) och på benen (vit kronrand, vit krona, vit kota, vit kvartsstrumpa, vit halvstrumpa, vit strumpa, vit balle och så vidare). Man skulle kunna ge exempel på hela färger, blandade färger och brokiga färger. Man skulle kunna peka ut såna där diffusa kroppsdelar som bärbensknölen och kindkedjegropen. OCH SÅ VIDARE. Ja, det gick ju inget vidare för någon av oss. Ingen blev godkänd. Hahaha. Nu får vi göra om. Eller byta färg på vår grupp. Eller nåt.

PS: Om man ska skryta, och det ska man ju, så var jag bäst. Hade ett poäng från godkänt, och på en fråga om hästens tecken så hade jag skrivit vita hår i pannan och svaret skulle vara stjärnämne, men vi hade fått en jättesuddig kopia så det var faktiskt inte helt enkelt att se vad som var vad, och skillnaden är ju ändå marginell. 

Bloggutmaning 10 december: Min inredning

Det här kanske kommer att bli Sveriges kortaste inlägg i denna kategori: Är nämligen så sjukt ointresserad av heminredning. När jag flyttade hemifrån 1985 så hade jag följande i flyttlasset förutom kläder och personliga tillhörigheter: en madrass, sängkläder, en stol, en fåtölj, några kantstötta tallrikar och glas, en 0,5 liters kastrull. Ägde inget bord så jag åt mina snabbmakaroner sittande på min stol vid den utdragna skärbrädan i köket, alternativt sittandes på golvet bredvid madrassen där jag sov. GLAMMIGT, ELLER HUR? Utifrån det perspektivet har det ju ändå skett någon form av utveckling, skulle jag vilja säga. Har ju åtminstone en fungerande uppsättning köksprylar (det gick väl sisådär att laga all mat i den enda 0,5-literskastrullen, men å andra sidan kunde jag inte laga mat heller så det gick väl på ett ut. Jobbade på ett café på den tiden, resterna därifrån byggde denna vackra kropp kan man väl säga).

Min man är lika ointresserad av heminredning som jag, så vårt hem är ett hopplock av det vi hade med oss i boet när vi flyttade ihop. Vi köpte i och för sig en ny säng, för vi hade varsin 120-säng och de fick inte plats bredvid varandra i det nya sovrummet. Annars hade vi säkert haft en KING SIZE BED, men nu fick vi nöja oss med en vanlig budgetdubbelsäng från nåt budgetsängvaruhus (vi är nämligen rätt snåla också). Men i övrigt består hemmet av en salig blandning av grejer där i princip allting är fått, ärvt, hittat eller köpt på loppis. Sånt där ser charmigt ut när Sköna Hem är och stylar och fotograferar, fast hos oss ser det mer ut som ett avsnitt av "Albert och Herbert" kan jag känna ibland och då vill jag sälja och flytta till tomma ytor och ljust och fräscht. Fast eftersom jag ändå älskar huset och trädgården och att bo här så det kommer det inte att ske, i alla fall inte av den anledningen.

Vårt hus är inte jättestort, 115 kvadratmeter, men för två personer är det väl rätt så väl tilltaget, kan jag ju tycka. Det är dock inte de smartast planerade 115 kvadratmetrarna, köket är litet och rummen är små, vilket gör att man får en känsla av att det är övermöblerat och trångt. Nu ska vi ju skaffa en smart förvaringsmöbel i hallen och har också börjat prata lite löst om att möblera om i vardagsrummet. Det är i dagarna 10 år sedan vi köpte huset och nästan allting har sett exakt likadant ut sedan vi flyttade in, så det är inte så att förändringarnas vindar blåser speciellt hårt här. Det beror mest på att allting som ska göras blir världens trestegsraket och då blir alla projekt gigantiska. Nu har min man hållit på i cirka ett halvt århundrade med att bygga hyllor till arbetsrummet för att få någon form av ordning där. Innan det är klart så kan man inte heller fixa någon förvaringsmöbel till hallen för saker som nu står i hallen ska stå i källaren och det kan inte stå i källaren eftersom den är full av grejer som ska stå i arbetsrummet och det kan inte flyttas dit förrän tidigare nämnda hyllor är klara. Har jag fått förklarat för mig, men så fort dessa hyllor är på plats så är det jag som sätter ner foten och FÖRBJUDER honom att bygga ett piss mer förrän vi har fått ordning på det vi har, eftersom alla byggprojekt drar ut på tiden och alla som någonsin har varit med i alla säsonger av Arga Snickaren framstår som flinka och driftiga. Nä, det där var taskigt. Men det är också sanningen: det går inte fort. Åtminstone inte om man prioriterar en massa andra saker allt som oftast. Tänker därför att vi ska KÖPA UT OSS ur denna problematik. Det kommer att bli bra.

Kommer också att lobba för ny soffa istället för den vi har och som jag hatar p g a att den är obekväm. Snygg att se på, men det räcker ju inte när hela ens världsbild bygger på att den ultimata njutningen rör sig kring att få ligga raklång i en soffdjävel med en kopp te och en bok eller en film. Tyvärr tycker min man att soffan både är snygg OCH skön. Eller i alla fall inte obekväm, men han är å andra sidan ingen ligga-i-soffan-typ. 

Ja, det var väl utredningen om inredningen. Cirkulera, här finns ingenting att se, typ.