Vi är ju i ett hoppblock nu, tycker vi har varit det i evigheters evigheter utan att för den sakens skull ha hoppat någonting. Det har varit lite rörigt med vikarier och så, men det gör ju inte mig någonting eftersom jag inte tycker hoppning är jättekul och Pojken inte heller direkt är någon naturbegåvning att tala om. Vi har kämpat på med markarbete och bommar och så var också fallet igår. En övning där man först skulle trava över bommar, sedan lägga en volt, sedan fatta galopp och galoppera över andra bommar. Och sedan likadant fast galoppbommarna byttes ut mot ett litet koppelräck istället.
Och det gick Så. Djävla. Bra. Pojken var på hugget, travade på bra framåt och då stämmer ju avstånden även för hans korta ben så att han inte snubblar sig igenom bommarna. Och jag var fokuserad och gasade på istället för att hålla igen (som jag nog omedvetet gör i hoppningen p g a feg) och då var det väl inga problem med någonting egentligen utan det var nästan bara för mig att styra. Nu är det i och för sig inte så bara när det gäller Pojken, för han är verkligen inte den som låter sig styras bara genom att dra lite i en tygel utan det gäller att ha framförhållning och vara perfekt koordinerad med hand och skänkel och vikt, annars vill han gärna gå dit andra går. Men det gick bra, och Pojken hade dessutom öronen framåt hela tiden, det kändes som att han tyckte det var jättekul. Det tyckte även jag! Annars tycker jag mest det är skönt när det är över, men nu var jag nästan sugen på att hoppa lite mer. C-R-A-Z-Y vet alla som känner mig. När jag var i 20-årsåldern, för ungefär tusen år sedan alltså, så gick jag i en s k hoppgrupp och där var det ett evigt hetsande att man skulle hoppa högre, rida snabbare, ta svårare vägar och liksom hela tiden balansera på gränsen till ett misslyckande. Man fick inte hoppa 90 cm och känna sig nöjd med det, utan då skulle väl hindren upp till 1.10 så att det ändå slutade med att hästen rev eller vägrade eller tog ett jättekonstigt språng så att man ramlade av. Så är det inte nuförtiden (nu går jag ju förstås inte i en hoppgrupp längre, och att hoppa 90 centimeter är väl ungefär lika aktuellt som att resa till månen) och det tycker jag är svinbra. Att man får ta det i sin takt. Jag kommer ju aldrig att bli en hoppryttare igen och det känns gött att det liksom bara kan få vara så, utan att någon tjatar eller hetsar eller försöker övertala en att jodå, du kan visst.
tisdag 26 februari 2019
måndag 25 februari 2019
Helgen som gick i (några) bilder
Alltså, det här med sol och vår (ja, den metrologiska då alltså) kan ju göra underverk med humöret när man nu stapplar fram på upploppet av oxveckorna och är så dödens trött på kyla och mörker. Fattar inte att folk som bor i Norrland STÅR UT? Ja, men så kommer det en helg som denna, med en massa sol och plusgrader och man riktigt känner hur livet återvänder.
I lördags åkte vi på en liten roadtrip. Först till Klippan, där vi kollade på en utställning med Hans Arnold-bilder. Jag gillar Hans Arnolds illustrationer jättemycket, så det var ju intressant och många fina bilder som man kände igen från bokomslag och noveller i veckotidningar man läste i späda år. Sedan tycker jag att det är väldigt intressant att tjuvlyssna på folk som befinner sig i ett kulturellt sammanhang. De är lite för uppklädda och vet allting om allt och förstår alla bakomliggande orsaker till hur världen är beskaffad. Mm.
Sedan åkte vi till Sibylla och åt lunch. Mycket glamouröst, men runt lunchtid en lördag i februari fanns det inte så mycket andra kulinariska utsvävningar att tillgå i Klippan centrum. Därefter snirklade vi oss förbi Värdshuset Spången och bestämde oss för att ta en kaffe och insupa lite Edvard Persson-atmosfär. Vi fick sitta i "Privaten", som var något slags rum med bord och fåtöljer och soffor, allt nytillverkat och helt orimligt fult. Dessutom luktade det lite mögel i lokalerna. Två släta koppar kaffe utan tilltugg visade sig gå loss på SJUTTIO SPÄNN. Helvete vad dyrt? Kommer aldrig mer att spontanfika hos Kalle på Spången, det är ju ett som är säkert.
Slutligen tog vi en promenad i Söderåsens nationalpark. Älskar Söderåsen, det är så storslagen natur med bokskog och raviner och grejer. Enda nackdelen med Söderåsens nationalpark är att alla tycker som jag, vilket innebär att det alltid är så SATANS mycket folk där så fort det är lite fint väder. Jaja.
Igår arbetade vi i trädgården hela dagen. Det var KANONVÄDER, 12 grader och solsken. Jag grejade med mina pallkragar. En del av dom har legat i träda p g a ej kul att vara i trädgårdslandet när onda grannen Katla står på andra sidan staketet och sprutar etter. Det är lätt att säga att "det är väl bara att skita i det", har provat men så lätt att ignorera någon som står fem meter ifrån en och svär över ens person är det faktiskt inte. Har även provat att gå i svaromål, konfrontera, resonera, skälla ut, men inget hjälper. Tilläggas ska att ALLA på gatan är mer eller mindre dödsfiender med Katla så det är inte så att jag känner att problemet ligger hos mig. Sedan Tengil dog upplever jag nog ändå att Katla har tacklat av litegrann, och framför allt är hon inte ute i trädgården lika ofta längre. Hon är ju ändå 83 år, så det är väl kanske inte så konstigt. Fram till bara för något år sedan rattade hon dock sin åkgräsklippare med järnhand, men nu är det visst något barnbarn som klipper gräset åt henne. För sex-sju år sen planterade vi hasselbuskar som insynsskydd och de har nu börjat göra skäl för namnet, vilket gör att det känns lite mer avslappnat att vara i trädgårdslandet även när Katla stultar omkring i vredesmod på sin sida. Obs, vi var även tvungna att sätta upp ett 2 meter högt nätstaket mellan hasselbuskarna och staketet som står i tomtgränsen eftersom vi mer än en gång bevittnat att Katla brutit av grenar på hasseln eftersom hon enligt egen utsago "inte tyckte den var fin". Och då var det alltså inte grenar som växte in på hennes sida av staketet.
Aja, till saken. Har bestämt mig för att återta mina pallkragar och ägnade därför söndagen åt att rensa bort kirskål och kvickrot och björnbärsrevor som har fått växa rätt så fritt i den delen av odlingarna de senaste åren, samt fylla upp pallkragarna med kompostjord och hästgödsel. Det var ett slit utan dess like, men det finns få saker som gör mig så harmonisk i själen som att vara ute i trädgården och ha händerna i jorden.
Min man fällde ett gigantiskt gammalt mirabellträd skuggar växthuset. Så jag kom inte så långt som jag hade tänkt mig för ett tu tre blev jag ombedd att hjälpa till att släpa bort ris. Nu känns det som att hela gräsmattan består av rishögar för vi har tidigare även fällt en björk som även den genererat en hel del av den varan. Misstänker att jag inom kort kommer att släpa fram kompostkvarnen och låta den jobba. Förra året fick jag ihop cirka en och en halv kubikmeter flis från en björk på grannens tomt, det mesta har jag använt som strö till vaktlarna som älskar det. Och jag älskar att mala grenar. WIN-WIN.
Ja, sen var den glada helgen slut, slut, slut. Eller det var åtminstone dags att gå in och laga mat och baka bröd och fixa matlådor och ta hand om tvätt och på andra sätt förbereda sig för den kommande arbetsveckan. Men nu är det snart mars. Mars = VÅR. Det är fan i mig inte en dag för tidigt.
I lördags åkte vi på en liten roadtrip. Först till Klippan, där vi kollade på en utställning med Hans Arnold-bilder. Jag gillar Hans Arnolds illustrationer jättemycket, så det var ju intressant och många fina bilder som man kände igen från bokomslag och noveller i veckotidningar man läste i späda år. Sedan tycker jag att det är väldigt intressant att tjuvlyssna på folk som befinner sig i ett kulturellt sammanhang. De är lite för uppklädda och vet allting om allt och förstår alla bakomliggande orsaker till hur världen är beskaffad. Mm.
 |
| Lite konst. Jag gillade tavlan med telefonluren. |
Sedan åkte vi till Sibylla och åt lunch. Mycket glamouröst, men runt lunchtid en lördag i februari fanns det inte så mycket andra kulinariska utsvävningar att tillgå i Klippan centrum. Därefter snirklade vi oss förbi Värdshuset Spången och bestämde oss för att ta en kaffe och insupa lite Edvard Persson-atmosfär. Vi fick sitta i "Privaten", som var något slags rum med bord och fåtöljer och soffor, allt nytillverkat och helt orimligt fult. Dessutom luktade det lite mögel i lokalerna. Två släta koppar kaffe utan tilltugg visade sig gå loss på SJUTTIO SPÄNN. Helvete vad dyrt? Kommer aldrig mer att spontanfika hos Kalle på Spången, det är ju ett som är säkert.
 |
| Kanske det dyraste kaffe jag någonsin druckit. |
Slutligen tog vi en promenad i Söderåsens nationalpark. Älskar Söderåsen, det är så storslagen natur med bokskog och raviner och grejer. Enda nackdelen med Söderåsens nationalpark är att alla tycker som jag, vilket innebär att det alltid är så SATANS mycket folk där så fort det är lite fint väder. Jaja.
 |
| Tage och lite utsikt. |
Igår arbetade vi i trädgården hela dagen. Det var KANONVÄDER, 12 grader och solsken. Jag grejade med mina pallkragar. En del av dom har legat i träda p g a ej kul att vara i trädgårdslandet när onda grannen Katla står på andra sidan staketet och sprutar etter. Det är lätt att säga att "det är väl bara att skita i det", har provat men så lätt att ignorera någon som står fem meter ifrån en och svär över ens person är det faktiskt inte. Har även provat att gå i svaromål, konfrontera, resonera, skälla ut, men inget hjälper. Tilläggas ska att ALLA på gatan är mer eller mindre dödsfiender med Katla så det är inte så att jag känner att problemet ligger hos mig. Sedan Tengil dog upplever jag nog ändå att Katla har tacklat av litegrann, och framför allt är hon inte ute i trädgården lika ofta längre. Hon är ju ändå 83 år, så det är väl kanske inte så konstigt. Fram till bara för något år sedan rattade hon dock sin åkgräsklippare med järnhand, men nu är det visst något barnbarn som klipper gräset åt henne. För sex-sju år sen planterade vi hasselbuskar som insynsskydd och de har nu börjat göra skäl för namnet, vilket gör att det känns lite mer avslappnat att vara i trädgårdslandet även när Katla stultar omkring i vredesmod på sin sida. Obs, vi var även tvungna att sätta upp ett 2 meter högt nätstaket mellan hasselbuskarna och staketet som står i tomtgränsen eftersom vi mer än en gång bevittnat att Katla brutit av grenar på hasseln eftersom hon enligt egen utsago "inte tyckte den var fin". Och då var det alltså inte grenar som växte in på hennes sida av staketet.
Aja, till saken. Har bestämt mig för att återta mina pallkragar och ägnade därför söndagen åt att rensa bort kirskål och kvickrot och björnbärsrevor som har fått växa rätt så fritt i den delen av odlingarna de senaste åren, samt fylla upp pallkragarna med kompostjord och hästgödsel. Det var ett slit utan dess like, men det finns få saker som gör mig så harmonisk i själen som att vara ute i trädgården och ha händerna i jorden.
 |
| Min ena kompost, som har fått mogna ett år. Tycker det är så coolt att man slänger ner typ äggskal och fallfrukt och så blir det jord. IT'S MAGIC. |
Min man fällde ett gigantiskt gammalt mirabellträd skuggar växthuset. Så jag kom inte så långt som jag hade tänkt mig för ett tu tre blev jag ombedd att hjälpa till att släpa bort ris. Nu känns det som att hela gräsmattan består av rishögar för vi har tidigare även fällt en björk som även den genererat en hel del av den varan. Misstänker att jag inom kort kommer att släpa fram kompostkvarnen och låta den jobba. Förra året fick jag ihop cirka en och en halv kubikmeter flis från en björk på grannens tomt, det mesta har jag använt som strö till vaktlarna som älskar det. Och jag älskar att mala grenar. WIN-WIN.
Ja, sen var den glada helgen slut, slut, slut. Eller det var åtminstone dags att gå in och laga mat och baka bröd och fixa matlådor och ta hand om tvätt och på andra sätt förbereda sig för den kommande arbetsveckan. Men nu är det snart mars. Mars = VÅR. Det är fan i mig inte en dag för tidigt.
Till stallet istället, v8, pt2
I fredags var det sportlov, eller ja det var det ju hela veckan förvisso, men i fredags hade Pojken varit med på någon form av sportlovsaktivitet i stallet och därför behövde han vila sig från mig. Fick dock rida en annan ponny istället så jag var inte helt missnöjd till att börja med. Frågade runt lite hur denna ponny var och fyra av varandra oberoende källor vittnade om att han var trevlig men "kunde vara lite tittig ibland". Ridläraren (en av källorna) tillade att "håll honom sysselsatt så går det bra". Jahapp, då sysselsatte vi oss. Övningen var att vända upp på kvartslinjen i skritt, rakrikta, skänkelvika ut till spåret och så halt på andra långsidan. Sedan i trav med skrittövergång istället för halt. Det gick bra, även om formen lämnade en del övrigt att önska. Plus att jag slog i min högerhand i framvalvet på sadeln hela tiden, men det måste väl vara jag som höll handen fel på något märkligt sätt. Sedan var det dags för nästa övning, som började likadant med att vända in på kvartslinjen och komma ut på spåret i skänkelvikning, men när man kom ut på spåret skulle man sedan fatta galopp, galoppera till hörnet, lägga en 15-metersvolt, bryta av till trav, trava längs spåret, lägga en 10-metersvolt och sakta av till skritt, sedan igång i trav igen vid spåret. Det gick bra åt i ena varvet, men i andra varvet såg ponnyn - som dittills kanske inte varit jätteengagerad men ändå gjort det han skulle - RÖDA DJÄVLAR PÅ LÄKTAREN och vände på en femöring och drog som en avlöning. Hatar sånt, men det var ju bara att ta ner honom på volten vid läktaren och göra om. Fick väl tre-fyra ofrivilliga galopper i full karriär och åt motsatt håll innan han, mycket motvilligt, kunde gå med på att passera läktaren under lite mer kontrollerade former under förutsättning att alla stod blickstilla och nästan höll andan.
Aja, jag ramlade ju i alla fall inte av. Alltid något, får man väl trösta sig med.
Aja, jag ramlade ju i alla fall inte av. Alltid något, får man väl trösta sig med.
 |
| I alla fall rätt söt. |
onsdag 20 februari 2019
Hemmets trygga vrå
Har läst Hemmets trygga vrå av Cara Hunter, och den var inte alls tokig. Handlingen är den här:
Åttaåriga Daisy, utklädd till tusensköna, försvinner spårlöst under en fest. Föräldrarna Sharon och Barry anmäler henne försvunnen sent på kvällen. Men när polisen granskar foton från festen ser de att det inte är Daisy som springer runt i tusenskönadräkt, utan ett annat barn. Ingen på festen verkar ha sett Daisy och ingen verkar ha saknat henne. Var hon ens på festen?
Kriminalkommissarie Adam Fawles leder en utredning som gång på gång ändrar riktning när det visar sig att inget är som det först ser ut. En utredning som hela tiden också påminner honom om det barn han själv har förlorat.
Samtidigt tickar klockan för Daisy, och hoppet om att återfinna henne i livet blir allt mindre...
Jag tyckte som sagt det här var en bra bok. Spännande och rätt så oförutsägbar, vilket gjorde att jag kunde acceptera att Adam Fawles hade ett tungt-bagage-som-han-absolut-inte-kunde-prata-om-eller-ens-tänka-på, standardpolismodell 1a liksom. Aja, han hade i alla fall inte problem med spriten (standardpolismodell 1b), så man får väl ändå vara nöjd. Tycker i övrigt att det var helt okej karaktärer som man tyvärr inte riktigt fick lära känna ordentligt. Det här är tydligen tänkt som första delen av en serie, så det kommer väl kanske med tiden. Men jag hade gärna velat glutta lite mer bakom kulisserna i Daisys dysfunktionella familj. Ja, men i övrigt: bra språk, bra driv och tempo i berättelsen, tydligt var man befann sig rent kronologiskt vilket jag tycker är viktigt när man hoppar fram och tillbaka mellan då och nu. Den här boken får fyra maskeradkostymer av fem möjliga.
PS: Igår när jag satt och läste i Outsidern, som jag alltså läser parallellt, så pep jag ÅH, HOLLY! högt för mig själv. Så långt har jag alltså kommit i den boken. Den som fattar fattar.
tisdag 19 februari 2019
Gott och blandat
Vi är ju inte mycket för renoveringar, jag och min man. Tycker att så länge saker funkar så är det väl bra och det gör väl inget om tapeterna är fula för man ska ju ändå ha bokhyllor framför (UNDRAR VARFÖR SKÖNA HEM ALDRIG HÖR AV SIG?), typ. Ja, men det är i alla fall ett rätt så vilsamt förhållningssätt. Och framför allt billigt. Och hållbart, om man nu ska vara lite präktig och påpeka att det inte finns några extra jordklot i reserv att ta till när vi har förbrukat alla resurser på planeten Tellus. När man påpekar det håller alla med, men sen måste ju DOM ändå få unna sig att resa utomlands ett par gånger per år, äta ål på julbordet och renovera vardagsrummet och i samma veva köpa ny soffa fastän det inte är något annat fel på den gamla mer än att den inte matchar de nya tapeterna/gardinerna/whatever. Tycker det är så himla skrattretande.
Jaha, men i alla fall. Vårt hus är byggt 1950 och köket renoverades senast 1996 och kändes fortfarande nygjort när vi flyttade in 2009. Diskmaskinen gav upp omkring 2015 och fick bytas ut, men annars ser det ut som förut även om skåpsluckorna börjar bli lite skabbiga och alla spisens och ugnens lampor har gett upp (själva spisen och ugnen fungerar dock, det är bara lite svårt att se om den är igång eller ej). Men kökskranen har lämnat en del övrigt att önska. För något år sedan började fästet ge med sig. Min man löste det då "tillfälligt" med att steloperera kranen med isoleringstejp så att den inte gick att flytta. Kul att ha två diskhoar men bara kunna använda den ena. I min mans värld är "tillfälligt" ett ytterst abstrakt begrepp som kan sträcka sig ända in i evigheten och man vänjer sig ju och hittar sätt att jobba runt problemen. Värre var det när blandaren gav upp. Vet ej riktigt hur en engreppsblandare fungerar, men jag killgissar att det är någonting som stänger för varmvattnet när man vrider kranen mot kallt, som sedan öppnas mer och mer ju mer man vrider mot varmt. Nu hade detta någonting gett med sig, så hur man än vände och vred på kranen så kom det bara varmvatten. Nu ska man ju inte dricka varmvatten, vilket innebar att allt vatten för konsumtion fick hämtas i badrummet. Kranen i badrummet är verkligen inte gjord för att hålla något annat än möjligtvis ett tandborstglas under, så det blev många vändor bara för att fylla upp hundarnas vattenskål (vilket kanske var överkurs med tanke på att de gladeligen dricker ur äckliga dyvattenpölar, men men). Ja, det går ju att leva så också, det är nog till och med att betrakta som ett rätt rejält i-landsproblem, skulle jag kunna föreställa mig att man tänker om man bor i Centralafrikanska republiken (ett av världens fattigaste länder, reds anm) och har sådär en timmes promenad till brunnen. Då hade man nog inte direkt lipat över "bara varmvatten i köket" och kallvatten i en kran cirka fjorton raska steg bort.
Min man är ju både snickare och elektriker, men nu tog han klivet in i VVS-världen. Mitt bidrag var att hänga med till Byggmax och köpa en ny blandare. Kommer även att åka och lämna tillbaks slangkopplingar som Byggmax-killen sa skulle passa men som såklart inte gjorde det. Igår kom jag hem från stallet klockan 21.30 och var smutsig och varm, då var vattnet avstängt och jag kunde varken duscha eller dricka och min man var i ett kritiskt läge för den nya blandaren passade inte i det gamla hålet och han hade fått gå över till grannen för att låna något special-ta-hål-i-diskbänken-verktyg. Försökte tänka på dom som bor i Centralafrikanska republiken, men det var så djävla kallt (när svetten gjorde sin avkylande verkan) eftersom min man dessutom stängt av pannan med hänvisning till "trycket" (jag är dock inte säker på att trycket i pannan har med trycket i vattenledningarna att göra, men det var inte direkt läge att stå och dividera om det). Frös som en hund, men ville inte gå och lägga mig i rena lakan utan att ha duschat. Återigen, tänk på Centralafrikanska republiken.
Säga vad man vill om min man, men han hetsar inte upp sig när saker inte går som det är tänkt utan tar det hela lugnt och metodiskt. Väldigt lugnt, så det resulterade i att jag stod i duschen kl 23.30 och min klocka ringer strax efter 04.00. YAY PÅ DEN VA? Men nu har vi både kall- och varmvatten i köket. Och en kran som går att flytta dessutom. Har nästan glömt bort att man liksom kan flytta kranar i sidled. Djävlar vad jag ska okynnesdiska för hand nu. Bara för att det går. Aja, en eloge till min man i alla fall. Själv hade jag kanske i första hand ringt en rörmokare, men det är väl ingen sport kan man väl tänka.
Jaha, men i alla fall. Vårt hus är byggt 1950 och köket renoverades senast 1996 och kändes fortfarande nygjort när vi flyttade in 2009. Diskmaskinen gav upp omkring 2015 och fick bytas ut, men annars ser det ut som förut även om skåpsluckorna börjar bli lite skabbiga och alla spisens och ugnens lampor har gett upp (själva spisen och ugnen fungerar dock, det är bara lite svårt att se om den är igång eller ej). Men kökskranen har lämnat en del övrigt att önska. För något år sedan började fästet ge med sig. Min man löste det då "tillfälligt" med att steloperera kranen med isoleringstejp så att den inte gick att flytta. Kul att ha två diskhoar men bara kunna använda den ena. I min mans värld är "tillfälligt" ett ytterst abstrakt begrepp som kan sträcka sig ända in i evigheten och man vänjer sig ju och hittar sätt att jobba runt problemen. Värre var det när blandaren gav upp. Vet ej riktigt hur en engreppsblandare fungerar, men jag killgissar att det är någonting som stänger för varmvattnet när man vrider kranen mot kallt, som sedan öppnas mer och mer ju mer man vrider mot varmt. Nu hade detta någonting gett med sig, så hur man än vände och vred på kranen så kom det bara varmvatten. Nu ska man ju inte dricka varmvatten, vilket innebar att allt vatten för konsumtion fick hämtas i badrummet. Kranen i badrummet är verkligen inte gjord för att hålla något annat än möjligtvis ett tandborstglas under, så det blev många vändor bara för att fylla upp hundarnas vattenskål (vilket kanske var överkurs med tanke på att de gladeligen dricker ur äckliga dyvattenpölar, men men). Ja, det går ju att leva så också, det är nog till och med att betrakta som ett rätt rejält i-landsproblem, skulle jag kunna föreställa mig att man tänker om man bor i Centralafrikanska republiken (ett av världens fattigaste länder, reds anm) och har sådär en timmes promenad till brunnen. Då hade man nog inte direkt lipat över "bara varmvatten i köket" och kallvatten i en kran cirka fjorton raska steg bort.
Min man är ju både snickare och elektriker, men nu tog han klivet in i VVS-världen. Mitt bidrag var att hänga med till Byggmax och köpa en ny blandare. Kommer även att åka och lämna tillbaks slangkopplingar som Byggmax-killen sa skulle passa men som såklart inte gjorde det. Igår kom jag hem från stallet klockan 21.30 och var smutsig och varm, då var vattnet avstängt och jag kunde varken duscha eller dricka och min man var i ett kritiskt läge för den nya blandaren passade inte i det gamla hålet och han hade fått gå över till grannen för att låna något special-ta-hål-i-diskbänken-verktyg. Försökte tänka på dom som bor i Centralafrikanska republiken, men det var så djävla kallt (när svetten gjorde sin avkylande verkan) eftersom min man dessutom stängt av pannan med hänvisning till "trycket" (jag är dock inte säker på att trycket i pannan har med trycket i vattenledningarna att göra, men det var inte direkt läge att stå och dividera om det). Frös som en hund, men ville inte gå och lägga mig i rena lakan utan att ha duschat. Återigen, tänk på Centralafrikanska republiken.
Säga vad man vill om min man, men han hetsar inte upp sig när saker inte går som det är tänkt utan tar det hela lugnt och metodiskt. Väldigt lugnt, så det resulterade i att jag stod i duschen kl 23.30 och min klocka ringer strax efter 04.00. YAY PÅ DEN VA? Men nu har vi både kall- och varmvatten i köket. Och en kran som går att flytta dessutom. Har nästan glömt bort att man liksom kan flytta kranar i sidled. Djävlar vad jag ska okynnesdiska för hand nu. Bara för att det går. Aja, en eloge till min man i alla fall. Själv hade jag kanske i första hand ringt en rörmokare, men det är väl ingen sport kan man väl tänka.
Till stallet istället, v8, pt1
Efter fredagens ensamma KAOZ-lektion utomhus så kändes det eventuellt lite gött att rida ihop med gruppen och inne i ridhuset igen. Det gick rätt bra, men jag känner och vet ju att han lurar mig lite, vill gärna ta stöd på väggarna och haka på i kölvattnet på någon annan, i alla fall i galoppen. Skritt och trav gick bra, men i galoppen vill han fortfarande helst gå rakt fram. MEN sen får jag nog ta på mig en del av skulden, för jag måste ju vara förberedd och stötta upp med ytterskänkel och vikthjälper och det missade jag nog lite i fredags. Tänkte väl att eftersom det ändå gått rätt så bra på sista tiden så kan han väl galoppera som en vanlig häst. Felfelfelfelfel, som Brasse skulle ha sagt.
Vi är ju inne i ett hoppblock nu, och igår var det markarbete med bommar. Övningen var såhär: Trava över en serie bommar, göra en övergång till skritt mellan två koner och sedan igång i trav och trava över en annan serie bommar. Sedan samma sak fast en 10-metersvolt med utgångspunkt mellan konerna istället för övergång. Pojken kämpade på rätt bra och han kändes väldigt fin i formen i traven. Sedan blir han ju fort trött och skritt på lång tygel är rena döden för det känns som att han ska stanna för varje steg. Tror han går lite fler lektioner nu än innan och jag kan tänka mig att det tar emot, för han är ju lite trög och långsam av naturen. Men han vänjer sig väl. Sen har han ju en portion kallblodsenvishet att jobba mot, men jag är ju lite av samma skrot och korn själv så det är ju bara att envisas tillbaka. Vi ska nog ta oss igenom den här kan-inte-galoppera-på-volt-krisen på ett eller annat sätt.
Vi är ju inne i ett hoppblock nu, och igår var det markarbete med bommar. Övningen var såhär: Trava över en serie bommar, göra en övergång till skritt mellan två koner och sedan igång i trav och trava över en annan serie bommar. Sedan samma sak fast en 10-metersvolt med utgångspunkt mellan konerna istället för övergång. Pojken kämpade på rätt bra och han kändes väldigt fin i formen i traven. Sedan blir han ju fort trött och skritt på lång tygel är rena döden för det känns som att han ska stanna för varje steg. Tror han går lite fler lektioner nu än innan och jag kan tänka mig att det tar emot, för han är ju lite trög och långsam av naturen. Men han vänjer sig väl. Sen har han ju en portion kallblodsenvishet att jobba mot, men jag är ju lite av samma skrot och korn själv så det är ju bara att envisas tillbaka. Vi ska nog ta oss igenom den här kan-inte-galoppera-på-volt-krisen på ett eller annat sätt.
måndag 18 februari 2019
På min tv just nu
Jag förstår ju att alla mina cirka 3 läsare ligger sömnlösa och undrar vad jag kollar på för tv-program på min såkallade fritid. Är generellt lite dålig på att titta på tv såtillvida att jag inte greppar fjärrkontrollen det första jag gör när jag dimper ner i tv-soffan. För att vara en person som har en med mina mått stor* och dyr tv-apparat samt plikttroget betalat den numera icke existerande TV-licensen i alla år så tycker jag därför inte riktigt att jag får valuta för pengarna. Men jag gör så gott jag kan.
Har sett Den långa flykten i nyinspelning på Netflix. Alltså, boken (av Richard Adams) är ju en av mina absoluta favoriter ever. Läste den första gången när jag var, ja vad kan jag ha varit, 12-13 år eller nåt, och har sedan dess läst den ytterligare säkert 25 gånger. Och den är exakt lika bra exakt hela tiden (och jag lipar i slutet exakt varenda gång). Har såklart även sett den tecknade filmen från 70-talet (den med Bright Eyes som ledmotiv, sången som Mike Batt skrev och enligt mig framför bättre än Art Garfunkel som ju fick hela äran av låten) några gånger och den är också bra. Såg därför fram mot att se den igen, tänkte mig snygga animationer - och blev så gruvligt besviken. För det första så var den inte alls speciellt snyggt animerad, kaninernas rörelsemönster kändes helt onaturliga och mer än en gång utbrast jag "men sådär står/rör/beter sig väl ingen kanin" (okej, jag vet att det är hittepå, men grejen med Den långa flykten är ju ändå att den utgår från kaniners naturliga beteenden och får dom till att bli...tja, inte mänskliga, men ändå möjliga att relatera till). Så det var ett stort minus redan där. Sen hade de helt sonika inte tagit med min favoritkaraktär, Koppen. VadFAAN liksom? Hur tänkte de där? Sedan hade de gjort Smultron till en hona. FAIL. Men det värsta av allt var att de hade gjort kaninerna mänskliga och liksom lite politiskt korrekta, vilket känns så djävla Disney att man får lust att skära upp pulsådrorna med en slö tårtspade. För: Ingen kanin har någonsin gråtit tårar för att en annan kanin har dött, och ingen kanin har heller någonsin reflekterat över könsroller. Kaniner är mig veterligen inte heller speciellt monogama till sin läggning. Nä, det här var faktiskt inget vidare. Jag håller mig nog till långfilmen från 1978 om jag får lust att visualisera en av de mest fantastiska böcker som någonsin skrivits.
Har börjat kolla på True Detective säsong tre på HBO. Gillade säsong ett asmycket och säsong två sådär. Säsong tre tycker jag påminner rätt mycket om säsong ett till upplägget och den verkar hittills (efter två sedda avsnitt) lovande. Min man spolade den efter första avsnittet eftersom det enligt honom var "alldeles för lågt tempo". Det är det ju i de andra säsongerna också, men jag gillar det. Allt behöver ju inte vara halsbrytande hela tiden.
Har också börjat kolla på Sex Education på Netflix, eftersom alla pratar om den. Den är, eh, ja, lite annorlunda. Fast ändå inte. Har bara sett ett avsnitt än så länge, men det kan kanske vara något.
Kan också tipsa om Atypical på Netflix, som jag precis sett klart säsong två av. ÄLSKAR den serien så himla mycket, och nu står det klart att det blir en säsong tre. YAY.
Det där är alltså mitt såkallade seriösa tittande. Sen kollar jag även på följande:
TUNNELBANAN. Tycker det är så himla spännande och fascinerande med allt som händer i storstan (så länge jag slipper vara en del av det), fast egentligen är det ju väldigt mycket som är tragiskt med missbruk och psykisk ohälsa. Men vad jag framför allt gillar är att vakterna är så himla snälla, tålmodiga, empatiska och positiva nästan vad som än händer. De verkar ju inte göra annat än att fösa ut fulla människor som ska tjafsa och dividera på fulla människors otroligt irriterande vis, men säkerhetsvakterna tar det hela med jämnmod. ALLTID, i alla fall enligt kanal 5. Sen fattar ju jag SJÄLVKLART att verkligheten blir en annan när man ska dra omkring med ett helt tv-team i hälarna, och självklart finns det as även inom den yrkeskategorin, det har man ju nyligen sett mycket tydliga bevis på. Men jag gillar det ändå. Min absoluta favorit är MATTIAS, som är arbetsledare. Han vet precis hur allt ska vara och tappar aldrig fattningen. I alla fall inte när kameran rullar.
SVERIGES MÄSTERKOCK. Ja, men det är ju ett måste. Vet egentligen inte vad det är som är så kul med att se andra människor tävla i att laga mat, men det verkar ju vara ett vinnande koncept världen över. Jag hejar på Emilia, Patrik och Gabriel och hoppas någon av dom vinner. Stör mig på Jonas (dryg), Magnus (drygare) och Wichudaporn (fjäskig). Hoppas någon av dom INTE vinner. Resten av deltagarna känns rätt anonyma, så de behöver ju faktiskt inte heller vinna.
MANDELMANNS GÅRD. Ett annat måste. Älsk på Gustav och Marie, för att uttrycka det lite modernt, jag tycker de är helt underbara. Och kloka. Men har inte Gustav börjat prata ovanligt mycket i falsett den här säsongen? Undrar om det är något som tv-teamet pressar fram för att det ska bli en karismatisk tv-profil, för när vi var där (i Mandelmanns trädgårdar) i somras så hörde jag honom prata med en annan besökare (var såklart tvungen att nästla mig upp intill och låtsas glo på någon kålplanta för att kunna tjuvlyssna) och då lät han ungefär som vem som helst. Tror inte heller att Marie himlar med ögonen och nästan blir svimfärdig varje gång hon stoppar en matbit i munnen.
WAHLGRENS VÄRLD. Detta är väl mitt guilty pleasure för egentligen är det ju ett extremt löjligt program. Men jag vet inte, känner mig kanske lite intelligent när jag kollar? Fast det borde förmodligen vara mer intelligent att låta bli.
* Ja, alltså folk skrattar ju när jag säger att vi har en stor tv, för den är 36" för nu ska man väl ha minst 50" för att ens räknas som normal. Men om man ska kunna ha vårt vardagsrum någorlunda vettigt möblerat så finns det bara ett ställe som tv:n kan stå på och om den är större än vad den är nu så täcker den även en del av dörröppningen, vilket varken känns snyggt eller praktiskt. Eller ja, i teorin går det att flytta den lite närmare ytterväggen, men i praktiken kräver det att min man då flyttar på sin vinylspelare och dito samling singlar som tar en massa plats. Vinylspelaren är dessutom hopkopplad med HEMMABIOANLÄGGNINGEN, vilket inte gör den så flyttbar som man skulle kunna önska.
Har sett Den långa flykten i nyinspelning på Netflix. Alltså, boken (av Richard Adams) är ju en av mina absoluta favoriter ever. Läste den första gången när jag var, ja vad kan jag ha varit, 12-13 år eller nåt, och har sedan dess läst den ytterligare säkert 25 gånger. Och den är exakt lika bra exakt hela tiden (och jag lipar i slutet exakt varenda gång). Har såklart även sett den tecknade filmen från 70-talet (den med Bright Eyes som ledmotiv, sången som Mike Batt skrev och enligt mig framför bättre än Art Garfunkel som ju fick hela äran av låten) några gånger och den är också bra. Såg därför fram mot att se den igen, tänkte mig snygga animationer - och blev så gruvligt besviken. För det första så var den inte alls speciellt snyggt animerad, kaninernas rörelsemönster kändes helt onaturliga och mer än en gång utbrast jag "men sådär står/rör/beter sig väl ingen kanin" (okej, jag vet att det är hittepå, men grejen med Den långa flykten är ju ändå att den utgår från kaniners naturliga beteenden och får dom till att bli...tja, inte mänskliga, men ändå möjliga att relatera till). Så det var ett stort minus redan där. Sen hade de helt sonika inte tagit med min favoritkaraktär, Koppen. VadFAAN liksom? Hur tänkte de där? Sedan hade de gjort Smultron till en hona. FAIL. Men det värsta av allt var att de hade gjort kaninerna mänskliga och liksom lite politiskt korrekta, vilket känns så djävla Disney att man får lust att skära upp pulsådrorna med en slö tårtspade. För: Ingen kanin har någonsin gråtit tårar för att en annan kanin har dött, och ingen kanin har heller någonsin reflekterat över könsroller. Kaniner är mig veterligen inte heller speciellt monogama till sin läggning. Nä, det här var faktiskt inget vidare. Jag håller mig nog till långfilmen från 1978 om jag får lust att visualisera en av de mest fantastiska böcker som någonsin skrivits.
Har börjat kolla på True Detective säsong tre på HBO. Gillade säsong ett asmycket och säsong två sådär. Säsong tre tycker jag påminner rätt mycket om säsong ett till upplägget och den verkar hittills (efter två sedda avsnitt) lovande. Min man spolade den efter första avsnittet eftersom det enligt honom var "alldeles för lågt tempo". Det är det ju i de andra säsongerna också, men jag gillar det. Allt behöver ju inte vara halsbrytande hela tiden.
Har också börjat kolla på Sex Education på Netflix, eftersom alla pratar om den. Den är, eh, ja, lite annorlunda. Fast ändå inte. Har bara sett ett avsnitt än så länge, men det kan kanske vara något.
Kan också tipsa om Atypical på Netflix, som jag precis sett klart säsong två av. ÄLSKAR den serien så himla mycket, och nu står det klart att det blir en säsong tre. YAY.
Det där är alltså mitt såkallade seriösa tittande. Sen kollar jag även på följande:
TUNNELBANAN. Tycker det är så himla spännande och fascinerande med allt som händer i storstan (så länge jag slipper vara en del av det), fast egentligen är det ju väldigt mycket som är tragiskt med missbruk och psykisk ohälsa. Men vad jag framför allt gillar är att vakterna är så himla snälla, tålmodiga, empatiska och positiva nästan vad som än händer. De verkar ju inte göra annat än att fösa ut fulla människor som ska tjafsa och dividera på fulla människors otroligt irriterande vis, men säkerhetsvakterna tar det hela med jämnmod. ALLTID, i alla fall enligt kanal 5. Sen fattar ju jag SJÄLVKLART att verkligheten blir en annan när man ska dra omkring med ett helt tv-team i hälarna, och självklart finns det as även inom den yrkeskategorin, det har man ju nyligen sett mycket tydliga bevis på. Men jag gillar det ändå. Min absoluta favorit är MATTIAS, som är arbetsledare. Han vet precis hur allt ska vara och tappar aldrig fattningen. I alla fall inte när kameran rullar.
SVERIGES MÄSTERKOCK. Ja, men det är ju ett måste. Vet egentligen inte vad det är som är så kul med att se andra människor tävla i att laga mat, men det verkar ju vara ett vinnande koncept världen över. Jag hejar på Emilia, Patrik och Gabriel och hoppas någon av dom vinner. Stör mig på Jonas (dryg), Magnus (drygare) och Wichudaporn (fjäskig). Hoppas någon av dom INTE vinner. Resten av deltagarna känns rätt anonyma, så de behöver ju faktiskt inte heller vinna.
MANDELMANNS GÅRD. Ett annat måste. Älsk på Gustav och Marie, för att uttrycka det lite modernt, jag tycker de är helt underbara. Och kloka. Men har inte Gustav börjat prata ovanligt mycket i falsett den här säsongen? Undrar om det är något som tv-teamet pressar fram för att det ska bli en karismatisk tv-profil, för när vi var där (i Mandelmanns trädgårdar) i somras så hörde jag honom prata med en annan besökare (var såklart tvungen att nästla mig upp intill och låtsas glo på någon kålplanta för att kunna tjuvlyssna) och då lät han ungefär som vem som helst. Tror inte heller att Marie himlar med ögonen och nästan blir svimfärdig varje gång hon stoppar en matbit i munnen.
WAHLGRENS VÄRLD. Detta är väl mitt guilty pleasure för egentligen är det ju ett extremt löjligt program. Men jag vet inte, känner mig kanske lite intelligent när jag kollar? Fast det borde förmodligen vara mer intelligent att låta bli.
* Ja, alltså folk skrattar ju när jag säger att vi har en stor tv, för den är 36" för nu ska man väl ha minst 50" för att ens räknas som normal. Men om man ska kunna ha vårt vardagsrum någorlunda vettigt möblerat så finns det bara ett ställe som tv:n kan stå på och om den är större än vad den är nu så täcker den även en del av dörröppningen, vilket varken känns snyggt eller praktiskt. Eller ja, i teorin går det att flytta den lite närmare ytterväggen, men i praktiken kräver det att min man då flyttar på sin vinylspelare och dito samling singlar som tar en massa plats. Vinylspelaren är dessutom hopkopplad med HEMMABIOANLÄGGNINGEN, vilket inte gör den så flyttbar som man skulle kunna önska.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)