Min inre 10-åriga hästtjejs DRÖMMIGA SOMMARLOV

Idag är det TRETTIOTVÅ GRADER VARMT. I skuggan. Jag försmäktar. Orkar inget, allra minst blogga. Det ligger en utmaning och väntar, men den får vänta tills det inte känns som att hjärnan håller på att sjuda bort i sitt eget spad. Till helgen ska det åska och regna, påstås det. Ingen hade varit gladare än jag. Det här är helt omänskligt.

Men min inre 10-åriga hästtjej, hon lever livets glada dagar. Varje dag sätter hon sig i den stekheta bilen, för hon har tydligen körkort, trots att hon bara är 10 år, och vroom:ar iväg till stallet för att pyssla om Bulldozern. Sätta på kylbandage, rykta, mocka, fylla på vatten, packa hönät, gå ut och leda den vid det här laget m-y-c-k-e-t rastlösa boxvilande ponnyn. Nu har hon blivit så pass bra att jag idag fick skritta henne en halvtimme uppsuttet. Det gick bra, och det märkliga är att inget av detta känns jobbigt fastän det är så varmt och svetten rinner i floder och allting klibbar och flugorna surrar och solen steker obarmhärtigt från en provocerande molnfri himmel. Hemma däremot, orkar jag knappt göra någonting. Igår kväll skulle jag slänga ihop någon superenkel middag bestående av pasta och nån sås med fetaost och spenat och höll på att svimma av tanken på alla moment som verkade ingå när jag tyckte att jag slavat i timmar (vad jag hade gjort var: fräst lök och spenat, hällt i creme fraiche och vad som återstod var typ: hälla av pastavattnet, öppna burken med fetaost, salta, peppra och göra en sallad. Inte direkt jätteansträngande. Men ändå oöverstigligt jobbigt).

Och nu kommer den här delen där det nästan kändes som att jag var med i en hästbok: I måndags när jag var klar med Bulldozern så träffade jag på en tjej som rider i samma grupp som jag, vars dotter har en ponny som är uppstallad på ridskolan. Vi stod och snackade om ditt och datt en stund och ett tu tre så dånade det in en hästtransport med TVÅ NYA PONNYER som min ridlärare hade varit och hämtat. Och den ena var modell kallblod (som jag älskar), tinkervarianten, och jag pep förstås som den mentala 10-åring jag är att ÅÅÅH JAG DÖÖÖÖR VAD SÖÖÖÖÖÖÖÖT. Och då sa min ridlärare att "ja, jag hade tänkt att det här skulle bli din boot camp-häst". För nästa vecka är det boot camp och jag fattar ju att även om Bulldozern skulle bli mirakulöst friskförklarad så är det ju inte precis en boot camp som hennes rehabilitering ska bestå av. Så jag har varit fullt inställd på att ha någon annan, Irländskan till exempel. Eller kanske till och med Älgen. MEN NU SKA JAG FÅ RIDA DEN NYA PONNYN!!! Är till lika delar exalterad som nervös. För den här ponnyn är sju år och kan i princip ingenting och jag inbillar mig ju alltid att jag ska bli avslöjad som den bluff jag tror jag är.  Jag kan rida Bulldozern rätt bra, men det är också det enda jag kan. Inbillar jag mig, fast det är ju kanske inte helt sant heller. AJA, det får väl ge sig. Nu orkar jag faktiskt inte blogga mer, öppnade datorn bara för att betala ett gäng sura räkningar men nu måste jag nog äta glass för åttiofemte gången idag. Vi ses på andra sidan värmeböljan (eller kanske innan, men jag orkar inget lova).

Mördarens mamma

Har läst Mördarens mamma av Ida Linde. Om den stod det så här:

Hon lever ett ensamt liv tillsammans med sin son. Sonen växer upp och blir redo för livet. Så knackar två okända människor på hennes dörr. De är poliser och berättar att hennes son har mördat en annan pojke. I ett slag vänds hennes tillvaro på ända.

Spännande infallsvinkel, tänkte jag. Men det var det inte. Det fanns en gigantisk distans mellan läsaren och bokens jag, pojkens mamma, man får liksom inte veta någonting om henne och hennes pojke och allting är svalt och välordnat. Stör mig på att han kategoriskt kallas för det, 'min pojke", han får liksom inte ens ett namn och hela infallsvinkeln sipprar ut i ett relationsdrama mellan mamman och en annan, som är helt djävla ointressant om ni frågar mig.  Den här boken får en indragen permission av fem möjliga. 

Den första semesterdagen

Aaah...semester! Lördagar är ju generellt väldigt trevliga men det sätter väl ändå lite guldkant på tillvaron att veta att man har FYRA VECKORS LEDIGHET framför sig. Göttigheten i detta är så stor att det knappt finns en rättvis skala att mäta den på.

Inledde med att gå en härlig skogspromenad med taxarna. Ska man vara petnoga så var den inte jättehärlig för den här värmeböljan ska vi väl få dras med till döddagar. Svetten rann, hundarna flämtade och flugorna surrade. HATAR flugsurr, det är nästan mitt värsta ljud. Men jag lyssnade på Peders sommarprat under tiden och det var såklart fantastiskt, som allting han gör (ett annat fantastiskt sommarprat i år är Katarina Wennstams, tips från coachen).

Kom hem, åt glass, löste korsord på temat Ingmar Bergman. Hade fan ingen nytta av att jag plågar mig genom den där djävla Smultronstället, men men. Jag är inte bitter för det. Sedan åkte jag och hade en mysig stund med Bulldozern. Nu leds hon 2 x 10 minuter per dag och jag tycker hon inte är fullt så stimmig längre. Vad jag kan bedöma (men är långt ifrån expert) så haltar  hon inte längre så snart kanske hon slipper boxvilan och får gå på bete. Eller "bete", för något gräs finns ju inte precis att tala om.

Var helt ensam i stallet, förutom Bulldozern och den bipolära stallkatten (jättekelig ena stunden för att plötsligt slå om från att ligga och spinna och mjölktrampa till att utan förvarning fräsa och börja klösas/bitas). Det är så GÖTT! Älskar att gå där och pula och pyssla och skulle kunna gå där i en evighet, men plikten kallade. Packade mina två 20-litersspannar med brunnen hästgödsel från gödselstacken och körde till Granngården och köpte vaktelfoder och sedan hem. Väl hemma fyllde jag på med gödsel i odlingarna, vattnade, städade i hönshuset, dräpte en gigantisk mördarsnigel som låg och rapade inne i växthuset och sedan tittade jag på när min man sågade virke till vaktelburen. Nu är jag inomhus med neddragna gardiner och korsdrag. Det är 28 grader i skuggan och det är fan i mig för mycket. Känns som att jag har sprungit ett maraton. Nu blir det soffan resten av dagen tror jag. Kanske ett litet glas vitt också? Det är ju ändå semester.

Vaktlar på gång

Ända sedan vi bestämde att vi skulle skaffa höns har vi sagt "ja, och sen kan vi ju ha några vaktlar också". Vaktlar är ju trevliga, säger vi alltid när vi ser dom till exempel i någon botanisk trädgård (eller varför inte när man ser ett svindyrt vaktelägg i någon snofsig saluhall), de gör inte mycket väsen av sig och verkar extremt lättskötta (och då kvalar ju inte höns direkt in i kategorin "svårskötta" heller). Plus att de är gulliga. Och lägger jättemycket ägg. Och är goda att äta*.

Nu slumpade det sig så att en person som jag känner annonserade om att hen hade vaktelägg till salu och jag tänkte att VAFAN och mailade och frågade om man inte kunde få köpa några vaktlar. Och det kunde man! Så semestern kommer att inledas med att vi ska snickra ihop en bur (dock ej ett sådant jätteprojekt som Höns-Hilton utan det här ska nog låta sig göras på några timmar) och sedan hämtar vi hem de små liven. Det blir spännande.

Vaktel, bild snodd från personen som jag ska köpa av så jag
KUNDE i princip ha tagit den själv. Bilden alltså.

* Ett förtydligande: Har alltså en vision om att bli lite mer självförsörjande ifråga om mat, men framför allt att inte stötta några djurindustrier. Slakt på den egna gårdsplanen låter kanske rätt barbariskt, men transporter till och slakt på Scan och Kronfågel är fan i mig som taget ur en skräckfilm. Och då är det i Sverige, som ändå har rätt mycket lagar och regler kring detta, hur det är utomlands vågar man inte ens tänka på. Något att beakta innan man stoppar ner en fläskfilé för 69 kronor kilot i kundkorgen på Ica.

Kvinna utan minne

Har läst Kvinna utan minne av Petter Lidbeck (och nej, han är alltså inte en spökskrivare för mina memoarer även om titeln känns synnerligen passande). Har läst ett par andra av hans böcker, fast de som är skrivna under pseudonymen Hans Koppel, Vi i villa och Kommer aldrig mer igen och dom vill jag minnas att jag tyckte de var helt okej. Men den här vet jag inte riktigt. Så här stod det om den:

Mia Berggren drabbas av plötslig och oförklarlig minnesförlust. Hon minns varken familj eller vänner, har ingen aning om vem hon är. Hon genomgår omfattande undersökningar utan att läkarna hittar någon förklaring. Undan för undan tvingas hon återskapa sig själv utifrån andras förväntningar. Problemet är att hon inte gillar resultatet.

Jamen det låter ju ändå som en helt okej intrig, och det var det med. Tänk själv att sitta och äta pannbiff med familjen en vanlig vardagskväll och plötsligt känner man inte igen någon av dom, inte huset där man bor, inte ens sin egen spegelbild. Vilken mardröm! Men jag hade lite svårt för Mias totala likgiltighet. Jag menar, om man själv hade varit med om en sån grej så hade man väl gjort ALLT för att försöka få reda på varför och var och när och hur, men jag tycker att hon verkar nöja sig med att konstatera att jaha, nu är det så här och jag gillar det inte. Hon gillar liksom INGENTING och det blir rätt tradigt att läsa i längden. Sedan hade jag gärna velat veta orsaken till denna minnesförlust, och utöver det tyckte jag att slutet var lite väl öppet för min smak. NJA. Den här boken får två små komihåglappar av fem möjliga.

Snabba cash II

Det var ju en djävla tur att jag inte trumpetade ut det där med bonuslönen i fikarummet igår. Visade sig nämligen att det mycket riktigt inte var alla som fick utan "bara" dom som hade ställt upp och jobbat över mycket när det körde ihop sig här i början av säsongen. På ett sätt kan jag tycka att det är lite fel, för hur definierar man vad som är att ställa upp och jobba över "mycket"? Även om man bestämmer att alla som har jobbat mer än låt oss säga 40 övertidstimmar skulle få bonus så blir det ju löjligt om någon då skulle hamna på 39 och då inte få en spänn. På ett annat sätt kan jag tycka att det inte är mer än rätt, för det finns ju folk som glider och åker snålskjuts i alla företag, inklusive detta. Och det kan väl kännas rätt så B att de ska vara med och skörda frukterna av andras slit och vedermödor och uppoffringar. Känner mer och mer att det inte mer än rätt och lagom åt den senare gruppen att de blev utan. Sådan är kapitalismen, otack är den armes lön. ELLER NÅT.

Sex år

Jag började läsa Sex år av Harlan Coban på någons rekommendation och den lät ju bra: Jake blir dumpad av sin stora kärlek Nathalie eftersom hon plötsligt kommer på att hon ska gifta sig med sin ungdomskärlek Todd istället. Sex år senare råkar Jake få syn på Todds dödsannons. Han går på begravningen och finner att den sörjande änkan är...någon annan. Och att Nathalie verkar vara spårlöst försvunnen.
Låter ju spännande, eller hur? Men nästan direkt när jag började läsa så fick jag en känsla av att jag läst boken förut. Jag brukar komma ihåg alla böcker jag läst, men den här måste ha varit ett undantag och det måste i sin tur bero på att den helt enkelt inte var särskilt bra. Den här gången heller, nu skummade jag i och för sig bara mig igenom den och jag ska inte gå in på anledningarna till mordet och försvinnandet om någon mot förmodan tycker annorlunda, men enligt mig kändes de så extremt långsökta, karaktärerna var ointressanta och tillgjorda och hela storyn var seg som tuggummi. Den här boken får en (mager) collegestudent av fem möjliga.