Utan dina andetag

Har läst Utan dina andetag av Karin Aspenström, en bok som jag ryckte åt  mig från "nyss återlämnat"-vagnen på bibblan när jag var där för att hämta ut nån mordhistoria. Berättelsen handlar om Evelyn och Erik, det till synes perfekta paret som ger sig ut på en långresa till Indien innan de planerar att gifta sig och skaffa barn. Sen fattar man att det inte är ett alltigenom perfekt förhållande, och lite senare börjar man (jag) undra lite (ganska mycket) varför de överhuvudtaget ens är ihop.

Tyckte boken hade ett bra språk och att det var bra karaktärsskildringar och så. Själva berättelsen i sig var dock ganska trökig och kändes plågsamt utdragen. Den här boken får två och en halv indiska delstater av fem möjliga.

Till stallet istället, v10, pt 1

Förra veckan blev det ju inte mycket till hästliv. På måndagen hade vi teori och när jag körde hem från den äckligt snöfria stan där jag jobbar så hade det kommit ytterligare en decimeter hemma. Körde fast med bilen när jag skulle vända den på gårdsplanen, så det var bara fram med skyffeln och börja skotta. När jag var klar med det var a. jag både trött och, b. sur och c. klockan för mycket för att hinna till drop in-ridningen. RÖVEN.

Igår kom jag iväg i alla fall. Hade hört av de andra i gruppen att "nu ska vi byta hästar", vilket man då tydligen gör efter varje "block". Ett block varar sådär i åtta veckor, så nu var det nervöst. Men jag fick behålla Bulldozern. SÅ NÖJD MED DET, även om gårdagens lektion inte kommer att gå till historien som något av det bästa vi presterat. Vi hade vikarie, och plötsligt fick man en nostalgi-flashback till hur det var att rida lektion förr i tiden. Vi jobbar ju i vanliga fall mycket med lösgörande övningar och renodling av hjälper och annat finlir, men nu var det lite mer, ut på spåret, igång i trav, trava under lättridning, trava under nedsittning, vänd snett igenom, samma sak i andra varvet, och så galopp, galopp, galopp. "Mer fokus på kondition", skulle jag kanske beskriva den lektionen om jag ska säga något snällt. Men det var en ganska tråkig lektion, det hände liksom ingenting utan vi bara harvade runt där varv efter varv i ett och samma tempo med en och annan volt som omväxling. Bulldozern var inte överdrivet upplagd för arbete igår, och sen hade Vikarien lite andra synpunkter på hennes form än vad vanliga ridläraren har. Eller, den form som vanliga ridläraren (och jag) tycker att Bulldozern jobbar bra och ändamålsenligt i så tyckte Vikarien att hon gick bakom lod. Är ju dock inte lätt att jobba med att få henne mer öppen i formen om man bara ska rida runt på fyrkantsspåret (eller det kanske är lätt för proffsen, men inte för mig). Dock fick vi till bra galoppfattningar i båda varven, så jag är ändå åtminstone lite nöjd. Speciellt som jag såg när hon gick lektionen innan att hon blev jagad/tilläts springa in i galoppen på det vidrigaste sätt.  Då var det nästan så jag ville lägga mig i från min plats på läktaren, men så gör man ju bara inte.

In i dimman så in i helvete

I morse när jag körde till jobbet var allt ungefär som vanligt, trodde jag, tills jag körde ut ur vår lilla by och in i ett dimstråk som inte var av Guds nåde. Har ni sett The Mist? Den framstår ju som ett djävla barnprogram i jämförelse med hur det såg ut på väg 9/19 i morse. Man såg bokstavligt talat inte mer än någon meter framför sig. Fick slänga mig på bromsen, för den här dimman låg alltså som en VÄGG, ta sikte på mittlinjen och krypköra i 30 km/h. Gick bra tills det kom ett parti med snödrev och varken mittlinjen eller kantlinjen eller någon annan djävla linje längre syntes. För att ytterligare spä på känslan av en nära förestående apokalyps så låg det ett rävhuvud på vägbanan och blängde dolskt på mig. Igår kväll när jag körde hem från stallet så såg jag den överkörda räven på motsatt vägbana, och det var väl tur det för annars hade väl fantasin skenat iväg alldeles fullständigt.

För att ytterligare kröna denna morgons förträfflighet kom jag på, när jag kommit mer än halvvägs till jobbet, att jag glömt min jobbdator hemma. Så det var bara att vända om och köra samma väg igen. Få en repris på in i dimman, genom snödrevet, se ett blodigt och halvmosat rävhuvud sticka upp ur snön. Borde stannat, instagrammat skiten ur det hela med texten EN HÄRLIG KICKSTART PÅ DAGEN. Eller?

Ondskans innersta väsen

Har läst Ondskans innersta väsen av Luca d'Andrea, en bok som fick finfina recensioner där jag läste om den (gissningsvis i DN). Så här stod det på Bokus: Tre bybor hittas lemlästade i en bergsklyfta i norra Italien. Trettio år senare bestämmer sig en amerikansk dokumentärfilmare för att ta reda på vad som egentligen hände. Men snart börjar han ana att invånarna i den avlägsna alpbyn undanhåller sanningen om trippelmordet - och att något fasansfullt ruvar i den enorma bergsklyftan, något som aldrig borde ha återuppväckts. I Ondskans innersta väsen är de idylliska bergen i norra Italien mystiska och hotfulla. Här har våldet härskat i decennier, och byborna är slutna och på olika sätt fortfarande drabbade av det gamla trippelmordet.
"Den här romanen kan jämföras (utan risk för överdrift) med böcker av Stephen King och Jo Nesbø ... närvaron av en förhärskande, mäktig natur (berget), både gudomlig och demonisk, liksom de mörka undertonerna i berättandet och intrigen (som är full av vändningar fram till sista sidan), pekar faktiskt i den riktningen."

Låter ju inte så tokigt, eller hur? Det var det för all del inte heller. För mig kändes det dock väldigt mycket som att författaren kopierat Stephen Kings berättarstil i princip rakt av, men utan att fånga den där speciella nerven. Jag tyckte inte berättelsen var otäck, snarare mest onödigt omständligt berättad. Och så tyckte jag att karaktärerna var lite väl endimensionella och att Jeremiah Salinger var en rätt så särdeles trist typ som borde jobba mer med sin impulskontroll.
Visst, det kom flera twister som man inte kunde förutsäga, så på det viset var berättelsen skickligt uppbyggd Men...nä. Det räckte inte hela vägen, i alla fall inte för mig. Den här boken får två bergsmassiv av fem möjliga.

Snödepression de luxe

Det har ju utöver tidigare nämnda katastrof även dråsat ner SJUKA MÄNGDER med snö. Vad fan liknar det när det är mars? Det kom ju liksom inte lite heller, utan på två dagar fick vi närmare 40 centimeter. Vägen var avstängd (låg hemma i soffan och hade Skypemöten i två dagar, tack tekniken), skolbussar ställdes in och det var BLIZZARD som i Amerika.

Otroligt onödigt om ni frågar mig. Nu vill man ju ha vår. Mars är vårmånad. KAN NÅGON GÖRA NÅGOT ÅT DETTA ELLÖR?

Nederstigen till dödsriket, på tredje dagen återuppstånden, osv

FY FAN vilken vecka det har varit. I tisdags åkte jag till djursjukhuset med, som jag trodde, en visserligen lätt haltande men ändå pigg och frisk hund, för att, som jag trodde, man skulle göra en titthålsoperation i hans knäled och därefter, som jag trodde, förhoppningsvis åtgärda den misstänkta korsbandsskadan.
Det var som jag trodde. Som alla andra också trodde. Men det blev VERKLIGEN inte som någon trott. Hilding sövdes och förbereddes för operation. Men så upptäcktes att han blödde väldigt mycket när man skulle sätta ett par stygn i baken, som man tydligen gör för att det inte ska läcka ut avföring under narkosen. Man kollade slemhinnorna och upptäckte mängder av blåmärken. Man tog prover och konstaterade att förutom låga (men inte alarmerande låga) värden på röda och vita blodkroppar så fanns det i princip inga trombocyter alls. Alltså ingenting som kan levra blodet. Så det var ju en JÄDRANS tur att de inte hade börjat operera, för i såna fall hade han dött på operationsbordet där och då. Röntgen och ultraljud som följde visade ingenting som kunde förklara detta. Inga inre blödningar, inga tumörer, negativa provsvar på fästingburna sjukdomar. Hilding har heller inte visat några som helst symtom. Han har hela tiden varit pigg som en lärka och glad som en speleman.

Någon operation blev det självklart inte. Istället fick Hilding väckas ur narkosen och börja behandlas med höga doser kortison och antibiotika. Onsdagens provsvar var otroligt deppigt. I normala fall ligger trombocyttalet på 150. Under 50 räknas som riskfyllt och ju lägre tal, desto större är risken för inre blödningar. Hildings värde låg på 3 (fick veta idag att det hade varit nere på 1 när de första proverna togs). Efter ett dygns behandling låg det fortfarande på samma deppiga siffra. På torsdagen valde man därför att sätta in det tyngsta artilleriet med skyhöga kortisondoser och cellgifter. På fredagen hade trombocyttalet ökat till 9, vilket fortfarande är väldigt lågt men det gick åtminstone på rätt håll. Igår hade det klättrat upp till 36, så då valde man att halvera kortisondosen (enligt veterinären var "hög dos" 2 mg/kg kroppsvikt och Hilding fick 4 mg/kg kroppsvikt och så hög dos vill man inte ge längre än absolut nödvändigt), men idag låg trombocyttalet på hela 114 och den mest akuta krisen var äntligen över och Hilding fick komma hem igen. Ska behandlas med kortison i ett par månader eller så, och sedan ska det trappas ner och fasas ut. I den bästa av världar har hans immunförsvar - som var det som av någon anledning gick bananas och började bryta ner hans trombocyter, vilket tydligen är någonting som kan hända och händer det så händer det, finns inget man kan göra för att förebygga eller så -  vid det laget skärpt till sig och börjat uppföra sig normalt igen. I en mindre bra värld kommer han att få fortsätta medicinera, kanske livet ut, men kan ändå ha ett bra liv, och i den sämsta av världar fungerar ingen behandling och då är det inget mer att göra. Den sista tanken är ju extremt deppig, så den väljer vi att inte tänka på. Har tänkt den tanken så himla många gånger under veckan som gått. Det där som är den skitjobbiga och skittråkiga delen med att ha djur. När man ska värdera deras livskvalitet. När man måste förhålla sig till om och när ett liv inte längre är värdigt. När man ska vara Gud och bestämma över om och när ett liv ska ta slut (ja, nu tror jag ju i och för sig inte att det är GUD som bestämmer när livet tar slut, men ni fattar). Vi försöker ju förbereda oss mentalt på att gubbhunden Boris inte kommer att leva i evighet. Men han är snart 14 år och är i livets slutskede, och även om det är tungt och jobbigt så är det ju ändå så det måste sluta någon gång för alla. Men tanken på att låta en till synes pigg och frisk (för han har hela tiden varit EXTREMT glad) yrväder och livsnjutare få somna in, den tanken har varit otroligt tuff och jobbig.

Nu blev det ju tack och lov inte så, i alla fall inte just nu. Man kan ju såklart aldrig veta, han kan bli sämre igen, och han kan sluta svara på behandlingen. Blir det på det viset så blir det och då har vi i alla fall försökt göra allt som går. Mer kan man ju inte göra. Men just nu ligger han här i soffan och snarkar som han brukar och allting är som det ska. 

Jag är medveten om att ordet "sjukt" används väldigt många gånger i detta inlägg

Sladdar in i februaris sista vecka med monsterförkylning i kombination med något som de på radion muntert trumpetade ut som NATIONELL ISVECKA. Detvillsäga, nu ska det vara minusgrader i hela landet hela den här veckan. Man kan ju verkligen hålla sig för skratt när man hör sånt. Här i södern var det förvisso "bara" åtta grader kallt i morse, men det räckte och blev över för mitt vidkommande. De där larmrapporterna om sjuka hus, där man isolerat till vansinne för att få det varmt och skönt och istället fått problem med fukt, mögel och dålig inomhusmiljö, är någonting som åtminstone vi kan bläddra förbi med gott samvete eftersom man hemma hos oss skulle kunna ställa upp en manskör att brista ut i "Vårvindar friska" för att illustrera det rådande inomhusklimatet. Bortsett från att nu är det snåla vintervindar som drar genom rum och ben och märg. Tur man har sina kaminer säger jag bara. Är så sjukt trött på vintern nu. Är även sjukt trött på min följeslagare förkylningen, som jag mot min vilja har umgåtts med med hela helgen utan någon synbar förändring. Det är kanske inte rimligt att tro att man ska bli frisk på tre dagar, men jag vill ju inbilla mig att jag ändå har ett rätt så bra och effektivt immunförsvar, så det kan väl sätta igång och jobba undan i detta nu. Har nämligen sjukt mycket att göra på jobbet den här veckan så det är verkligen inte läge att ligga hemma i soffan och glo på Netflix och äta halstabletter, vilket är vad jag helst av allt vill göra*. Tycker så extremt synd om mig själv denna dag. Buhu.



* Och ja, ja, ja, jag vet att man inte ska gå till jobbet när man är sjuk, men jag har a. eget rum och b. håller mig mest för mig själv som den osociala fan jag är, plus c. ingen annan gör mitt jobb när jag är borta och nästa vecka är lika späckad den. Är ju heller inte extremt ansträngande att sitta vid ett skrivbord. Nästan som att ligga i en soffa, försöker jag intala mig i alla fall.