Mina smala axlars längtan

Har läst Mina smala axlars längtan av Maria Frensborg, en såkallad ungdomsbok som handlar om Magda, som går i ettan på gymnasiet och är dökär i Jens, som är två meter lång och sådär kulturellt svår och ouppnåelig. Han är chefredaktör för skoltidningen och Magda börjar skriva för den, mest för att få en möjlighet att vara i närheten av honom. Samtidigt blir hon inbjuden till Kvinnliga Gymnasieföreningen och får genomgå en massa mer eller mindre mystiska invigningsritualer. Detta krockar då med hennes och den gamla präktiga barndomskompisens relation eftersom den senare tycker alltihop är rena löjan. Utöver detta finns det hemma hos Magda en helt annan verklighet med en ensamstående och djupt deprimerad mamma att förhålla sig till. 

 

Jag tycker boken bitvis var väldigt bra, med ett bra språk och trovärdiga karaktärer. Jag tycker synd om Magda som måste ta jättemycket ansvar för sin sjuka mamma, och jag kan förstå att hon kastar sig huvudstupa in i förälskelse och utmaningar och identitetsskapande. Samtidigt är Magda den där jobbiga förälskade människan som inte kan prata om N-Å-G-O-N-T-I-N-G annat än Jens, Jens, Jens. Det blir lite väl tjatigt och omständligt och detaljerat ibland även om jag vet att folk i allmänhet och tonåringar i synnerhet blir såna (jätteroligt dock när Magda, som har stenkoll på allt som Jens har, är och gör, kallar den kunskapen för sin Jenscyklopedi. Generellt plus för språket i den här boken. Dialogerna kan kännas lite torftiga ibland, men i övrigt mycket vackert målande och skarpa beskrivningar och betraktelser).

Tycker boken på pricken fångar det här hur det kan vara när man är svettigt tonårskär i någon som egentligen är ett självupptaget as, hur man försöker hålla sig i närheten, vänta på att Han ska se en, hur man desperat analyserar och ältar och försöker tolka allting som intresse från personens sida fastän man kanske innerst inne vet att nä, det är ingenting, har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Det var riktigt bra, om än kanske något omständligt (fast samtidigt måste det kanske bli omständligt för att vara trovärdigt, jag vet inte. Svår balansgång där). Sen tyckte jag att hela den här biten med den mystiska och mytomspunna Kvinnliga Gymnasieföreningen och dess inledningsriter var rätt trist. Men jag har ju inte ens gått på gymnasiet och förstår mig generellt inte på fenomenet med invigningsriter och hemliga sällskap, fattar inte ens vitsen med nollning så det handlar kanske mer om att jag inte tillhör målgruppen. Den här boken får tre tonårsfinnar av fem möjliga.

Jamen PUH, vinst för Frankrike

Jamen TACK till Frankrike för att ni slog Kroatien så att Sverige får spela semifinal mot Danmark på fredag. Gud vet vem som kom på det räknesystemet, men huvudsaken var att Frankrike vann. Efter att ha haft en stadig ledning på fem-sex mål hela första halvlek och en bit in i andra, men sen knaprade kroaterna in och så blev det sådär ONÖDIGT spännande igen. Frankrike var ju redan klara för semi så de behövde ju inte vinna, medan Kroatien var tvungna till det och var sjukt taggade. Och var på hemmaplan. Så det blev ju kallsvett och kaninpuls ända in i slutminuten, men det gick ju vägen till slut. Merci beaucoup.

Åh nej, (fast ändå bra på något konstigt sätt), Sverige-Norge 25-28

Jaha, nu har man suttit med kaninpuls i 60 effektiva spelminuter och sett ännu ett mötande lags målvakt STORSPELA. Vafaaaan liksom? Varför gör ALLA målvakter "sitt livs match" just mot oss? Jaja, jag fattar ju att det är Sverige som inte får till anfallsspelet riktigt, MEN ÄNDÅ. Så frustrerande och deppigt.

Förutsättningarna för avancemang i detta krångliga EM var dessa: Norge var tvungna att vinna med fem mål eller mer för att gå vidare. Så därför var ju detta en förlust på rätt sida marginalerna. Men nu måste dessutom Frankrike slå Kroatien för att Sverige ska ha möjlighet att gå till semifinal. Den matchen börjar snart. Så nu är det alltså bara att ladda om och börja hålla tummarna för att det lag som man gärna hade sett kräla i stoftet i lördags gör en minst lika bra insats mot hemmanationen. Helst mosar dom.

Allez les bleus! (eller hur det nu stavas)

Dags för ny telefon?

Köpte ju en ny telefon förra året. Den ligger fortfarande i tryggt förvar i sin lilla låda, ouppackad, p g a "jobbigt" att flytta över grejer från gamla telefonen till den nya. Eller, det är det väl egentligen inte HELLER, bara...jag vet inte, det tar emot. Det är ju alltid något krångel och så tänker jag (varje månad) att jag bara ska betala den här månadens räkningar först, för det gick inte att flytta över bank-ID-appen utan den måste laddas ner på nytt och det kunde man inte göra om man inte hade en personlig kod som man fick om man loggade in på internetbanken med sin bankdosa och även om jag vet på ett ungefär var min bankdosa är så är jag ytterst osäker på om det finns något batteri kvar i den och om jag minns rätt så var det ett sånt där pyttigt specialbatteri som man aldrig har hemma. Plus att förra gången jag bytte telefon så följde inte mina böcker med i Aldiko-appen. Nu har jag i och för sig flyttat över Aldiko på minneskortet, så då borde väl böckerna hänga med när man flyttar minneskortet från den ena  telefonen till den andra, men helt säker kan man ju aldrig vara. Och jag har en hel massa olästa e-böcker som jag har fått för att jag prenumererar på DN och dom vill man ju verkligen inte gå miste om, så då tänker jag (varje månad) att jag ska läsa ut dom först, men det tar också emot för det är något lyxigt med att veta att man har en trave (eller ja) olästa e-böcker i telefonen om man skulle få tråkigt någon gång, så därför finns det alltid en eller annan lånebok som får gå före i kön. Ja, ni hör ju själva. Så himla många i-landsproblem att ta itu med. 

Men nu får jag nog snart göra något för den gamla telefonen lider av demens. Låser sig och startar om sig helt slumpmässigt. Plus att den där funktionen som gör att skärmen låser sig när man pratar i telefonen bara fungerar lite då och då. Ibland när jag pratar så går det helt smidigt, men lika ofta å växlar telefonen på eget bevåg från att den kontakt som man pratar med visas i displayen till...något annat. Knappsatsen till exempel, och sen får mottagaren lyssna på medan jag trycker in slumpmässiga sifferkombinationer med kinden och örat medan jag inbillar mig att jag för ett seriöst samtal med någon viktig. Känns ju faktiskt lite ovärdigt.

Nyss hände detta: Jag blev uppringd av en person. Svarade, pratade kanske 10 sekunder och sedan hade kinden/örat mot min vilja och kännedom parkerat samtalet. När jag, efter att ha gastat "HALLÅ, HALLÅ! HALLÅ?" som en blek kopia av Janne Lucas Persson in i lurens talande tystnad, försökte få tillbaks samtalet dök istället telefonens Bluetooth-inställningar upp från ingenstans på skärmen och blev aktiverade genom en flink öron-kind-tryckning. När samtalet sedan bröts, för uppenbarligen kunde inte telefonen hantera så mycket information på en och samma gång, så låste sig telefonen och stod och tuggade tjurigt i en halv evighet. Jamen så här kan man ju faktiskt inte ha det.

Dessutom måste jag lära mig att använda handsfree nu när det ska bli förbjudet att hålla i telefonen samtidigt som man kör bil. Pratar i och för sig bara i telefon när jag kör på ödsliga landsvägar utan trafik att tala om, men det kan ju stå poliser och blänga även där. Kan ju lika gärna ta smällen att lära mig ny telefon PLUS att vara näst sist i Sverige (min man blir nog sist) på det här med att prata med någon osynlig rakt ut i tomma luften utan att använda händerna.

Hon som vakar

Har läst Hon som vakar av Caroline Eriksson, en bok som beskrevs bland annat som "ett psykologiskt relationsdrama" och "en svensk Kvinnan på tåget". Har läst Kvinnan på tåget och den gillade jag. Den här berättelsen handlar om Elena, som har separerat från sin man och sitter och deppar i ett radhus som hon fått hyra. Hon börjar studera grannarna och får kontakt med deras tonårsson och inser att någonting inte står rätt till i den familjen. Sen vinklas allting så till den milda grad att man knappt vet vem som är vem och vad som är vad och vad som har hänt och vad som är sant och vad som bara är hittepå. Det är rätt så skickligt, måste jag säga. Fast ibland var det lite VÄL mycket förvecklingar och det var lite VÄL mycket hintande om sånt som hade hänt och som skulle portioneras ut i lagom doser, men det blev lite för snåla tilldelningar emellanåt. Plus lite allmänt rörigt och aningens lågt tempo. Utöver det störde jag mig på att karaktären Elena skrev om sin syster som "syrran" exakt hela tiden. Det var syrran hit och syrran dit och syrran sa ditt och syrran bjöd på mat och syrran och hennes man kanske inte har det så bra och jag kände bara att kan hon inte få ha ett djävla NAMN? Men bortsett från det: Absolut välskrivet och rätt spännande. Som helhet får boken tre projektioner av fem möjliga.

UTAV

Kan vi prata lite om det här med att skriva "utav"? För jag får nästan sår på hornhinnan när jag läser det. Senast idag i ett mail där det stod att "din försändelse kommer att levereras utav PostNord". Är så många fel i den meningen att jag inte ens vet var jag ska börja*. Men nu fokuserar vi på UTAV. Det går inte. Det heter inte så. Det heter AV. Punkt slut. "Din försändelse kommer att levereras AV PostNord" (om man har tur alltså). Är förvisso inte den som inte kan slänga in lite talspråk i texten om det passar sig, men vid "utav" har man sedan länge passerat min gräns för vad som är anständigt. Sådärja, nu är det sagt. Sluta upp med detta omgående. Hälsningar Gud.



* Men man kan väl börja med PostNord. Det är ju inte så himla säkert att någonting kommer att levereras överhuvudtaget när PostNord är inblandat, det är ju sen gammalt. Sen kanske någon undrar, vadå, går jag och beställer saker mitt i YSNS-utmaningen? Nix, det var jobbrelaterat och sånt kan man inte alltid bestämma över själv (kände jag mig nödsakad att svara). Men såklart känns det lite avigt i dessa tider av icke-handlande.

Till stallet istället, v4

Igår var det måndag och Bulldozer-ridning. Har inte klurat ut om vi i gruppen får ha samma hästar hela tiden, eller om man byter ibland. Det skulle ju såklart vara väldigt enkelt att bara ställa frågan, men samtidigt vill man ju inte väcka någon sovande björn om det nu skulle visa sig att någon inte gillar det konceptet och på grund av denna fråga skulle vilja ta upp ämnet till diskussion. Alla verkar i och för sig nöjda, men man vet ju aldrig. Själv är jag i alla fall själaglad över att få jobba med Bulldozern, även om det kanske inte går sådär JÄTTEBRA hela tiden.

Vi red en övning som kallades "trappan", som gick ut på att man skulle vända upp på kvartslinjen, rida rakt fram några meter, sedan skänkelvikning några steg mot medellinjen, rida rakt fram några meter igen och så skänkelvikning in till medellinjen. Först red vi bara så, sedan byggde vi på med att passera X och rida "trappan" ut mot kvartslinjen och slutligen galoppfattning från skritt från den punkt på kvartslinjen där "trappan" slutade och avbrott till trav innan långsidan. Sedan jobbade vi även med självständiga galoppfattningar från skritt på volt. Tror gårdagens övning täckte in ungefär samtliga Bulldozerns (och mina) svaga punkter. Har dessutom kartlagt ytterligare en, och det är att när man bryter av från galopp till trav så tar Bulldozern bettet, kör fram sin ENORMT stora hals och drar ner huvudet i avsaktningen. Om Bulldozern väger, låt oss säga 400 kilo, så utgör nog halsen ensam minst 100 kilo så det är inte helt lätt att kontrollera. Det är inte som hon försöker bråka eller bocka eller så, utan är väl mer att hon inte orkar bära upp sig själv i övergången. Och hon är så jäkla stark och framtung att hon nästan drar mig ur sadeln varje gång, eller åtminstone känns det så. Sen är jag väl lite orolig för att jag ska bli hård och stum i handen och är därför kanske onödigt följsam, men nu har min ridlärare sagt att jag ska jobba med att sitta emot och hålla emot och sen får Bulldozern börja ta lite ansvar för hur det blir. Ska prova detta nästa gång. MOHAHAHA.

Annars gick det ändå rätt så hyggligt på transportsträckorna mellan "trappan" och galoppfattningarna, tyckte jag fick henne rätt så lösgjord och att hon åtminstone bitvis kunde trava på i ett lagom tempo istället för att pinna iväg som Ego Boy eller Ina Scot för att hinna ikapp framförvarande häst som är hennes vanliga. Så en rätt så okej lektion även om det inte uppstod några direkta Jan Brink-moments of joy. Men man kan ju inte få allt.