Bootcamp FTW, säger hjärnan. Nja, säger kroppen

Idag är det måndag och jag har hittills gjort följande: Åkt och lämnat bilen på service, gått hem (1 mil), gått till affären (300 m) och handlat, gått hem igen (300 m), gått till busshållplatsen (300 m), tagit bussen till bilverkstan, gått från busshållplatsen till bilverkstan (1 km), betalat 4000 bistra spänn för "service", susat hem igen. Ätit lunch, löst ett frågesportskorsord på temat "öl" samt kollat lite på friidrott. HEJ PENSIONÄR.

I helgen däremot, då var jag på BOOT CAMP i stallet. Det var verkligen någonting i hästväg (HÖ HÖ HÖ). Har idag grym träningsvärk samt skavsår på onämnbara ställen, så jag tycker ändå att ovanstående aktiviteter var rätt starkt jobbat. Hade hoppats på att få Bulldozer-ponnyn, men hon var iväg på en uppvisning men jag fick en annan D-ponny istället, en tioårig irländsk import. Gick och hämtade henne i ponnyhagen, medan de andra gick till hästhagen för att ta in "sina" hästar. Ponnyhagen ligger precis vid stallet medan hästhagen ligger en bit bort, så jag var först tillbaks och JEFLAR vad den här ponnyn stimmade och for omkring när jag skulle göra i ordning henne.  Det kan ju vara rätt mycket krut i irländare, och med tanke på hur hispig hon verkade i boxen så lämnade jag mitt ridspö i stallet när vi skulle rida första passet. Det var ju ett ofantligt dåligt beslut, för Irländskan visade sig vara kanske norra Europas lataste. Nu gillar jag förvisso hästar som är lite tröga och som man får jobba för att få att gå framåt, men att behöva driva rejält i exakt vartenda steg var ju kanske lite väl att ta i, även om ridläraren sa att hon tyckte att Irländskan gick fram "ovanligt bra". Gud bevare mig för hennes vanliga tempo i såna fall. Dessutom kastade hon med huvudet så fort jag tog i tyglarna, och utöver det så gick hon och spände sig och var allmänt tittig och ett tu tre kastade hon sig runt och stack iväg i full galopp för något "jättefarligt" i ena hörnet av ridbanan. Och jag ramlade INTE av, fast det var kanske mer tur än skicklighet, för det kändes verkligen inte som att jag hade några ryttar-skills att tala om. Nästa pass tog jag spöet, och då gick det något bättre även om jag var tvungen att släppa tygeln för att komma åt bakdelen. Nuförtiden använder ju de flesta schabrak istället för vojlock, men om man har ett vanligt spö och ska lägga till det bakom skänkeln så innebär det att det träffar schabraket, vilket ju inte ger någon som helst effekt. Men jag kämpade på, höll emot när hon kastade med huvudet, drev som en blådåre och de sista fem-tio minuterna började hon (motvilligt) jobba på tygeln och kändes plötsligt riktigt trevlig (om än seg). Och HERREGUD vilka pass vi körde, det var verkligen BOOT CAMP i ordets rätta bemärkelse. Vi jobbade så svetten lackade, mycket fokus på tempoväxlingar och fatta vad man får slita då när man sitter på någon som har noll procent egen motor och som ser varje förhållning som en chans att stanna om man inte samtidigt parerar med jordens drivning. Ja, men mot slutet var jag ändå hyfsat nöjd eftersom jag fått någorlunda ordning på det där hysteriska kasta-med-huvudet-så-fort-man-nuddar-tyglarna-beteendet som tydligen var en grej som Irländskan kommit på var ett bra sätt att slippa jobba på.

Dag två fick jag välja mellan Bulldozern och Irländskan och valde Irländskan. Skojade och sa att det var för att jag var så trött och att hon stod närmast grinden i hagen, men det handlade mer om att jag inte kände att vi var riktigt färdiga med varandra. Dessutom hade hon världens skönaste galopp, tror aldrig jag har ridit en häst som varit så mjuk och härlig att sitta på även om vägen till galoppen var lång och mödosam.

Det första jag gjorde när jag kom hem efter lördagens MÖRDARPASS var att stappla ner i källaren och leta rätt på mitt gamla dressyrspö. Jag gillar egentligen inte att rida med spö överhuvudtaget, tycker det mest är i vägen och det är så himla jobbigt att hålla på och byta spöhand varje gång man byter varv, men det är heller inte kul eller speciellt snällt att vara tvungen att sitta och banka med benen in absurdum på en totalt skänkeldöv häst.
Förra gången jag red regelbundet så red jag ofta en kallblodskorsning och hon var så himla smart att hon tuffade på som ett litet ånglok om man hade spö i handen, men det skulle vara ett långt dressyrspö. Man behövde aldrig använda det, men så fort man inte hade det i handen eller dristade sig till att rida med ett vanligt spö så bara dog hon och var hur seg som helst.

Detta spö som jag införskaffade för detta ändamål har stått oanvänt i källaren sedan jag tog time out från ridningen förra gången, men nu fick det alltså följa med på BOOTCAMP DAG 2. Och det gjorde lite skillnad, kan man ju säga. Inga underverk, Irländskan var fortfarande lat och seg, men ett litet pet på bakdelen då och då fick henne att ta sitt förnuft till fånga och verkligen börja arbeta med bakbenen istället för att sänka ryggen, höja huvdet och spänna Europas kraftigaste underhals. Fungerade även bra i en diskussion som uppstod om huruvida det var möjligt att passera en jacka som hängde på staketet och som tydligen var att jämställa med hungriga vargar och sabeltandade tigrar.

Vi inledde dag två med att jobba med halter och tempoväxlingar och det gick som sagt mycket bättre, även om det inte skedde utan viss ansträngning. Den som tror att "hästen gör allt jobbet" kan ta ett tvåtimmarspass på Irländskan och så kan vi diskutera saken sen. Sista passet skulle vi jobba med tempoväxlingar i galoppen, vilket gick hyfsat, och slutligen sidvärtsrörelser, vilket inte är min starka sida och det var inte heller Irländskans paradgren, visade det sig, så det var ju inte a match made in heaven direkt. Jag har så himla svårt att få ihop det rent motoriskt med framåtdrivande och sidförande och mothållande hjälper. Så det gick väl inget vidare. Plus att både jag och Irländskan vid det laget var rejält trötta och när ridläraren för femtioelfte gången påminde om att parera med ytterskänkel så kändes det mest som att den hängde som en sladdrig spaghetti och till ungefär lika stor nytta.

Ja, men även om man är HELT SLUT efter ett sånt mördarpass så är det ju inte över för det, för det ska ju sadlas och tränsas och borstas av och hovar ska kratsas och persedlar som ska vårdas och boxar och ridbanor som ska mockas och hinder (man fick välja om man ville hoppa eller rida dressyr sista passet) som ska bäras ut och stallgångar sopas och hästar som ska släppas ut i hagar. Sen var det nästan så att jag inte orkade trampa på gaspedalen när jag körde hem. FY FAN VAD JOBBIGT. Men roligt var det! Skulle göra om det när som helst (så fort träningsvärken släppt och ridsåren läkt villsäga).

Så idag känner jag att en pensionärstillvaro är rätt lagom. Nästa inlägg kommer på begäran kanske (eller: när jag har kommit på något smart att skriva) att handla om miljö. Stay tuned!

Just nu är jag här

Har läst Just nu är jag här av Isabelle Ståhl, en e-bok som DN bjussade sina trogna prenumeranter på och som jag blev glad över eftersom den stod med på min ganska digra att-läsa-lista. Nu när jag har läst den är jag dock inte lika glad för den var verkligen bara sådär. Boken utspelar sig i Stockholm och handlar om Elise som pluggar lite på universitetet, bor i andra hand, dejtar folk via Tinder och i övrigt mest festar och tar droger och i största allmänhet mest dräller omkring utan mål eller mening med någonting. Sedan träffar hon Victor och flyttar ihop med honom, men det är inte heller bra och jag blir precis galen av irritation över henne för hon vill verkligen ingenting med sitt liv. Det är kanske tänkt att den här boken ska spegla någon slags modern vilsenhet, men jag tycker mest att Elise kan ta och kamma sig och sluta gnälla. Det är kanske också tänkt att den här boken ska skildra en människa som är deprimerad och i så fall framstår jag som självupptagen och oempatisk, men det står jag för. Det är välskrivet, bra språk och sådär, men blir så djävla tröttsamt med sida upp och sida ner med en som inte vill någonting och som aldrig är nöjd. Den här boken får två Stilnoct av fem möjliga.

Felicia försvann

Har läst (om någon undrar om jag inte gör något annat än läser på min semester så jo. Men inte jättemycket. Läser dock rätt snabbt) Felicia försvann av Felicia Feldt. Som är dotter till Anna Wahlgren. Jag har läst en del av Anna Wahlgren och tycker att hon är en helt okej författare, mer tveksam som "expert" ifråga om barnuppfostran och gissningsvis inget vidare att ha som förälder, i alla fall inte om man ska tro Felicia. Boken som sådan behövdes säkert bli skriven i rent terapeutiskt syfte och det var säkert viktigt för henne att få berätta sin version av hur det är att växa upp med en "supermamma", men för mig som utomstående känns berättelsen bara splittrad, fragmentarisk, utan röd tråd, you name it. Välskriven men den vill inte fastna. Den här boken får två terapitimmar av fem möjliga.

Punkindustriell hårdrockare med attityd

Har läst Punkindustriell hårdrockare med attityd av Louise Halvardsson, en ungdomsbok som jag bland annat stoppade ner i den där bokkassen som vi gav 25 spänn på loppis för häromdagen. Först trodde jag att det var någon slags avhandling om ungdomskultur, för baksidestexten var så lam och intetsägande att det var nära att jag ställde tillbaks den i hyllan igen. Men sen bläddrade jag lite i den och kände att den nog var värd en chans. Ett rätt så bra beslut, visade det sig. Boken handlar om Amanda, som går på gymnasiet i Nässjö i slutet av 90-talet och som inte riktigt vet vem hon är eller vill vara, och så får man hänga med bland småstadstristess och tonårsfyllor och åka till Hultsfred och ha existentiell ångest och allmän vilsenhet och vem är ens kompis och vem är inte det och bli kär i någon bara för att han visar lite intresse på fyllan, typ.  Jamen been there done that och igenkänningsfaktorn var bitvis väldigt hög. Välskriven bok med bra språk och bra dialog. Tyckte dock att berättelsen var något lång och mot slutet började det kännas lite tjatigt. Om man är tonåring i en småstad så HÄNDER det ju verkligen inte speciellt mycket så det kan man ju inte säga så mycket om egentligen, men man måste ju inte heller fylla sida upp och sida ner med det bara för att man ska ha med hela gymnasietiden (eller vad det nu var för anledning att dra ut så på det). Den här boken får tre och en halv folköl av fem möjliga.  

Hemsökelsen

Har läst Hemsökelsen av Shirley Jackson. Det är en bok som självaste Stephen King, min husgud, har uttalat sig om som en av få lyckade romaner om det övernaturliga som skrivits under de senaste 100 åren, vilket ju borde borga för kvalitet och jag såg fram mot en nagelbitarnervös skräckupplevelse. Det är väl det som är felet, att ha högt ställda förväntningar på någonting, för då blir man besviken 99 gånger av 100 (samtidigt vill jag poängtera att det blir DJÄVLIGT TRÅKIGT om man aldrig har några förväntningar på någonting och det värsta som kan hända om ens förväntningar inte infrias är väl att man varit lite glad i onödan och det är väl ingenting att lipa för i efterhand, kan jag ju tycka).

Hemsökelsen utgavs 1959 och jag vet inte om det beror på att jag konsumerat så mycket skräck som getts ut i modern tid som gjorde att jag inte tyckte den överhuvudtaget inte var speciellt otäck utan mest pladdrigt detaljerad och med irriterande mycket intetsägande dialog. Boken handlar om ett hemsökt hus och en vetenskapsman som vill bevisa att det övernaturliga inte finns och därför bjuder in några personer att komma och bo där under en tid. Och det gör de, och ja, det händer ju ett och annat, men så himla läskigt var ju inte det om ni frågar mig. En recension jag läste ansåg att berättelsens storhet låg i att man som läsare slapp konfronteras med "monstret", men jag vet inte om jag håller med om det. Hade nog hellre sett små otäcka spökbarn sväva fram i korridorerna än lite vaga beskrivningar av nattlig iskyla och odefinierade dunsar (OBS, I BOKEN, i verkligheten vill jag inte ha något av detta). Den här boken får en osalig ande av fem möjliga.

Jag som SYO-konsulent, eller kanske inte

Annika, en av mina miljoner tre läsare, har hört av sig och undrar vilka yrken jag tycker är mest över- respektive underskattade. Det var jag tvungen att fundera på ett tag. Många yrkesgrupper är ju sjukt underskattade, men det är svårt att peka ut någon enskild grupp. När jag var liten (typ gick på lågstadiet) så läste jag en bok som hette Stora snurren i Rödmåla stad. Minns av förklarliga skäl inte exakt alla detaljer i berättelsen, men jag har för mig att det började med att en busschaufför försov sig, och sen blev allting helknasigt i Rödmåla. För alla dom som i vanliga fall åkte med bussen hade ju jobb att sköta och när de inte kunde ta sig dit så blev det ju dominoeffekter till både höger och vänster. Mycket bra bok om konsekvenser som alla borde läsa.

Bild snodd från Bokbörsen

Så överlag alla yrkesgrupper som gör att allting bara flyter på borde ju få en ständig eloge. För man gillar ju att bussen kommer enligt tidtabell, att posten levereras, att mataffären har öppet, att soporna blir hämtade och såna grejer. SMIDIGHETEN kan väl ses som ett mått på ett väl fungerande samhälle? Det är kanske inte så glamouröst att jobba i kassan på ICA Maxi, men tänk om ICA Maxi var den enda affären och så hade bara EN kassa öppet?

Över till de mest överskattade yrkesgrupperna, och jag säger: FÖRSÄLJARE. Av alla de slag, eller nu menar jag ju inte precis de som råkar vara den som tar emot ens pengar när man ska köpa något, för de är väl också försäljare, utan de här som dyker upp ur tomma intet eller i ens telefon (innan någon smarting uppfann NIX) och vill pracka på en sin värdelösa dynga. Alla som känner att era liv har blivit berikade genom att ni köpt något som ni inte ens visste att ni ville ha förrän en försäljare lyckades pracka det på er, räck upp en hand (okej, eftersom den här bloggen bara har cirka tre läsare så blir utfallet kanske inte så talande). Alltså, vill jag ha något så skaffar jag väl det. Vill jag inte ha något så vill jag väl ännu mindre ha det för att det står någon tvålfager kostymnisse och försöker övertala mig. Och när känner man att man har gjort ett bra jobb? När man har lurat så många som möjligt att köpa något de inte behöver? (Obs, vet att det finns folk som inte har något annat val än att jobba som detta, och det är klart att det är väl bättre att försörja sig som försäljare än att leva på bidrag eller bli kriminell, men jag tycker uppriktigt synd om dessa människor. På riktigt.)

Vill dock höja ett förmanande finger: tycker INTE det finns någon anledning att vara oförskämd mot denna yrkesgrupp, så länge de inte är oförskämda mot en själv såklart. Tycker det är många som gör en grej av det och sedan skryter med hur de har snäst av/skällt ut/slängt på luren i örat eller varit allmänt dryga mot försäljare. Och det är faktiskt inte okej. Själv tycker jag inte att det är något större problem att bara helt vänligt säga ifrån att tack, men nej tack, jag är inte intresserad, och det brukar faktiskt de flesta respektera. Någon gång råkar man ut för någon påstridig typ men då har jag sagt att jag inte har råd. Det är förmodligen inte sant, men väldigt svårt att argumentera mot. Om de är för klämmigt påstridiga med hur mycket pengar jag kommer att spara med deras superdupererbjudande så händer det att jag kontrar med att jag är så oerhört rik att jag inte känner något behov av att spara några pengar. Det är förmodligen lika "sant" som att jag inte har råd, men också rätt svårt att hitta slagkraftiga argument mot. Obs, funkar förstås inte så bra om man först har kört jag-har-inte-råd-varianten, men det fattar ni säkert.

Och idag fyller bloggen tio år. Det var inte så att jag började blogga för att Ingmar Bergman dog, men det hände ungefär samtidigt. Här är det första bittra inlägget (på Metrobloggen på den tiden det begav sig). Jag tycker fortfarande exakt likadant. Inget nytt under solen på alla dessa år alltså.

De samvetslösa

Har läst De samvetslösa av C.J. Box. Eller rättare sagt: har tragglat mig genom cirka hälften och tänker nu lämna den åt sitt öde. Jag är inte sån som slösar tid på att plöja mig genom trökiga böcker av någon slags princip att man ska slutföra det man påbörjat. En dålig bok är en dålig bok och det är bara slöseri med tid som man istället kan ägna åt att till exempel läsa en bra bok.

Jaha, den här beskrevs i alla fall som en "nagelbitarthriller" och började väl rätt så lovande med att två ungar råkade bli vittne till ett mord, och då ska förstås mördarna ha tag på ungarna, som flyr i panik ut i tjottahejti i Idaho. Snart är alla ute och letar, men då vill det sig så illa att mördarna är f d poliser från Los Angeles med ett och annat på sitt samvete, och för att så att säga blanda bort korten så nästlar de sig in hos den lokala polisen och erbjuder sig att "hjälpa till". Ja, och ingen tror ju dom om något ont såklart, men i själva verket så har ju de helt andra skäl för att vilja hitta och gissningsvis tysta ner sina vittnen.

Ja, det var väl en berättelse med viss potential, men jag vet inte. Den blev seg och trist efter bara några sidor och tog sig aldrig, språket var segt, karaktärerna ointressanta och när man känner att man ger fullständigt fan i om de överlever eller dör så kan man ju lägga boken ifrån sig för gott, anser jag. Så det gjorde jag. Den här boken får ett överkorsat Winchestergevär av fem möjliga (för sin första halva dårå).