Döden tänkte jag mig så

Nu djävlar ska det bloggas om DÖDEN. Eller för att vara korrekt så handlar den senaste läsarutmaningen (det lät bra va? som om man hade miljoner sådana) om begravningar. Hur vill jag ha min begravning? Vet mina närmaste hur jag vill ha det? Har jag skrivit något testamente? Ja, ni vet, de där stora frågorna som man ska ha funderat kring och helst ha dokumenterat i Vita Arkivet. Vilket inte jag har, och det är SKITDÅLIGT, men se det här som ett första utkast. Sen vet man ju aldrig hur det blir ändå. Min pappa, som lämnade detta jordelivet för nästan på dagen ett år sedan, hade till exempel önskemål om att han skulle begravas i en speciell kyrka (i orten där han bodde, så det var liksom inte Riddarholmskyrkan eller Peterskyrkan i Rom eller något annat udda önskemål) och att den kantor som ledde kyrkokören som han sjöng i skulle spela på begravningen. Det var ju inga konstigheter men sket sig ändå, för kyrkan var sån här vägkyrka som vissa kyrkor är under sommaren, och då har man tydligen inte begravningar i de kyrkorna under tiden som de är vägkyrkor eftersom de ska vara öppna för allmänheten och man vill kanske inte ha en turistande allmänhet traskandes runt och ta foto och beundra takmålningarna när man samlats för att ta farväl av släktens ålderman. Och kantorn som skulle spela hade semester, och det måste ju även en kantor få ha, så det fick bli någon sommarvikarie istället. Det gick bra det med. Eller i alla fall har ingen osalig pappa-ande kommit suckande och jämrande från andra sidan för att i efterhand beklaga sig över en taskig begravning.

Jag är väl av den uppfattningen att det där hur ens egen begravning blir är ens absolut minsta bekymmer när man väl är död, och jag har sagt att jag skiter i hur det blir så länge det blir enkelt och smidigt för mina anhöriga. Men så sa en kompis, vars svåger dött rätt så oväntat, att det där att inte ha någonting alls att gå efter, det var minsann inte så himla lätt heller. För helt plötsligt var alla helt oense om hur de trodde att Lennart skulle ha velat ha det, och så blev det tjafs om exakt ALLT, från vad det skulle stå i dödsannonsen till vilken kyrka det skulle vara och vilken musik som skulle spelas och vilken mat som skulle serveras på minnesstunden om det skulle vara någon alltså? Och så önskar man ju verkligen inte att det ska bli, så det kanske är lika bra att peka med hela handen och visa var skåpet ska stå.

Tänker mig alltid en rätt så pampig begravning. I kyrkan, vilket är rätt så paradoxalt eftersom jag inte är troende och inte ens är medlem i svenska kyrkan, men begravas där vill jag och helst vill jag ha en stilig gravsten på en gammal mossig kyrkogård också. Får väl skylla på att jag aldrig har varit på någon borgerlig begravning så jag kan inte se det framför mig. Och jag gillar kyrkogårdar. Min pappa fick sin aska strödd för vinden på en gammal skogslycka på gården där han bott hela sitt liv (och för dom som undrar om man får göra så, så ja, vi hade tillstånd från länsstyrelsen och nuvarande markägare så det gick bra) och det var fint men det är ju få förunnat att ha en egen glänta i en egen skog (som nu är såld dessutom). Mina morföräldrar ligger i en minneslund, men det tycker jag är så himla opersonligt. Om man nu tänker sig att man vill ha ett ställe att gå till och minnas den avlidne, vilket väl är poängen med att ha begravningsplatser. Så: begravning i kyrkan och gravsten om jag får välja.

Kommer dock att vända mig i min grav (HÖ HÖ HÖ) om någon sätter in en mesig text i stil med Mor har sträckt ut handen Far har fattat den På den andra stranden Mötas de igen i dödsannonsen (som jag såklart också vill ha, men den behöver inte vara vräkig och bre ut sig över flera spalter utan kan vara någon liten billig historia). Då dör jag, så att säga. I min dödsruna vill jag ha några rader från Gone from my sight av Henry van Dyke: And just at the moment when someone says "There, she is gone", there are other eyes watching her coming, and other voices ready to take up the glad shout, "Here she comes" . Gillar tanken på att det liksom väntar något bättre och att man är väntad och efterlängtad på andra sidan, även om jag egentligen inte tror på livet efter detta. Men tanken kan man väl få leka lite med ändå eftersom ju ingen faktiskt vet. Kan även tänka mig Bo Setterlinds Döden tänkte jag mig så,  men den finns ju med i typ var fjärde dödsannons och har man inte varit en dussinmänniska i livet så vill man väl fan i mig inte vara det i döden heller.

Annars? Inga blommor och inga djävla band på grund av att det är svindyrt och dom pengarna kan man lägga på ungefär vad som helst istället. Det där krafset ligger ju ändå bara på och runt omkring kistan vid själva begravningen och sen hamnar de i något hörn på kyrkogården där de till jord åter ska varda. PENGARNA I SJÖN om ni frågar mig. Valfri klädsel, kom som du är för det gör (nästan) alltid jag.
Jag vill att min favoritpsalm Sommarpsalm (En vänlig grönskas rika dräkt) ska spelas oavsett årstid. Jag vill inte att Blott en dag ett ögonblick i sänder ska spelas även om den också är en favoritpsalm. Den är så helvetes svår att sjunga om man inte kommer in i rätt tonart från början och det gör man inte om man inte är avslappnad och känslomässigt stabil, eller i alla fall gör inte jag det. Vet inte hur många begravningar jag börjat lite för högt och tvingats pipa mig igenom han som bääär för mig en faders hjäääärrrrta giver juuu åt varje nyfödd daaaag i darrig falsett som får tonas ut i ljudlös på något sätt för att inte helt spricka. Det är så djävla ovärdigt.

I övrigt har jag alltid sagt att jag vill att Don't Think Twice It's All Right spelas, för att...tja, jag gillar den. Den behöver kanske inte heller sjungas av de församlade, utan vaktmästaren kan väl bara peta in en skiva eller hur det nu går till i framtiden (som man ju ändå får hoppas att det blir). På min bästa kompis Håkans begravning så sjöng kantorn på eget bevåg Claptons Tears In Heaven, oackompanjerat, lite falskt och på jättedålig, jag betonar, JÄTTEDÅLIG svengelska. Det var så pinsamt att tårna krullade sig i finstrumporna. Det allra konstigaste var dock att jag efteråt, på eget bevåg, gick fram och tackade henne och flera gånger sa att det hade varit "jättefint". Det var det alltså inte, men där ser man vad sorg kan göra  med en människa. Inget sånt på min begravning, tack. Annars kan det väl få vara så enkelt som möjligt. Gärna en kista i kartong eller något recycling-material, det är väl ändå VANSINNIGT att lägga såna sjuka mänger slantar på något som bara ska användas några timmar (eller hur länge man nu ligger där, men det står ju knappast i proportion till priset i alla fall). Självklart har jag donerat mina organ till bättre behövande (om det nu finns något användbart kvar), så det kanske inte är så mycket av min fysiska lekamen kvar att lattja med. Räcker kanske med en skokartong eller liknande. Det bryr jag mig inte så mycket om. Keep it simple (med det ologiska undantaget för kyrkan och gravstenen dårå).

Får kanske plita ihop ett sånt där Vita Arkivet, men var i herrans namn ska man förvara det? Förr hade ju folk bankfack där de la alla viktiga papper, men jag har aldrig haft något och det känns ju inte så 2000-tal att skaffa ett heller. Här hemma skulle det väl bli liggande i månader eller år innan min man eventuellt skulle råka hitta det av en slump, om det nu är jag som dör först villsäga. Finns det kanske en digital variant, men vem får då reda på det? Finns det kanske någon e-postfunktion som aktiveras när folkbokföringen bockar ur nån ruta (eller hur det nu funkar när man dödförklaras i registren)? Det här tål att tas reda på. Det ska jag göra...någon gång. Helst innan det blir aktuellt. Men det blir inte nu, för nu ska jag se säsongsavslutningen av SKAM. Over & out.



 



  

En globetrotters (väldigt korta) memoarer

Har blivit utmanad att skriva om mina utlandsvistelser. Det kan möjligen bli det kortaste blogginlägget EVER, men eftersom det här är en blogg med eposet som ideal så ska jag nog kunna brodera ut texten även om detta. Känns rätt ofta som att jag är den enda människan i universum som inte har backpackat mig ett par varv jorden runt, men någon ska ju vara det. Ju äldre jag blir desto mindre äventyrslysten blir jag dessutom, så jag kommer väl att sluta som en sån där pensionär som tycker det är världens grej att ta bussen till stan.

Med min barndoms semestrar var det rätt skralt. Jag är ju uppvuxen på en bondgård, så vi hässjade hö när andra låg på playan med paraplydrinkar eller vad folk nu sysslade med på sina semestrar. Minns att min mamma tyckte det var jättepinsamt när vi barn sa till folk att vi hade varit på semester på Råslätt, som är ett miljonprogramområde utmed E4:an som mormor och morfar flyttade till när det var nybyggt och som väl inte är att betrakta som något paradis direkt. Men vi tyckte det var jättespännande med hiss och sopnedkast och balkong och lekplatser med gungor och rutschkana och folk överallt. Det var liksom exotiskt när man bodde långt ute i skogen utan en enda granne.

Vet inte om det var för att vi skulle ha något fräsigare att berätta som vi for på campingsemester i Danmark tillsammans med en annan familj en vecka en sommar när jag var liten. Det var fyra vuxna utan res- eller campingvana, och så sex barn under tio år, skruttiga bilar och skruttiga tält och plötsligt framstår filmen "Vi hade i alla fall tur med vädret" som rena drömtillvaron. Fast jag minns det ändå som rätt kul. Ett annat år hyrde vi en stuga i Strömstad en helg och en av dagarna åkte vi och tittade på Haldens fästning. Det var väl inte så himla upphetsande i sig, men VI VAR JU UTOMLANDS!

Fick tydligen mersmak för en sommar på högstadiet var jag i England på språkresa. Minns inte omständigheterna kring denna resa alls faktiskt, för jag åkte tillsammans med en tjej som gick i samma klass som jag, men vi var inte direkt kompisar så det känns som att det här var något föräldrapåhitt? Men på den tiden var jag ju tydligen lite äventyrslysten så jag tackade inte nej till detta utan tyckte väl att det var spännande och fränt. Minns dock att det var något av en chock eftersom det var typ jag och en till av alla som var med på resan som inte kom från DJURSHOLM. Den kulturkrocken var nog värre än vad det var att befinna sig i ett annat land.

Sen kom 80-talet och alla skulle tågluffa. Det gjorde även jag och min syrra, fast för oss var det mervar ett prisvärt alternativ för två snåla som skulle till Skottland, för det hade vi fått för oss att vi ville, så billigt som det bara gick. Minns att min syrra släpade med sig en katalog med tidtabeller för vartenda djävla mjölktåg i hela Europa som hon hade fått tag i någonstans, och med den och Interrailkortet och en näve resecheckar sicksackade vi oss fram norrut genom Storbritannien, ut på Orkneyöarna och tillbaks ner igen i sakta mak. Livnärde oss på typ öl och vitt bröd, men det var ju på den gamla goda tiden innan kolhydrater var att jämställa med heroin, så oss gick det väl ingen större nöd på. Några fräsiga Interrail-skrönor med vilda nätter i Europa kan jag dock mig veterligen inte bjussa på, men Skottland var fint. Så fint att jag åkte dit några år senare på min första bröllopsresa i början av 90-talet eftersom jag berättat för min dåvarande man hur fantastiskt fint det var där. Vi var där tre veckor i maj och det regnade och/eller snöade från morgon till kväll varenda dag, men det är ju smällar man får ta. Vi är skilda nu.

Sedan dess har det varit skralt på resefronten. Besöker Norge och Danmark i jobbsammanhang kanske någon gång per år, men det är ju inte att betrakta som äventyr direkt. Mitt ex' familj hade sommarställe på Åland, så där var vi en del men det var ju då. Jag och min man pressar väl oss över Öresundsbron någon gång emellanåt men det är lite som att det är för enkelt och lite för nära för att det ens ska bli av. Men kanske i sommar? Har ju kostat på taxarna varsin rabiesvaccination så att de ska kunna följa med, för om inte annat så är det APDYRT att ha tre hundar på pensionat vilket också sätter käppar i hjulet för ett möjligt liv som globetrotter. Ja, den som lever får väl helt enkelt se.

Små grodorna

Har läst Små grodorna av Johan Carle, en bok som helt lämpligt börjar på en midsommarafton och slutar på midsommarafton ett år senare. Handlar om några människor som bor i en sån där litet trött samhälle som det måste finnas hundratusentals - känns det som i alla fall - av i Sverige. En sån där liten småort som liksom hankar sig fram i skuggan av någon medelstor tätort i närregionen, en håla där alla känner alla och där det knappt finns några jobb och som nästan alla som har möjlighet flyttar ifrån så fort som det någonsin går. I denna miljö får man följa en handfull människor under ett år. Rätt så ensamma och olyckliga människor och som vanligt finns det ju mycket som döljs under ytan när man väl börjar titta bakom fasaderna. Hög igenkänningsfaktor för den här lantisen alltså.

En rätt så bra bok, kanske dock i deppigaste laget. Alltså, nu menar jag ju verkligen inte att det måste vara tjo och tjim och lyckliga chick lit-slut för att en bok ska vara bra. Och det är klart att om man ska skriva en bok som ska handla om människor som bor på ett ställe där det nästan inte händer någonting alls, då kan man ju inte förvänta sig en tät actionspäckad intrig utan en död sekund. Grejen var väl att det var lite väl mycket döda sekunder i den här intrigen, den liksom harvade sig håglöst fram i ett makligt tempo utan att direkt komma någonstans och lade man boken ifrån sig så var det lätt att den blev liggande. Det blev lite upprepning när allas möten med varandra skulle skildras ur olika människors perspektiv, och jag hade liksom lite svårt att engagera mig i personerna (och då pratar vi om en person, mig alltså, som för dialoger med karaktärer i tv-serier när de inte gör som jag vill. Eller så mycket till dialog blir det ju förstås inte, men ja) och jag tror att jag måste känna något för karaktärerna för tycka att någonting är riktigt bra. Är de trevliga hoppas man att det ska gå bra för dom (och våndas när det inte gör det), om de är elaka så vill man ju att karma ska komma och bita dom i röven så de får vad de förtjänar. Men i den här boken känns karaktärerna mest...ointressanta, om jag ska vara ärlig. Fastän syftet med boken gissningsvis är precis det motsatta, att författaren vill skildra allt det där som händer under ytan som man aldrig ser. Men det räcker liksom inte hela vägen. TYVÄRR, för tanken är god. Och det är ett bra försök, men det var som sagt lite väl mycket depp och ångest och tryckande högsommarvärme och ensamma olyckliga själar.
Den här boken får tre midsommarstänger av fem möjliga.   

The Handmaid's Tale - en liten fundering (och möjligen en liten spoiler)

Har börjat kolla på The Handmaid's Tale på HBO, och ni som inte vill veta vad den serien går ut på kan ju sluta läsa NU. Själv har jag bara sett tre avsnitt och inte läst boken som serien bygger på så det är möjligt att vissa bitar faller på plats efter hand.

I alla fall: The Handmaid's Tale utspelar sig i en vä-häldigt deppig framtid där kristna fundamentalister har tagit makten i det som man får förmoda är USA. Av någon anledning som man ännu inte fått veta är fertiliteten extremt låg, och många av de barn som föds är skadade eller missbildade på något sätt. Av den anledningen så fångas alla fertila kvinnor som de kristna får nys på in och hålls som pigor hos de rika. I detta koncept ingår då även att låta sig befruktas av herrn i huset genom någonting som kallas Ceremonin. Under Ceremonin får pigan ligga fullt påklädd - alla pigor går i identiska kläder med kåpor och hucklen som för tankarna till Amishfolket - med huvudet i fruns knä samtidigt som mannen i huset bökar omkring under kjolarna - pigans då - och idkar umgänge. Av minerna att döma verkar detta vara en extremt trist och ovärdig situation för alla inblandade, och man undrar ju lite varför dom i framtiden inte kan använda sig av till exempel provrörsbefruktning, det borde ju dessutom ge mycket bättre utdelning kan man ju tycka.
Min man påstår att det beror på att den typen av teknik inte är förenlig med kristen fundamentalism, och det stämmer kanske. Men man, jag alltså, tycker väl att det där med att bedriva HOR är väl inte så djävla kristet heller dårå. Det har dom minsann inte tänkt på! Eller så är det framtiden. Typ kristendom 2.0, där man kan göra avkall på vissa gamla opraktiska principer för att det ska bli bra tv.

Sen när någon i nejden ska föda barn så åker det runt typ en ambulans och samlar ihop alla pigorna och så ska alla sitta i en ring kring den som föder och mässa "PUSH...BREATHE...PUSH....BREATHE..." i timmar medan de rika dricker kaffe och äter kakor. Fast under själva utdrivningsskedet är det tydligen kutym att den födande pigan ska ligga med huvudet i "sin" rika kvinnas knä och den rika ska också grimasera och låtsaskrysta medan 100 pigor står runt omkring och mal på om andning och krystning. HELT DJÄVLA NORMALT I FRAMTIDEN, bara så ni vet.

Ja, men i alla fall. I övrigt är den rätt bra. Lite långsam, men det är kanske någonting som ska "byggas upp", vad vet jag. Den här serien kan ni gott se.

Mitt liv som utlandssvensk

Har fått en utmaning om att blogga om vart jag skulle flytta om jag hade varit tvungen att lämna Sverige. De som känner mig vet att jag ogärna ens passerar tomtgränsen om jag inte är tvungen, men man vet ju aldrig vad ödet kan ha i beredskap åt en. Kanske blir jag dumpad av min man och så ringer mitt frikort Bruce Dickinson och bara: ÄNTLIGEN, och bjuder mig till att komma och bo hos honom (var det nu kan vara). Det är ju rätt mycket hål i det här resonemanget (till exempel känner vi inte varandra och sen är det väl den där lilla detaljen att han knappast är singel), men det visar väl hur långt ifrån att bo i utlandet jag befinner mig. Eller kanske inte.

Trots att jag är en snöhatare av rang skulle jag aldrig välja att bosätta mig i ett varmt land även om jag kan bli riktigt djävla less på Sverige i januari-februari. JAG DÖR om det är för varmt. När det är kallt kan man ju i alla fall gotta sig med att få komma in och få sitta och kura framför brasan. När det är för varmt så blir jag trött, orkeslös, grinig och får huvudvärk, jag bränner mig i solen trots solskyddsfaktor 50 och får eksem som kliar tills jag är färdig att uppsöka ett mentalsjukhus. Så det fattar ju vem som helst att jag inte skulle passa i ett varmt land.
Ett för kallt land lockar ju inte heller på grund av snödepressionen som bryter ut så fort det blir vitt på marken (nej, jag tycker inte det blir "ljust och härligt", jag tycker bara det är onödigt), så det fick ju bli någonstans där det var lagom temperatur. Typ...som här? Och sen tycker jag ju det är lite jobbigt att inte kunna språket (ibland känns det ju kommunikation som en övermäktig uppgift till och med på ens eget modersmål, herregud vad det går att missförstå!), så att kunna göra sig förstådd på åtminstone engelska är väl ett måste i mitt nya land. Fattar inte hur de som utvandrade till Amerika på 1800-talet utan att kunna språket eller ens veta någonting annat än typ ha sett en bild på en "hweteåker i Nord-Amerika" i någon lärobok, att de vågade?

Så vad återstår för mig då om vi räknat bort alla länder som är för varma, för kalla och som inte är engelskspråkiga? Typ Storbritannien, Irland, delar av USA och så de övriga nordiska länderna (är varken berest eller bra på geografi, så det kan hända att jag missar en massa här). Är ju ingen fena på engelska heller för den delen, så det slutar väl med att äventyrliga och djärva jag hamnar i Köpenhamn. Inte för att danska skulle vara ett så mycket bättre språk, för HERREGUD, det är det inte. Men det är åtminstone nära hem. Och eftersom jag har danska kollegor så har jag mycket möda och stort besvär lärt mig några danska räkneord, så då kan jag ju lika gärna passa på att dra nytta av den här kunskapen och tjoa TO OCH HALVTRES och FEM OG HALVFEMS så det står härliga till.  Obs, det går inte så lättvindigt utan jag måste alltid tänka ett extra varv innan jag vågar öppna munnen så jag framstår ofta som lite mindre vetande när jag ska kommunicera med danskar. Men kan inte det också vara ganska vilsamt? Ingen ställer några krav på en och man kanske till och med får någon liten förtidspension att leva på. Eller kanske inte dårå.

Skickar vidare den här stafettpinnen till Mirre!  Vill även veta hur och varför min flitigaste kommentator har hamnat i utlandet. Bara kör!

But it doesn't really matter at all (rättad, tack Annika!)

BREAKING NEWS - igen. Eller ja, kanske ett litet steg för människan men ett stort steg för den här snåla. Har nämligen köpt - eller åtminstone beställt - nya ridbyxor för dyra pengar. Det där med pengar är ju uppenbarligen något som folk i allmänhet har svårt att förhålla sig till. Jag är väl inget undantag, kan bli extremt provocerad av rika människor. Kanske inte i första hand för att de är rika (jo, självklart blir jag provocerad av det faktum att det finns fattiga och rika, men det är ju mer ett dystert konstaterande av den rådande världsordningen och ingenting som jag går och sprakar av irritation över dagligen och stundligen), utan jag går mer igång på när folk beter sig som att det liksom är en självklarhet att kunna bo i vräkiga villor i de bästa områdena och att ha städhjälp och trädgårdsmästare och tre sportbilar och kunna skicka sina barn till privatskolor och åka på lyxsemester oftare än andra betalar räkningar, att det liksom bara är en fråga om att välja det livet så får man det. Och när samma människor undantagslöst hävdar att de "minsann inte har fått någonting gratis" så har jag god lust att ge dom en fet smäll.

Ja, men nu var det inte pengar det skulle handla om, men jag kom osökt in på det nu i samband med ridningen, för det är ju inte billigt, även om jag efter lite efterforskningar har insett att vi här i småstäderna kommer rätt billigt undan jämfört med vad det kostar i större städer. Har dock en ridkamrat som ständigt beklagar sig över hur dyrt det är. "Regnar det pengar över dig eller?" sa hen lite halvsurt och missunnsamt när jag berättade att jag anmält mig till ett kvällsridläger i sommar (som började igår kväll faktiskt, så då är det väl per definition sommar nu då, och med tanke på att termometern stod på 26 grader när jag kom hem så var det svårt att invända).
Till det har jag ju investerat i nya ridstövlar (fast jag har ju som sagt haft mina gamla sedan tidigt 90-tal så det är väl inte mycket att säga om egentligen), och nu dessutom nya ridbyxor då (fast eftersom terminen är slut nu så får väl den missunnsamma inte se dom förrän tidigast till hösten). Svarade lite (rätt mycket) drygt att "ja, jag var helt otrolig* i löneförhandlingen i år och nåt får jag väl lägga dom pengarna på", för jag tyckte det där var en typiskt onödig kommentar som ska bemötas därefter. Det har väl ingen annan med att göra vad jag gör för mina surt förvärvade slantar? Dessutom: personen ifråga pluggar och när jag en gång uttryckte mitt deltagande över de ekonomiska förutsättningarna som det skapade så fick jag ett sånt där drygt "ja, jag väljer ju att inte ta några lån" tillbaka, i en ton som om det var ett val som alla kunde göra. Enligt mig är det endast möjligt om man kombinerar det med att leva på någon annans pengar, för ingen ska inbilla mig att någon kan dra runt kostnader för hus och familj inklusive barn och hundar och bilar och mat och så lite hobbyridning på ridskola ovanpå det enbart på CSN:s bidragsdel. Säger inget om det (eller jo, det gör jag ju uppenbarligen), för det är väl bra om man kan klara sina studier utan att behöva åka tiotusentals varv i CSN:s lånekarusell, MEN då ska man inte heller anmärka på hur andra (=jag) fördelar håvorna, kan jag ju tycka.

Aja, men skit i ekonomin och över till ridbyxorna nu. Min man, som är duktig på att sy, har erbjudit sig att sy in mina nuvarande så att inte den första bild som kommer till en när man ser dom är tyska befälhavare från 30-talet, men jag är skeptisk till om det blir så himla bra. Det är ju inte precis helt raka sömmar och så måste ju läderskoningen hamna rätt. Han kan eventuellt få experimentera med det när mina nya kommer, OCH de visar sig passa jättebra, vilket ju är något av en chansning när man beställer på nätet sådär, men herregud, folk köper ju till och med bröllopsklänningar på nätet så nog borde jag väl kunna lyckas hitta ett par djävla ridbyxor som passar, det är ju inte precis raketforskning, kan man ju tycka. Ja, ni hör ju själva att det här med största sannolikhet kommer att bli ett misslyckande utan dess like, men det får ju om inte annat åtminstone ett visst bloggvärde. 

Har googlat som ett as i veckor nu, och kommit fram till att Pikeur Candela är märket och modellen som uppfyller kombinationen hög midja, helskoning och neutrala färger. Sen får jag då backa från kravet på "helskodda i läder" för det är tydligen så djävla ute att det inte finns att uppbringa, men om alla andra har ridit i syntetskodda ridbyxor under hela 2000-talet så kan det väl ändå inte vara HELT uppåt väggarna? Får man väl förmoda. Sen har det rått lite delade meningar om huruvida Pikeur var små eller stora eller normala i storleken, men jag anade en svag majoritet som lutade åt att de var lite små, så jag beställde en storlek större för säkerhets skull. Får väl skicka tillbaks i värsta fall, även om sånt meckande är bland det värsta jag vet.

Min ridlärare, med vilken jag har dryftat problemet (känner ibland att jag liksom måste försvara, eller åtminstone motivera varför jag fortfarande kliver omkring med nazistridbyxor från 90-talet), tyckte att jag skulle åka till Falsterbo, för där kunde man få "riktigt bra priser" (under Falsterbo Horse Show ska väl tilläggas om någon inte är invigt i vad begreppet "Falsterbo" står för i hästsammanhang. Nu är det ju inte precis GRATIS att åka till Falsterbo Horse Show, entrébiljetterna kostar hundratals kronor om jag inte missminner mig och man åker ju inte precis dit för att bara hänga utanför, och sen är det jättemycket folk, jättestora klasser och trängsel och köer överallt. Maten är dyr och inte det minsta prisvärd, med undantag för det som serveras på VIP-läktaren där de rika sitter under tak och läppjar äkta champagne till allmänt förtret hos oss vanliga dödliga som får stå i milslånga köer för att köpa en djävla korv. Nä tack, jag känner lite att jag har gjort vad jag ska på Falsterbo, så det känns inte riktigt värt att åka dit även om nu ridbyxorna skulle råka vara några hundralappar billigare. Dessutom ser man allting mycket bättre på tv. Faktiskt. Speciellt Falsterbo Hunting, terrängloppet. Har ni kollat på terrängmomentet i fälttävlan live någon gång? GÖR INTE DET. Man knogar ut i skogen, tar plats vid ett hinder - gärna ett vattenhinder, för det är ju alltid kul att se om någon plumsar av - och så väntar man. Länge. Sen kommer det en häst. Hoppar över. Försvinner i fjärran. Sen går det ett antal minuter under vilka det inte händer ett skit. Sen kommer nästa häst. Hoppar över. Försvinner i fjärran. Sen går det ett antal minuter, osv. Under alla denna tid har man knappt en susning om vem som är vem, hur någon ligger till, om ekipaget som susade förbi för en kvart sen hade 20 fel eller var felfria i övrigt. På tv filmar dom så man får se merparten av banan i ett svep, ryttare för ryttare, och det är ju det som är grejen. Om ni frågar mig alltså. Plus att speakern förser en med en massa information som till exempel hur gammal hästen är, vad den har för härstamning och hur ryttaren ligger till på världscup-rankingen.

Men okej, om någon vill bjuda med mig på en dagstur till Falsterbo så kan jag locka med att det är GARANTERAT vackert väder när jag är med. Alltid! Eller i alla fall så har det varit det alla gånger jag har varit där, då har det varit minst tjugofem grader varmt och solen har gassat hysteriskt från en himmel där det inte finns ett moln så långt ögat kan se, och såklart har snåla vi alltid köpt biljetter till läktaren utan tak som badar i sol hela dagen, så man sitter där och grundlägger sitt maligna melanom medan man sakta men säkert steks från grisrosa till rosenröd. Ett år hade jag på mig solglasögon eftersom det är så jobbigt att sitta och kisa mot solen, och när jag tog av dom framåt kvällen så såg jag ut som en inverterad Fantomen. Fast i rött då. Många i min omgivning tyckte det var helfestligt. Me: not so much.

Så nä, no more Falsterbo för mig oavsett hur attraktiva priserna på ridbyxor än må vara.  Återstår nu att se hur jag lyckas med min NÄTSHOPPING. Stay tuned for information, osv.

Annars är det livat och glatt på kvällsridlägret. Jag har Bulldozern och det går bättre och bättre även om hon fortfarande blir hulkstark och springer ifrån mig i galoppfattningarna ibland. Igår fick jag en smärre chock när vi beordrades lägga upp stigbyglarna. Förr red man ju alltid en massa balansridning, men det verkar ha gått ur tiden (?). Tills igår då. Men det gick bra, för när Bulldozern går i form är hon väldigt skön att sitta på. Älgen hade det kanske inte varit samma moment of joy.
 Vi är en flock mer eller mindre vuxna som är i stallet och ryktar, mockar, flätar, putsar och håller på som om vi vore cirka tolv. Så. Himla. Mysigt.


* Fick i alla fall en rejäl slant mer än vad de andra fick, BECAUSE I'M FUCKING WORTH IT.

Bridget Jones's baby - the diary

Började i ett anfall av något som snarast måste beskrivas som enfald att läsa Bridget Jones's baby - the diary. Jag gillade den första boken om Bridget Jones, den var rolig och kändes lite uppfriskande. Den andra tyckte jag var sådär, inte fullt lika rolig och uppfriskande, men okej. Sen läste jag pliktskyldigast Mad about the boy och kände att nä, det här med att Bridget har blivit typ någon himla medelålders småbarnsmorsa som twittrar sig ur livskriserna, det kändes helt enkelt inte intressant längre. Menar förstås inte att karaktärer inte får utvecklas, jag kände väl bara att Bridget och jag hade vuxit ifrån varandra. Ja, men det måste jag ha förträngt, för lik förbannat så nappade jag åt mig den där bäbisdagboken när den låg i en extraprisbinge inne på Willys. Den, boken alltså, startade helt förvirrande med en massa tjat om den biologiska klockan och att alla Bridgets väninnor skaffade barn men inte hon, och jag fattade ingenting, hon hade ju två barn i den senaste boken, de kunde väl rimligtvis inte ha flyttat hemifrån redan? Ja, men sen fattade jag ju att den här utspelar sig INNAN Mad about the boy, men det kändes ju väldigt krystat och tillrättalagt. Men jag får väl skylla mig själv som helt slött tänkte att "jamen en ny Bridget Jones, det blir nog en trevlig och avkopplande lässtund i helgen". Kommer med största sannolikhet inte att läsa färdigt den här boken. Den får (så här långt) en provrörsbefruktning av fem möjliga.