Tusen bitar/Jag hatar människor

Jo, jag var ju på bio och såg Tusen Bitar, och den var bra. Jättebra. Intressant och berörande och inte precis en sån film man vanligtvis ser på bio. Sorglig också, men jag visste ju hur den skulle sluta och tror jag har fyllt lipkvoten till På egna vingar redan för rätt så många år sen, så jag behövde i alla fall inte gå rödgråten från salongen. Men SÅ sevärd, och här tvekar jag inte att använda uttryck som "en ömsint skildring", det märktes verkligen att de som gjort filmen ville spegla hela människan Björn Afzelius och inte bara slå mynt av skandaler och rykten och löpsedelsrubriker. Av mig får den fyra Nils-Petter Sundgren av fem möjliga, och jag är en rätt sträng kritiker.

Övergår till "jag hatar människor"-biten av upplevelsen. Blev så djävla förbannad på följande:

1. En kärring som satt bredvid mig. Innan jag gick in i salongen så funderade jag på om jag skulle köpa lite popcorn. Det kändes ju inte precis som en popcornfilm, men jag gillar popcorn, och dessutom tycker jag att bio och popcorn liksom hör ihop lite. Tycker därmed inte att det automatiskt är okej att sitta och prassla hur som helst och med vad som helst i skydd av biomörkret. Man får sköta sitt popcornätande lite diskret, och det gör jag ALLTID. Plockar och tuggar till exempel inte när det är helt tyst i salongen, även om tuggandet mest bara hörs i mitt eget huvud, men man vill ju inte sabba någon annans bioupplevelse med en massa smask och prassel i någon känslig scen.
I alla fall. Gick in och satte mig på min plats och väntade på att filmen skulle börja. Efter en stund kom en kärring och satte sig på platsen till vänster om mig. Filmen hade som sagt inte börjat, folk satt och småpratade och sådär. Jag åt popcorn och kollade Facebook och störde inte en katt. Då reser sig kärringen och fräser Jag får byta plats, jag står inte ut med att du sitter och äter till mig. NÄHÄ, men om man är så känslig så ska man kanske inte gå på bio överhuvudtaget, hade jag lust att svara men gjorde det inte eftersom jag inte ville ställa till en scen i biosalongen och dessutom hade hon redan ångat iväg med vredgade steg. Utöver det så är jag som sagt en MYCKET diskret ätare som varken smaskar eller prasslar eller drösslar popcorn på golvet så jag tyckte inte att jag ens behövde diskutera mitt popcornätande med en rabiat och kroniskt missnöjd 40-talistkärring (som jag på goda grunder antog att detta var). Den senare hittade en annan plats och allt var frid och fröjd tills en sekund innan filmen skulle börja och de sista personerna som krävdes för att salongen skulle vara helt fullsatt anlände, ville ha sina platser och kärringen fick därför flytta tillbaks till platsen bredvid mig. Där satt hon och spred otrevlig stämning filmen igenom, MEN som om det inte vore nog med det satt hon själv och plockade och pysslade med grejer i sin handväska stup i kvarten, OCH åt choklad (inget jag märkte, men enligt tanten på andra sidan som också hade blivit lite störd av popcorn-incidenten och som jag kom i samspråk med under eftertexterna så var det exakt vad hon gjorde), OCH dessutom sjöng hon med i vissa låtar, högt och ljudligt. SÅ GÖR MAN VÄL FÖR FAN INTE! Har aldrig ens varit med om att folk så mycket som har nynnat med i soundtracket. Och går man för att se en film om Björn Afzelius och hans musik så önskar man väl inte direkt att få ett finstämt ögonblick förstört av att en random kärring brölar Du är det dyyyyyraste i VÄÄÄÄÄRLDEN i ens öra. Nu kunde hon tack och lov inte alla texterna, men min bioupplevelser av "Sång till friheten" och "Till min kära" är ju inte vad den borde ha varit kan jag ju tycka.

2. När filmen var slut hörde jag en annan kärring högljutt beklaga sig över att de "inte hade visat mer från hans barndom". Man bara: HALLÅ? Det här var ju en dokumentärfilm. För det första, hur många hade ens tillgång till en filmkamera på 50-60-talet? För det andra: Om man är en lätt dysfunktionell familj där en central figur dessutom sedemera tar livet av sig, är det verkligen någon som tror att någon resonerar som att jo, men eventuellt kommer min son att bli en av Sveriges mest folkkära artister en gång och tyvärr dö i förtid, så det är bäst att vi tar fram kameran och dokumenterar lite elände från barndomen ifall någon får för sig att göra en film om hans liv någon gång. Då kan ju de här gamla super 8-filmerna från mammas nervsammanbrott komma väl till pass! Alltså folk är så djävla dumma i huvudet.

3. Dessutom: I filmen visades några scener från när Mikael Wiehe var i Nicaragua för att delta i en minneskonsert och då får man bland annat se ett klipp där Mikael Wiehe, iklädd ett par rejäla badbyxor, tar sig ett dopp i en swimmingpool, OCH DÅ BÖRJADE FOLK SKRATTA.  Okej, hans badbyxor förde kanske snarare tankarna till Åsa-Nisse än Baywatch, men herregud, Mikael Wiehe är väl ändå närmare 70 år, då kan man väl FÖR I HELVETE få ha på sig vad man vill när man badar* utan att folk ska uppföra sig som att det är något komiskt i att en karl stiger ner i en badbassäng och tar några simtag. HUR DJÄVLA SNYGGA ÄR NI SJÄLVA DÅ?


* Naturligtvis ska man få ha på sig vad man vill när man badar och i alla andra sammanhang också, oavsett ålder. Men jag är extra trött på den här hetsen att alla ska se ut som om de vore 20 och gör man inte det så ska man typ gömma sig i ett djävla tält för att folk inte ska störa sig på slapp hud och hängbröst och rynkor och grejer. DET ÄR HELT NATURLIGT ATT ÅLDRAS, fatta det era djävla ärthjärnor.

Ändå styr vi mot reven och jublar när vi strandar

Alltså är det bara jag som måste tänka till ett extra varv innan jag slänger mig med ord som högoddsare respektive lågoddsare? Kan liksom inte spontant säga vad som är vad, även om jag naturligtvis vet att högoddsare är när någonting oväntat sker och lågoddsare är när det blir exakt som man trott. Men när jag hör till exempel Ja, att regalskeppet Vasa skulle sjunka på sin jungfrufärd var ju en riktig högoddsare så fattar jag aldrig riktigt om det var så solklart att skeppet aldrig borde ha byggts från första början eller om alla bara stod och gapade av förvåning när det blubbade till och försvann, utan måste liksom tänka ett extra varv först innan jag är säker på vad som är vad. Känner mig lite dum i huvudet i såna lägen, så jag måste komma på någon smart minnesregel kring detta innan jag gör bort mig för tid och evighet.

Ikväll ska jag på bio, från det ena till det andra. Ska se Tusen bitar, filmen om Björn Afzelius alltså. Jag gillar Björn Afzelius, men vet ingen annan artist som jag har haft så kluvna känslor för under årens lopp. Det normala är ju att man gillar någon mycket, eller så gillar man dom verkligen inte, och så finns det en enorm gråzon av artister som är "sådär" eller "rätt bra". Men Björn! Han har verkligen spunnit över hela mitt register. När jag var en ung rebell så tyckte jag väl till en börja med mest "sådär", lite väl mycket hjärta och smärta i texterna och att det nästan var lite dansbandsvarning rent musikaliskt, men sen började jag gräva djupare i både musik och texter och gav så småningom tummen upp utan vidare reservationer. Köpte skivor, gick flera på konserter, allt var fantastiskt.
Tummen upp var det rätt länge, faktiskt ända tills han skrev och jag läste hans bok En gång i Havanna, där han skulle göra upp med kommunismen en gång för alla, och det fick han väl gärna göra för mig, men jag gillade inte boken. Gillade den VERKLIGEN inte, den var så dåligt skriven, fattar inte att någon som kan skriva så bra låttexter bara får till det ytterst mediokert när det kommer till prosa. Och så var det lite äckligt att han hade dedicerat boken till sina döttrar och så var det en massa skrivet om fylla och sex. Hade jag ju inte velat läsa om min pappa även om det nu var en uppdiktad romanfigur som söp och låg, men det kändes lite snaskigt och sjaskigt rent allmänt och det hade det väl inte behövt vara om nu själva andemeningen skulle bestå i kritik mot Fidel Castro och utvecklingen på Kuba. I samma veva som jag läst boken så kom det väl något album som också kändes väldigt mycket dansband, och då förvandlades tummen upp till kalla handen. Inte blev det bättre av att jag såg någon dokumentär om en återförening av Hoola Bandoola Band där Björn mest framställdes som en riktig surmupp som satt längst fram i turnébussen och gnällde över allt och alla samt kedjerökte i protest mot att de andra inte tyckte att han måste sitta och bolma som om det inte fanns någon morgondag i sagda buss (vad busschauffören hade för åsikt i frågan framgick inte) och jag fick väl så att säga ännu mer vatten på min kvarn där.

Så jag gjorde slut med Björn. På riktigt, jag lyssnade inte på hans musik på flera år, och sen gick han ju och fick lungcancer och dog dessutom, och då tänkte jag väl att det var ju tråkigt men inte så konstigt så som han hade blossat i den där filmen. Men sen en dag fick jag ändå för mig att slänga på en skiva för gamla tiders skull, och den skivan råkade vara Johnny Boy, och med på den skivan är låten Atlantis, vilket mycket väl kan vara en av topp tjugo bästa svenska låtarna ever, och i denna veva stod jag i begrepp att skilja mig (inte från Björn Afzelius utan från min dåvarande man) och det finns få låtar som passar så bra när man är i skilsmässotankar som Atlantis, det ska väl vara I will survive med Gloria Gaynor då. Så där förlät jag Björn för hans slaskbok och dansbandsproduktioner och tjuriga inställning till cigarettkonsumtion sedan dess har vi haft ett bra och ganska okomplicerat förhållande.

Så ikväll ska vi alltså gå på bio, jag och Björn Afzelius. Lipvarning är utfärdad från flera säkra källor, och eftersom jag i filmen om mitt liv som mig själv med åren uppenbarligen har förvandlats från Terminator till någon rollkaraktär spelad av Helena Bergström, så lär jag väl gå hulkande och snorande från biosalongen. Men det är smällar man får ta.

Ett skepp kommer lastat med ett blogginlägg (nu även med bild)

Åker bil och lyssnar på radio. Någon Stockholmsdonna förespråkar att man ska ta tillvara på vardagsmotionen, och det är väl inte fel. Så säger hon, ej ordagrant citerat men på ett ungefär, att Ja, det tar ju oftast lika lång tid att springa eller cykla till jobbet som det tar att åka kommunalt så då kan man ju göra det till sin vardagsmotion och man bara MEN HALLÅ. Vad har man för snäv världsbild när man gör såna uttalanden? Jag har tre mil till jobbet, för det första är det väl få som tycker att det är "vardagsmotion" att avverka ett helt djävla Lidingölopp innan arbetsdagen ens har börjat. Bussen till stan tar en halvtimme, och inte ens Usain Bolt kommer upp i såna kilometertider så att det "oftast tar lika lång tid". Sen är det i och för sig ett sabla meck och tidsspillan att ta sig från stan och ut till industriområdet där jag slavar ihop till mitt levebröd efterson Skåneexpressen och stadsbussarna inte är synkade, men man måste i alla fall tillhöra världseliten i långdistanslöpning för att ens kunna drömma om att "vardagsmotionen" skulle gå på ett ut med kollektivtrafiken, tidsmässigt sett. Så det kan man ju lägga av med att göra såna där generella uttalanden om hur lätt det är att göra vardagsmotion till och från jobbet, det är det kanske om man bor i en storstad och har allt inom ett stenkasts avstånd, men vi andra vanliga dödliga ska utmålas som lata miljösvin, typ. 

Besökte min kiropraktor efter jobbet. I tusen år har jag gått till en och samma, men nu har jag bytt till en ny för jag tyckte den gamle började spåra ur, eller om han fick ekonomiska problem, för han började boka in återbesök som om det inte fanns någon morgondag där jag fick betala 400 spänn och ändå knappt fick någon behandling att tala om. Så en vacker dag fick både jag och min plånbok nog och vi gjorde helt enkelt slut med honom.

Min nya kiropraktor är ett 12-årigt kinesiskt gossebarn, ser ut att vara i alla fall, lite som Short Round i Indiana Jones och de fördömdas tempel, och jag tycker han pratade väldigt mycket om "förslitningar som börjar komma" och "du är ju ändå 46 år". ÄR DET SÅNT MAN SKA BEHÖVA HÖRA PÅ NU? Dessutom är jag i obalans på grund av alla skador på vänster ben, så nu har höger sida fått nog av att hålla på och kompensera för detta och vill kasta in handduken. Dessutom måste jag sluta med min förfärliga ovana att vila tyngden på ena benet när jag står, något jag aldrig ens reflekterat över att jag gör eller att det skulle vara något fel med det, men det är det alltså. Det är inte bara en dålig vana, det är i det långa loppet DÖDEN för ryggen, höfterna, bäckenet och fan ta mig tror jag att situationen i Gaza beror lite på att någon står och lägger över kroppstyngden på ena benet mellan granatattackerna. Detta måste alltså upphöra med omedelbar verkan (liksom granatattackerna i Gaza, ALLVARLIGT, kan inte någon bara GE SIG? Det måste väl vara bättre än att leva i decennier med kriget som vardag, kan de liksom inte bara LÄGGA AV NÅGON GÅNG?)

Ja, i alla fall. Efter att ha blivit uppläxad och nedmonterad och återuppbyggd av gossebarnet så åkte jag och köpte gummistövlar. Den minnesvärde kan erinra sig att det gjorde jag för inte så värst längesen, jag vill även minnas att jag var helnöjd. Då. Jag är i och för sig inte direkt missnöjd nu, men när den första gummistövelsmekmånaden är över har jag upptäckt lite brister. Skaften, som jag tyckte var så behändigt korta, är FÖR korta. Så länge man håller sig i civilisation, med vägar och klippt gräs, är det helt okej. Men då fort man är lite offroad, och det är jag ju rätt ofta, så blir man blöt på byxbenen. No funny, som Short Round skulle ha sagt. Så nu gar jag slagit till på ett par halvhögskaftade av överklassmärket BARBOUR (hade aldrig hänt om jag inte hade råkat ha ett presentkort i jaktaffären). Är mycket nöjd med dom so far. Sköna, röda, snygga och gratis. Inte alls dumt faktiskt.

Rikemansstövlel, nu i min ägo.
HUR FAN GICK DETTA TILL?

Rapport från en semesterfirare

Jamen stackars den här bloggen, helt bortglömd ligger den ihopknölad längst ner på internets botten och skäms. Behövs visst utmaningar och pistoler mot tinningen för att den här bloggens ägare ska skärpa till sig och åstadkomma lite inlägg. Fast nu har jag varit på semester. Internetfritt sådant, eller nästan åtminstone. Wi-fi:et på vandrarhemmet lämnade en del övrigt att önska kan man väl säga. Och när man är på semester ska man ju för övrigt UPPLEVA saker, inte sitta med näsan ovanför sin smartphone och kolla vad alla andra gör på Facebook.

Hinner inte blogga nu heller egentligen, LIVET KALLAR som det heter, men slänger ihop ett axplock av bilder från veckan som gick. En bild säger mer än tusen ord, så himla praktiskt när man är stressad och dan:

Langhammars på Fårö. Så himla coolt med raukar och hav
och grejer. Vädret var också bra som synes.

Man kan förstås inte besöka Fårö utan att associera med
Ingmar Bergman. Här ligger han i egen hög person. Eller ja.
SJÄLEN ÄR JU NÅGON ANNANSTANS.

 

Det här är utsikten på platsen som Ingmar Bergman
själv valde för sin sista vila. Inte så pjåkigt.

Andra sevärdheter på Fårö: Ambulansen som var nr 2 på plats
vid bilolyckan där James Dean omkom. Hade den varit lite
raskare hade filmvärlden kanske sett annorlunda ut.
 

Temat för dagen verkar vara film och död. Det här är
engelska kyrkogården på Ryssnäs. Här ligger lite engelska
sjömän som dött av kolera begravda.

Vi bodde på vandrarhem som tidigare varit
logement. Komforten var därefter. Man fick dessutom
en känsla av att det mest korrekta var att börja bädda
sängen med sträckta lakan, göra armhävningar samt
stå i givakt och gorma SIR YES SIR närhelst
man blev tilltalad. Källa: Plutonen.

Korridoren. Uppställning. SIR, YES SIR!

Utanför vandrarhemmet fanns en vaktkur med
små luckor där man kunde hålla koll på världen
utan att riskera att bli skjuten av den lede Fi.
Omvärlden var snygg.

På kvällen åt vi middag hemma hos Erik och Lisa.
De har en fådd golvlampa som en gång har varit med i en
Beckfilm. Det är alltså den här lampan.

 

 

Nästa dag åkte vi till Bungenäs. Där får man inte köra bil,
men låna cyklar helt gratis. Det gillade de här smålänningarna.
Idel glada miner och solen sken som besatt.

 

En skitdålig bild av en (ett?) fossil som vi hittade. Fossiler är
så coola. Drabbades av FOSSILDJÄVULEN och
ville knappt lämna stranden, bara vända på stenar och leta
dinosaurieskelett i evigheter. Typ.

 

Vi hann även med ett snabbt besök i Visby.
Visby visade sig verkligen från sin bästa sida.
Det nästan bästa var att det inte var några turister där.

Hann även med ett snabbt besök i domkyrkan. Den var mycket
maffig, men innehöll en hel del skum konst.
Rätt så pårökt och inte så kyrkligt om ni frågar mig.

Biskopens bil var inte speciellt imponerande alls. En vanlig
svart som var rätt dammig. Men egen parkering hade han.
Vi fick betala en tia samt trängas med de dödliga.

Här står Christopher Polhem och gottar sig i solen.
Det var annars rätt tunnsått med kändisar i Visby
så här års. Men man kan väl inte få allt.

Sen blev det visst inte mer fotograferande. Eller jo, men det får kanske finnas gränser för hur många bilder på gölliga små hus, kullerstensgator och blommande rosor man kan ha i ett inlägg. Gotland levererade i alla fall så det hette duga. Det får nog bli ett återbesök eller två.

Questions and answers

En sak jag funderar över är när man läser såna där dödsrunor eller vad det heter, alltså när folk som känt den avlidne i sin krafts dagar skriver några rader om hur fantastisk den personen var och får detta publicerat på tidningens familjesidor. Någonstans i denna texten brukar det alltid komma en mening i stil med Våra tankar går i första hand till Olofs hustru och barn, och det är väl ett sätt att visa de anhöriga sin sympati kan jag väl tänka. Men räcker det inte med ett Våra tankar går till Bengts hustru och barn utan att man måste klämma in ett "i första hand" som åtminstone får mig att undra vart tankarna går "i andra hand". Man ser ju liksom aldrig ett  Våra tankar går i första hand till Bengts hustru och barn, och i andra hand att jag nu aldrig kommer att få tillbaks den där tjugan han lånade av mig 2006, och för övrigt var han förresten en riktig djävla skitstövel (det sistnämnda är möjligt att betrakta som såkallade tredjehandstankar).

Ja, det är väl som vanligt. Så många frågor, så få som kan besvara dom.

Tretton procent

Okej, man borde vara lite glad att det parti som typ haft bakluckeloppis med den svenska välfärden de senaste åtta åren för att de som redan har jobb och lön ska få en extra slant i plånboken inte fick förnyat förtroende. Fast tretton procent till Sverigedemokraterna, det är så djävla sorgligt att det liksom förtar rätt mycket av Reinfeltds avskedsansökan och såna där saker. Det är väl kanske inte så att jag tycker att det skulle vara som förr, när röst"rätten" var proportionell mot inkomst och kapital, men ändå. Någon form av intelligenstest borde få styra vilka som fick rösta, så att de där heltröga tretton procenten blev av med de demokratiska rättigheter som de uppenbarligen inte själva är så speciellt intresserade av att bibehålla. Om man ser till historien och omvärlden och inte bara guppar omkring i sin egen lilla ankdamm som man värnar så djävla mycket om att ingen annan så mycket som ska få doppa fötterna i den.

Sorgligt och patetiskt är vad det är.

Arga Restaurangen

Man, och med "man" (jag vägrar skriva "en". Jag gör faktiskt det. Jag har ändrat uppfattning om "hen" och tycker att det är ett rätt praktiskt påfund som numera till och med lägger sig rätt bra i munnen, men vid "en" istället för "man" går min gräns, faktiskt) avses härmed yours truly, måste ha något tv-program man älskar att hata. Någonting som engagerar en utan att vara direkt jobbigt (det räcker ju med att se en nyhetssändning för att man ska börja ifrågasätta vad det är för mening med livet om det bara ska bestå av krig, våld, konflikter, sjukdomar och död. Nyheter = deppigt) och som man kan prata om vid fikabordet dagen efter och förfasa sig lite över hur korkade folk är, eller åtminstone framställs i tv. Jag har några återkommande favoriter. Expedition Robinson och Bonde söker fru till exempel. Men de visas ju inte nu. Där kom ju Superspararna som en räddande ängel. Det var vad jag kallar för Bra Tv, enligt ovanstående kriterier. Sen finns ju Lyxfällan och Arga Snickaren. Fast dom börjar bli lite tjatiga, det är alltid samma grej: Idioter som ställer till det för sig, sen kommer en programledare och läxar upp dom och talar om var skåpet ska stå, och efter lite knorrande blir allting frid och fröjd på bara en vecka. Det verkar vara det viktigaste av allt, att man bara har EN VECKA på sig att renovera sunkiga mögelskadade hus, sanera bland hundratusentals inkassokrav och rädda kraschade relationer i en salig röra. Men ja, är det underhållning så är det.

Nu har ju Arga snickaren gått loss i ett nytt projekt: Arga Restaurangen, som visas på Kanal 5. Det är väl nån ripoff på något amerikanskt program misstänker jag, men jag orkar inte riktigt med amerikansk underhållning så det är väl kanske mer en känsla jag har. I alla fall: Arga Snickaren ska öppna en restaurang, och till den lockar han till sig en hoper arbetslösa och/eller bortskämda snorungar varav de flesta aldrig verkar ha gjort ett hederligt dagsverke i hela sitt liv men som nu ser sin chans att få sina 15 minutes of fame i skuggan av Anders Öfvergårds fradgabestänkta vredesutbrott över deras sociala och yrkesmässiga inkompetens. JAMEN VAD VÄNTAR HAN SIG? Ja, jag vet att det är underhållning och att själva programidén går ut på detta och att det SKA VARA SÅ. Men ändå, jag blir så provocerad. Det finns väl ingen rimlig möjlighet att slänga in tio gröngölingar i ett skarpt läge i en restaurangverksamhet och tro att de ska fatta systemet med kassor och bongar och kunna laga och servera mat professionellt när de aldrig gjort det förut. Själva programmet är dessutom tydligen en liten fiffig tävling där det ligger anställningar i potten, så att Kanal 5 kan förklä sin programidé till någon slags hittepåvälgörenhet att de "hjälper arbetslösa ungdomar att få jobb". EH, ja eller hur. Då hade man väl inte behövt ha ett helt tv-team i släptåg, men det är klart, man hjälper kanske även arbetslösa tv-tekniker/producenter/ljud- och ljustekniker. Hjulen ska väl snurra även bland Kanal 5:s medarbetare kan man väl tänka sig. Dessutom: om man verkligen vill "hjälpa" någon så gör man väl inte det genom att ge vederbörande sämsta möjliga förutsättningar för att lyckas, för att sedan skälla ut personen ifråga för att det blir fel. Men ja, jag fattar ju, det ska vara Bra Tv.

Oavsett hur korkad programidén är så är jag med få undantag inte direkt imponerad av dessa "ungdomar" så här långt. Maken till nonchalanta och handfallna typer får man väl leta efter, men de har väl castat enbart med baktanken att det ska bli Bra Tv snarare än att det ska vara arbetsdugligt folk. Och sen ska de "växa med uppgiften" och så småningom transformeras från trotsiga barnungar till ansvarstagande vuxna som jobbar järnet och får uppmuntrande klappar på axeln av Arga Snickaren. Men så här i början är det verkligen ingenting att hänga i granen. Det är en ständig hets med "nu kommer gästerna om 10 minuter" och där står en flock mähän som varken kan eller vet eller vill lära sig något, men ett par koleriska Arga Snickarutbrott senare är alla i alla fall i någon form av sysselsättning. Fel blir det förstås, gästerna får vänta orimligt länge eller vända i dörren, de får fel mat i fel ordning och mitt i alltihop ryter Anders Öfvergård att det här är TAMEJFAAAN KATASTROF! och sen skriker han att näe, nu är det nog, JAG STÄNGER RESTAURANGEN! och så får "ungdomarna" lomma ut till gästerna och säga åt dem att sorry, det blev inget, kan ni komma tillbaks en annan dag? (AS IF).
Nu tror jag ju inte ett ögonblick att gästerna är på riktigt, misstänker snarare är det folk som blivit ditbjudna av Kanal 5 för att det ska bli fullsatt mot löfte om att eventuellt få en gratis lunch eller middag och få se en och annan blivande B-kändis bli utskällda efter noter, svettas bakom kassaapparaten eller bryta ihop och börja storgråta framför kamerorna, för jag kan inte tänka mig att Anders Öfvergård månar så lite om sin restaurangs rykte att han tycker det är okej att bete sig som matadoren i Tjuren Ferdinand framför betalande gäster. Men om han, Anders Öfvergård alltså, inte matadoren, blir sådär arg på riktigt så hade jag, om jag var han, bytt jobb fortare än man hinner säga "kollektivavtal" (för det hade han tydligen inte heler från början på sin restaurang, AS), det kan ju verkligen inte vara nyttigt att gå omkring och ständigt vara endast sekunder från att explodera, med högt blodtryck, hög puls och liksom kraftlöst vada omkring i en känsla av kaos och katastrof.  Han borde vända sig till företagshälsovården eller nåt. Tycker även att hälsovårdsmyndigheterna borde ta sig en titt för jag tycker det är en skog av svallande frisyrer som böljar fram i köksregionerna och inte så mycket som ett hårnät så långt ögat kan nå.

Det här är underhållning på hög nivå i detta nådens år 2014 e Kr. Åtminstone i väntan på att Bonde söker fru ska börja. Kom igen nu TV4, vi är många* som väntar.


*Mig veterligen är det i och för sig bara jag och Marcus som väntar. Många = mer än en. Säger väl sig självt?