Tusen bitar/Jag hatar människor

Jo, jag var ju på bio och såg Tusen Bitar, och den var bra. Jättebra. Intressant och berörande och inte precis en sån film man vanligtvis ser på bio. Sorglig också, men jag visste ju hur den skulle sluta och tror jag har fyllt lipkvoten till På egna vingar redan för rätt så många år sen, så jag behövde i alla fall inte gå rödgråten från salongen. Men SÅ sevärd, och här tvekar jag inte att använda uttryck som "en ömsint skildring", det märktes verkligen att de som gjort filmen ville spegla hela människan Björn Afzelius och inte bara slå mynt av skandaler och rykten och löpsedelsrubriker. Av mig får den fyra Nils-Petter Sundgren av fem möjliga, och jag är en rätt sträng kritiker.

Övergår till "jag hatar människor"-biten av upplevelsen. Blev så djävla förbannad på följande:

1. En kärring som satt bredvid mig. Innan jag gick in i salongen så funderade jag på om jag skulle köpa lite popcorn. Det kändes ju inte precis som en popcornfilm, men jag gillar popcorn, och dessutom tycker jag att bio och popcorn liksom hör ihop lite. Tycker därmed inte att det automatiskt är okej att sitta och prassla hur som helst och med vad som helst i skydd av biomörkret. Man får sköta sitt popcornätande lite diskret, och det gör jag ALLTID. Plockar och tuggar till exempel inte när det är helt tyst i salongen, även om tuggandet mest bara hörs i mitt eget huvud, men man vill ju inte sabba någon annans bioupplevelse med en massa smask och prassel i någon känslig scen.
I alla fall. Gick in och satte mig på min plats och väntade på att filmen skulle börja. Efter en stund kom en kärring och satte sig på platsen till vänster om mig. Filmen hade som sagt inte börjat, folk satt och småpratade och sådär. Jag åt popcorn och kollade Facebook och störde inte en katt. Då reser sig kärringen och fräser Jag får byta plats, jag står inte ut med att du sitter och äter till mig. NÄHÄ, men om man är så känslig så ska man kanske inte gå på bio överhuvudtaget, hade jag lust att svara men gjorde det inte eftersom jag inte ville ställa till en scen i biosalongen och dessutom hade hon redan ångat iväg med vredgade steg. Utöver det så är jag som sagt en MYCKET diskret ätare som varken smaskar eller prasslar eller drösslar popcorn på golvet så jag tyckte inte att jag ens behövde diskutera mitt popcornätande med en rabiat och kroniskt missnöjd 40-talistkärring (som jag på goda grunder antog att detta var). Den senare hittade en annan plats och allt var frid och fröjd tills en sekund innan filmen skulle börja och de sista personerna som krävdes för att salongen skulle vara helt fullsatt anlände, ville ha sina platser och kärringen fick därför flytta tillbaks till platsen bredvid mig. Där satt hon och spred otrevlig stämning filmen igenom, MEN som om det inte vore nog med det satt hon själv och plockade och pysslade med grejer i sin handväska stup i kvarten, OCH åt choklad (inget jag märkte, men enligt tanten på andra sidan som också hade blivit lite störd av popcorn-incidenten och som jag kom i samspråk med under eftertexterna så var det exakt vad hon gjorde), OCH dessutom sjöng hon med i vissa låtar, högt och ljudligt. SÅ GÖR MAN VÄL FÖR FAN INTE! Har aldrig ens varit med om att folk så mycket som har nynnat med i soundtracket. Och går man för att se en film om Björn Afzelius och hans musik så önskar man väl inte direkt att få ett finstämt ögonblick förstört av att en random kärring brölar Du är det dyyyyyraste i VÄÄÄÄÄRLDEN i ens öra. Nu kunde hon tack och lov inte alla texterna, men min bioupplevelser av "Sång till friheten" och "Till min kära" är ju inte vad den borde ha varit kan jag ju tycka.

2. När filmen var slut hörde jag en annan kärring högljutt beklaga sig över att de "inte hade visat mer från hans barndom". Man bara: HALLÅ? Det här var ju en dokumentärfilm. För det första, hur många hade ens tillgång till en filmkamera på 50-60-talet? För det andra: Om man är en lätt dysfunktionell familj där en central figur dessutom sedemera tar livet av sig, är det verkligen någon som tror att någon resonerar som att jo, men eventuellt kommer min son att bli en av Sveriges mest folkkära artister en gång och tyvärr dö i förtid, så det är bäst att vi tar fram kameran och dokumenterar lite elände från barndomen ifall någon får för sig att göra en film om hans liv någon gång. Då kan ju de här gamla super 8-filmerna från mammas nervsammanbrott komma väl till pass! Alltså folk är så djävla dumma i huvudet.

3. Dessutom: I filmen visades några scener från när Mikael Wiehe var i Nicaragua för att delta i en minneskonsert och då får man bland annat se ett klipp där Mikael Wiehe, iklädd ett par rejäla badbyxor, tar sig ett dopp i en swimmingpool, OCH DÅ BÖRJADE FOLK SKRATTA.  Okej, hans badbyxor förde kanske snarare tankarna till Åsa-Nisse än Baywatch, men herregud, Mikael Wiehe är väl ändå närmare 70 år, då kan man väl FÖR I HELVETE få ha på sig vad man vill när man badar* utan att folk ska uppföra sig som att det är något komiskt i att en karl stiger ner i en badbassäng och tar några simtag. HUR DJÄVLA SNYGGA ÄR NI SJÄLVA DÅ?


* Naturligtvis ska man få ha på sig vad man vill när man badar och i alla andra sammanhang också, oavsett ålder. Men jag är extra trött på den här hetsen att alla ska se ut som om de vore 20 och gör man inte det så ska man typ gömma sig i ett djävla tält för att folk inte ska störa sig på slapp hud och hängbröst och rynkor och grejer. DET ÄR HELT NATURLIGT ATT ÅLDRAS, fatta det era djävla ärthjärnor.