Ja, jag vet att det är vecka 2, men Lag Soffan har inte haft tid att bänka sig förrän nu ikväll. I vilket fall som helst så gick det strålande, vi skyfflade ihop 41 poäng, jämfört med soplagen Ralf & Maria och Gunilla & Peter, som hamnade på 22 poäng vardera.
41 poäng, det är nästan i klass med Erik & Martina. LAG SOFFAN RULES!
Ville bara nämna det sådär i förbifarten.
torsdag 12 januari 2012
Pe Em Ess
Idag var kroppen, eller hjärnan, inte alls lika medgörlig som igår när det handlade om vilken typ av bränsle som den förtjänade. Och då har jag ändå inte tränat idag eftersom torsdag är städdag. Ja, om man inte ska räkna skura toastol och rensa duschsil och skrubba köksvask och plockaplockaplocka och dammadammadamma överallt som träning. Det gjorde inte jag. Jag var inte ens särskilt hungrig. Blodsockret var stabilt. Men kroppen, eller hjärnan, bara: CHOKLAAAAAAAD! (hej, pms).
Men jag talade strängt till den, kroppen eller hjärnan, och sa att den fick minsann nöja sig med en inlagd paprika, TROTS att det finns choklad hemma. Här ska inga hormoner komma och bestämma över mig.
Känner mig mycket nöjd med den psykologiska vinsten så här långt.
Men jag talade strängt till den, kroppen eller hjärnan, och sa att den fick minsann nöja sig med en inlagd paprika, TROTS att det finns choklad hemma. Här ska inga hormoner komma och bestämma över mig.
Känner mig mycket nöjd med den psykologiska vinsten så här långt.
Fear the dark
Någon som inte är så nöjd just nu är Remus, tax med rätt att döda. Min man städar (jag är redan klar med mitt städande och kan således sitta i soffan och dricka te och blogga). Är det något Remus verkligen känner djup och innerlig skräck för så är det dammsugaren. Inte så att han morrar och skäller, han blir bara förfärligt nedstämd och deppig. Just nu ligger han bredvid mig i soffan och darrar oupphörligt. När jag inom kort kommer att resa mig för att gå på toa så kommer jag att få sällskap därinne. Av en dyster tax som tycker att livet är för djävla orättvist och GRYMT.
Klotången är ett annat sånt där nedåttjack i Remus' värld. Om den råkar ligga framma så går han en omväg medan han kastar misstänksamma blickar på den. Och då ska tilläggas att hans klor aldrig någonsin blivit klippta så långt ner att det börjar blöda, så han har liksom ingen direkt anledning att tro att Den Onde själv har varit och lämnat ett av sina mördarredskap. Men det räcker att man håller i tassen med ena handen och har klotången i den andra så gnäller han som om man har varit på väg att hugga av hela benet.
Däremot lyfte han knappt på huvudet när det regnade smällare och fyrverkerier över hela Ankeborg på nyårsafton och det lät som kriget härjade utanför ytterdörren. Den andra hunden fick vi lämna på pensionat långt ute i skogen för att han blir precis hysterisk när det smäller även om han är så fullproppad med lugnande medicin att han knappt vet var han befinner sig. Den andra bryr sig överhuvudtaget, men gråter istället över dammsugare och klotänger. Så kan det vara. Nu ska jag gå på toa. I sällskap av en tax.
Klotången är ett annat sånt där nedåttjack i Remus' värld. Om den råkar ligga framma så går han en omväg medan han kastar misstänksamma blickar på den. Och då ska tilläggas att hans klor aldrig någonsin blivit klippta så långt ner att det börjar blöda, så han har liksom ingen direkt anledning att tro att Den Onde själv har varit och lämnat ett av sina mördarredskap. Men det räcker att man håller i tassen med ena handen och har klotången i den andra så gnäller han som om man har varit på väg att hugga av hela benet.
Däremot lyfte han knappt på huvudet när det regnade smällare och fyrverkerier över hela Ankeborg på nyårsafton och det lät som kriget härjade utanför ytterdörren. Den andra hunden fick vi lämna på pensionat långt ute i skogen för att han blir precis hysterisk när det smäller även om han är så fullproppad med lugnande medicin att han knappt vet var han befinner sig. Den andra bryr sig överhuvudtaget, men gråter istället över dammsugare och klotänger. Så kan det vara. Nu ska jag gå på toa. I sällskap av en tax.
Filmtajm
Jag är med i en sån här marknadsundersökningsgrej som går ut på att man får nåt mail om att besvara en enkät då och då, och som tack för hjälpen får man ett visst antal poäng som sedan kan bytas mot Trisslotter. Tror det är något speciellt med dom där djävla Trisslotterna, att någon har manipulerat dom så att det bara är nitlotter, för jag har aldrig vunnit så mycket som 25 spänn på dom man får som "tack för hjälpen" från det här marknadsundersökningsföretaget (hänga gubbe på den?).
Nu var det förfärligt längesen jag loggade in på mitt konto och omvandlade poäng till Trisslotter, men idag gjorde jag slag i saken. Och då hade dom utvecklat det här litegrann, så att man inte bara kunde välja Trisslotter som belöning för sin enkätbesvararmöda (fler hänga gubbe-ord) utan även filmkoder på SF Anytime. Och eftersom det var så sabla längesen jag loggade in hade jag en hel säck med poäng som jag raskt bytte mot åtta (8) gratisfilmer.
Känner mig mycket nöjd just nu.
Nu var det förfärligt längesen jag loggade in på mitt konto och omvandlade poäng till Trisslotter, men idag gjorde jag slag i saken. Och då hade dom utvecklat det här litegrann, så att man inte bara kunde välja Trisslotter som belöning för sin enkätbesvararmöda (fler hänga gubbe-ord) utan även filmkoder på SF Anytime. Och eftersom det var så sabla längesen jag loggade in hade jag en hel säck med poäng som jag raskt bytte mot åtta (8) gratisfilmer.
Känner mig mycket nöjd just nu.
onsdag 11 januari 2012
Kick ass
Vad jag gillar när man kommer hem från gymmet efter att ha tränat dubbla pass (duktighetspoäng till mig där) och hjärnan bara: Men åh vad det skulle vara gott med en sallad till kvällsmat och styr upp så att man går ut i köket och börjar strimla purjolök och skiva tomater och skala morötter och hålla på, FASTÄN man är slut och trött och helt tömd på energi och det faktiskt nästan vore mer naturligt att släpa sig till soffan, leta fram en chokladkaka ur sitt hemliga gömställe och smaska i sig som om det inte fanns någon morgondag. Kroppen, eller hjärnan, ska ju gilla det snabba och enkla kickarna, sägs det ju, det är ju därför det är så lätt att bli sockerberoende och fastna i snabba kolhydratträsket och såna grejer, sägs det ju. Måste säga att jag gillar när kroppen, eller hjärnan, tänker lite mer långsiktigt och det alldeles av sig själv.
Heja kroppen, keep up the good work!
Heja kroppen, keep up the good work!
Foliemysteriet
Här hemma finns en rulle plastfolie och en rulle aluminiumfolie. De används typ...aldrig och har således varat i cirka hundra år, nä kanske inte, men åtminstone vet jag att det är samma rullar som låg i en låda i min lägenhet, som jag sålde vintern 2009. Så lite folie av både plast och aluminium går det alltså åt i det här hushållet.
Jag har för mig att det var annorlunda förr. Att man skrev ner Gladpack! och Aluminiumfolie! på inköpslistan lite mer frekvent än en gång vart tionde år. I en lägenhet som jag bodde i fanns det till och med en särskild hållare på väggen med tre fack, en för aluminiumfolie, en för plastfolie och en för hushållspapper. Så någonstans måste det ju ha funnits ett enormt behov av folie som fick någon listig uppfinnare och affärsman att börja massproducera och sälja speciella hållare, men till vad använder man egentligen folie?
Jag använder plastfolie, a k a gladpack, till att täcka över livsmedel som inte läggs ner i lådor med lock. Hade man inte lådor med lock på 1900-talet? Nu har man i alla fall, så det blir inte särskilt ofta den där gladpackrullen åker fram. Ibland kan jag svepa in en ost, men oftast hinner min man före och då hamnar osten i en plastpåse istället. Så jobbar han. Ett annat stort användningsområde är ju till att kavla marsipan. Eftersom jag hatar att kavla marsipan så händer det ytterst sällan. Aluminiumfolie använder jag typ om jag ska göra sån där latmansfisk där man lägger ner en bit fisk och lite random grönsaker i ett foliepaket och sedan låter koka ihop med potatisen. Det går inte åt några enorma mängder till det heller.
Den stora gåtan är om man verkligen använde mer folie förr, eller om det bara är som jag har fått för mig på grund av minnet av den där folie- och hushållspappersrullehållaren i min 80-talslägenhet. Är folie en 80-talsgrej? Något som var ballt och fränt och liksom revolutionerade hushållsarbetet? Eller är det bara jag som har minskat mitt användande sådär drastiskt? Frågorna hopar sig, mystiken tätnar.
Jag har för mig att det var annorlunda förr. Att man skrev ner Gladpack! och Aluminiumfolie! på inköpslistan lite mer frekvent än en gång vart tionde år. I en lägenhet som jag bodde i fanns det till och med en särskild hållare på väggen med tre fack, en för aluminiumfolie, en för plastfolie och en för hushållspapper. Så någonstans måste det ju ha funnits ett enormt behov av folie som fick någon listig uppfinnare och affärsman att börja massproducera och sälja speciella hållare, men till vad använder man egentligen folie?
Jag använder plastfolie, a k a gladpack, till att täcka över livsmedel som inte läggs ner i lådor med lock. Hade man inte lådor med lock på 1900-talet? Nu har man i alla fall, så det blir inte särskilt ofta den där gladpackrullen åker fram. Ibland kan jag svepa in en ost, men oftast hinner min man före och då hamnar osten i en plastpåse istället. Så jobbar han. Ett annat stort användningsområde är ju till att kavla marsipan. Eftersom jag hatar att kavla marsipan så händer det ytterst sällan. Aluminiumfolie använder jag typ om jag ska göra sån där latmansfisk där man lägger ner en bit fisk och lite random grönsaker i ett foliepaket och sedan låter koka ihop med potatisen. Det går inte åt några enorma mängder till det heller.
Den stora gåtan är om man verkligen använde mer folie förr, eller om det bara är som jag har fått för mig på grund av minnet av den där folie- och hushållspappersrullehållaren i min 80-talslägenhet. Är folie en 80-talsgrej? Något som var ballt och fränt och liksom revolutionerade hushållsarbetet? Eller är det bara jag som har minskat mitt användande sådär drastiskt? Frågorna hopar sig, mystiken tätnar.
tisdag 10 januari 2012
Spring spring spring
Har varit ute på jävellöprunda två av fem. Eller det slutar ju inte vid fem, men efter fem slutar det vara sådär övermäktigt jobbigt. Enligt min erfarenhet i alla fall. Fast jag vet inte, då har jag nog inte räknat med dödsmördarbackarna i det här elljusspåret. Innan bodde jag i typ världens plattaste stad, den enda backen var en viadukt över järnvägsspåren. Och jo, sen byggde de en cykelbro över samma järnvägsspår också. Två hittepåbackar, det är väl ändå rätt fattigt. Men det går att vänja sig vid och tycka att det är så världen är inrättad. Sedan flyttade jag hit till nästan-Österlen och Linderödsåsens fot och ordet "kuperat" fick en helt ny innebörd. Här i byn lutar precis allting och det känns som att nästan var man än går så har man antingen uppförs- eller nedförsbacke. Och de som anlade elljusspåret måste ha varit riktigt ondskefulla djävlar. Nu ska jag beskriva den LILLA rundan, som är 2 km. Den börjar med några hundra meters lättkuperat. Små korta uppförsbackar som man tar på fem-sex steg, och lite behagligt nedför däremellan. Sedan kommer första backen. Den är kanske 100 meter och BRANT. Sedan har man kanske 10-15 meter på sig till backe nummer 2. Den är minst lika lång och brant, och när den planar ut så är det bara precis ett litet sketet gupp nedåt och så kommer backe nummer 3. Som är lika brant, men kanske inte fullt lika lång. Fast då är man ju så djävla trött av backe 1 och 2 så att den verkar vara i flera mil. Dessutom kommer den knäckande första kilometerskylten någonstans här. Det är moraliskt nedbrytande att man är så trött att det nästan svartnar för ögonen efter bara 1 kilometer.
Efter backe 3 så är det som i början ett tag, lite småkuperat men inga jättelut i några hundra meter. Sedan kommer en brant nedförsbacke och efter den skjuter backe 4 upp sin otäcka rygg ur marken, lika brant spm backe 1-3, men kanske bara 30 meter lång så den klarar man med påskjutet från nedförsbacken. Och sedan är det en låååååång bit med svag nedförsbacke som får en att återfå tron på sig själv igen, den man tappade vid 1 km-skylten. Och sen är man i mål! Man kan ju naturligtvis springa den åt andra hållet också, men då får man ju börja med en låååång och seg, men inte brant, uppförsbacke och ha branta nedförsbackar på slutet. Och jag gillar faktiskt inte att springa i jättebranta nedförsbackar, tycker det är svårt rent tekniskt. Och sen tycker jag det är bättre att beta av det jobbiga i början och ha det götta på slutet. Sån är jag.
Hur gick det idag då? Klarade jag min målsättning att springa två av fyra backar? Både ja och nej. Jag sprang uppför hela backe 1. Det klarade jag inte sist. Men sedan var jag tvungen att gå några meter för att hinna hämta andan, eftersom backe 2 börjar nästan så fort man har avverkat backe 1. Sedan fick jag hämta andan även i backe 2 och 3. Backe 4 gick galant, och resten av banan började jag känna att jag hittade min löpning, alltså den när benen bara matar på och andningen och pulsen är kontrollerad. Förra gången så tänkte jag mot slutet "jag springer till bron, och där stannar jag". Men när det var kanske 30 meter kvar till bron så kände jag att om jag inte stannar nu så DÖR jag. Idag var det bara: Hej, bron, här kommer jag. Och så fortsatte jag uppför en bonusbacke som låg EFTER bron.
Tog mig sedan hemåt, omväxlande gående och springande. Mer springande än gående faktiskt. Sedan kommer en backe i Körsbärsdalen som är BYNS VÄRSTA. Den är så lång och brant att jag blir sjukt andfådd bara av att promenera uppför den. Förra gången så bestämde jag mig för att springa till en sten som ligger efter ungefär en tredjedel av backen, gå till en tall som ligger efter två tredjedelar och sen springa uppför krönet. Det var SJUKT jobbigt. Idag bestämde jag mig för att springa till två-tredjedels-tallen direkt. Och det var också, surprise surprise, SJUUUKT jobbigt. But I did it, även om jag fick stå en stund med händerna mot knäna och pusta som en Tour de Ski-åkare efter målgång. Minus skidutrustningen då. Sedan lunkade jag vidare hemåt i rätt så sakta mak, för nu hade det hunnit bli rätt så mörkt (jag är inte snabb) och eftersom Körsbärsdalen är ett naturreservat så får man inte plocka bort nedblåsta grenar och omkullblåsta träd och sånt, så nu efter alla stormar så ligger det tio miljoner pinnar och kvistar överallt som man helst inte vill sätta foten på och bryta benet mot.
Men på det hela taget är jag nöjd. Nästa gång blir på fredag. Ska då försöka klara backe 2+3 i ett svep. Vi får väl se hur det går. Om jag behöver syrgas.
Efter backe 3 så är det som i början ett tag, lite småkuperat men inga jättelut i några hundra meter. Sedan kommer en brant nedförsbacke och efter den skjuter backe 4 upp sin otäcka rygg ur marken, lika brant spm backe 1-3, men kanske bara 30 meter lång så den klarar man med påskjutet från nedförsbacken. Och sedan är det en låååååång bit med svag nedförsbacke som får en att återfå tron på sig själv igen, den man tappade vid 1 km-skylten. Och sen är man i mål! Man kan ju naturligtvis springa den åt andra hållet också, men då får man ju börja med en låååång och seg, men inte brant, uppförsbacke och ha branta nedförsbackar på slutet. Och jag gillar faktiskt inte att springa i jättebranta nedförsbackar, tycker det är svårt rent tekniskt. Och sen tycker jag det är bättre att beta av det jobbiga i början och ha det götta på slutet. Sån är jag.
Hur gick det idag då? Klarade jag min målsättning att springa två av fyra backar? Både ja och nej. Jag sprang uppför hela backe 1. Det klarade jag inte sist. Men sedan var jag tvungen att gå några meter för att hinna hämta andan, eftersom backe 2 börjar nästan så fort man har avverkat backe 1. Sedan fick jag hämta andan även i backe 2 och 3. Backe 4 gick galant, och resten av banan började jag känna att jag hittade min löpning, alltså den när benen bara matar på och andningen och pulsen är kontrollerad. Förra gången så tänkte jag mot slutet "jag springer till bron, och där stannar jag". Men när det var kanske 30 meter kvar till bron så kände jag att om jag inte stannar nu så DÖR jag. Idag var det bara: Hej, bron, här kommer jag. Och så fortsatte jag uppför en bonusbacke som låg EFTER bron.
Tog mig sedan hemåt, omväxlande gående och springande. Mer springande än gående faktiskt. Sedan kommer en backe i Körsbärsdalen som är BYNS VÄRSTA. Den är så lång och brant att jag blir sjukt andfådd bara av att promenera uppför den. Förra gången så bestämde jag mig för att springa till en sten som ligger efter ungefär en tredjedel av backen, gå till en tall som ligger efter två tredjedelar och sen springa uppför krönet. Det var SJUKT jobbigt. Idag bestämde jag mig för att springa till två-tredjedels-tallen direkt. Och det var också, surprise surprise, SJUUUKT jobbigt. But I did it, även om jag fick stå en stund med händerna mot knäna och pusta som en Tour de Ski-åkare efter målgång. Minus skidutrustningen då. Sedan lunkade jag vidare hemåt i rätt så sakta mak, för nu hade det hunnit bli rätt så mörkt (jag är inte snabb) och eftersom Körsbärsdalen är ett naturreservat så får man inte plocka bort nedblåsta grenar och omkullblåsta träd och sånt, så nu efter alla stormar så ligger det tio miljoner pinnar och kvistar överallt som man helst inte vill sätta foten på och bryta benet mot.
Men på det hela taget är jag nöjd. Nästa gång blir på fredag. Ska då försöka klara backe 2+3 i ett svep. Vi får väl se hur det går. Om jag behöver syrgas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)