Nu har jag sett den dansk-svenska tv-serien Bron från första avsnittet till sista, eller ja, det har ju tagit tio onsdagskvällar då. Jag tycker det var en toppenserie från början till slut, jag gillade verkligen karaktärerna, både den danska hygge-polis-Martin (även fast han, sina många förhållanden till trots, hade legat med nästan hela Danmark) men framför allt Saga Norén, Länskrim, Malmö. En sådan frisk fläkt bland alla trötta, bittra, frånskilda, halvt utbrända medelåldersplus-poliser med med lätt övervikt, lätta till medelgrava alkoholproblem och lätt ohälsa i största allmänhet. Mer Saga åt folket!
((((( OBS! SPOILER-VARNING!))))
MEN. Själva storyn, plotten eller vad man ska kalla det. Var det inte LITE VÄL omständligt av den här Jens/Sebastian att börja i stor stil med att lägga två olika likhalvor mitt på Öresundsbron och därefter i rask takt förgifta uteliggare, ta gisslan, leta upp och döda lite random folk, bränna butiker, sända mystiska meddelanden på nätet och liksom i största allmänhet lägga sin tid på att sätta griller i huvudet på och hålla Malmö och Köpenhamns samlade poliskårer sysselsatta dag som natt, och sedan dessutom innan allt detta lagt tid på att iscensätta sitt eget självmord, plastikoperera sig till vansinne, skaffa en ny identitet och så vidare i all oändlighet BARA för att han ville att Martin skulle få lida på samma sätt som han hade lidit? Om det enda syftet ändå var att han skulle ta död på Martins son, vore det inte avsevärt enklare att bara GÖRA det istället för att linda in det i en massa runtikring-brott (ett ord som jag har lärt mig av Leif GW Persson) där han (Jens/Sebastian, inte Leif GW Persson) dessutom hela tiden riskerade att åka fast innan själva målet var uppnått? Inte särskilt smart om du frågar mig.
Fast det är klart, om han hade varit lika smart som jag så hade det ju inte blivit 10 avsnitt av Bron utan kanske mer en deckare i storleksordningen Anslagstavlan. Det hade ju inte blivit mycket att hänga i julgranen när jag tänker efter.
Och visst måste det komma en uppföljade? Alla som vill räcker upp en hand, jamen då bestämmer vi det.
torsdag 24 november 2011
onsdag 23 november 2011
Stop! In the name of love! part II
Igår var ju våra vänner sPolarna på uppdrag hos oss på jobbet för att fixa det som måste ha varit århundradets mest igensatta avlopp. De lämnade oss med budskapet att allt var fixat och vi var nöjda och glada, ett tag. Fast bubblade det inte lite konstigt i golvbrunnen till ögonduschen på labbet när man öppnade kranen till handfatet i köket? Och varför var det helt blött på golvet i fläktrummet? Jo, för om man spolar på toaletten så rinner spolvattnet numera ut på golvet där istället för i avloppet. Aptitfaktor: Inte sådär jättehög.
Så ska det ju inte vara, så Spolargubbarna fick återvända. De kliade sig i huvudet och förstod ingenting. De slet loss hela toastolen, kopplade upp en laptop och filmade ner i avloppsrören. Vi andra poppade popcorn och bänkade oss för säsongspremiären av dokusåpan Avloppet. Det var spännande må ni tro. Så småningom lyckades de lokalisera något "konstigt" 8 meter ner och längre bort i systemet, men de kunde inte säga vad det var och de hade aldrig sett något liknande förut. Det börjar likna skräckfilm, banne mig.
Sedan var det dags för mig att gå hem, så jag fick lämna mitt i denna cliffhanger. Spänningen är olidlig!
Så ska det ju inte vara, så Spolargubbarna fick återvända. De kliade sig i huvudet och förstod ingenting. De slet loss hela toastolen, kopplade upp en laptop och filmade ner i avloppsrören. Vi andra poppade popcorn och bänkade oss för säsongspremiären av dokusåpan Avloppet. Det var spännande må ni tro. Så småningom lyckades de lokalisera något "konstigt" 8 meter ner och längre bort i systemet, men de kunde inte säga vad det var och de hade aldrig sett något liknande förut. Det börjar likna skräckfilm, banne mig.
Sedan var det dags för mig att gå hem, så jag fick lämna mitt i denna cliffhanger. Spänningen är olidlig!
tisdag 22 november 2011
Mat för en drottning
Så här såg Nobelmiddagen för 2010 ut:
Hemmagjort mos, gjort på hemodlad* potatis och jordärtskocka: Mmmmmm.
Överkokt brysselkål** som liksom smälter mot gommen: Mmmmmm.
Jag är nöjd. Och mätt.
* Morötterna var dock köpta. Morotsflugorna åt upp alla hemodlade morötter i år, DAMN YOU morotsflugor.
** Också dom köpta. Kålmaskarna åt upp alla hemodlade brysselkål i år. DAMN YOU, kålmaskar.
- Förrätt: Anka i press med vinteräpplen, pumpa, ättiksgrönsaker och kryddig gelé.
- Huvudrätt: Tryffelstekt piggvar med vintersallad på kantareller och oxsvanstryffelsky.
- Efterätt: Len mjölkchoklad och apelsinbavarosie smaksatt med gammeldansk bitter, serveras med apelsinsallad.
- Mos gjort på potatis, jordärtskockor, morötter och lite mjölk, smör, vitpeppar och salt.
- Överkokt brysselkål med flingsalt.
Hemmagjort mos, gjort på hemodlad* potatis och jordärtskocka: Mmmmmm.
Överkokt brysselkål** som liksom smälter mot gommen: Mmmmmm.
Jag är nöjd. Och mätt.
* Morötterna var dock köpta. Morotsflugorna åt upp alla hemodlade morötter i år, DAMN YOU morotsflugor.
** Också dom köpta. Kålmaskarna åt upp alla hemodlade brysselkål i år. DAMN YOU, kålmaskar.
Stop! In the name of love!
Idag var det stopp i avloppet på jobbet. Eller egentligen var det inte stopp, men det har varit lite dålig avrinning ett tag, så Stefan ringde efter ett företag som kort och gott heter "Spolarna" och som livnär sig på att rädda folk med igenkorkade avlopp. Om de hade haft kyrkogårdar som affärsområde hade de kunnat heta DödSpolarna, men nu har de andra arbetsuppgifter och tur är väl det.
Jag har vid ett par tillfällen haft det tvivelaktiga nöjet att träffa Spolarna helt privat. Vi har nämligen lite bakfall på våra avloppsledningar, vilket leder till tokstopp då och då och då får vi då förnedra oss och ringa dessa glada gossar. Eller så djävla glada vet jag inte om de är eftersom vårt avlopp hittills alltid har valt att strejka på helger så har vi bara råkat på dom som har JOUREN, och det verkar ju vara ett öde värre än döden, åtminstone om man får tro uppsynen på de purkna unga män som grinigt undrar var brunnarna är och hur anslutningarna till dagvattnet sitter och så vidare.
Men dagtids-Spolaren var en pigg och glad kille som menade på att det här skulle vara fixat i ett litet nafs. Han var nästan provocerande i sitt sätt att avslappnat gå omkring och prata avlopp som om det vore ett cocktailparty, men sedan försvann han in bakom stängd dörr för att liksom attackera toastolen. Vid något tillfälle sa jag till Micke att "det här är minsann tillräckligt", om något jobbrelaterat, och då stack sPolaren ut huvudet och tjoade: Äckligt? Tycker du det här är äckligt? och såg ut som att han riktigt längtade efter att få börja argumentera för hur äckligt det kunde bli, och såg helt besviken ut när jag artikulerade att jag sagt tillrÄCKLIGT.
Efter ett tag for han ut och öppnade en brunn och plirade ner i den, sen kom han in igen och såg helt chockad ut. Hur länge hade vi haft stopp i avloppet egentligen? Vi hummade och menade att stopp är det väl inte riktigt tal om, det bara rinner ju undan lite dåligt, men det hade det ju gjort ett tag. Ja, då var tydligen hela avloppsbrunnen helt igensatt, den såg ut som en trekammarbrunn, han hade aldrig sett något värre. Han var tvungen att ringa efter förstärkning, och sedan var det två karlar som sprang med slangar och dånade med tryckluftsaggregat och höll på hela eftermiddagen och sa till varandra att det här var nog det värsta de hade sett i hela sitt liv. Hur många var vi egentligen som jobbade där, och hur mycket toapapper använde vi egentligen per person? Med jämna mellanrum skrek någon av dom: Fy fan vad det luktar SKIIIIT. Så mycket för begreppet "arbetsro".
Man tycker ju att sådana där Spolarkillar skulle vara härdade, men de betedde sig som att det här var Århundradets Stopp och vi kände på oss att det här var någonting som skulle återberättas i både fikarum och kanske även på personalfester, och att vi skulle framstå som ett riktigt skräckföretag. Nu går vi alla och sneglar lite misstänksamt på varandra på jobbet. Vem ser ut att ha rikligast volym på sina tarmtömningar och vem är TOAPAPPERSBOVEN i dramat?
Jag har vid ett par tillfällen haft det tvivelaktiga nöjet att träffa Spolarna helt privat. Vi har nämligen lite bakfall på våra avloppsledningar, vilket leder till tokstopp då och då och då får vi då förnedra oss och ringa dessa glada gossar. Eller så djävla glada vet jag inte om de är eftersom vårt avlopp hittills alltid har valt att strejka på helger så har vi bara råkat på dom som har JOUREN, och det verkar ju vara ett öde värre än döden, åtminstone om man får tro uppsynen på de purkna unga män som grinigt undrar var brunnarna är och hur anslutningarna till dagvattnet sitter och så vidare.
Men dagtids-Spolaren var en pigg och glad kille som menade på att det här skulle vara fixat i ett litet nafs. Han var nästan provocerande i sitt sätt att avslappnat gå omkring och prata avlopp som om det vore ett cocktailparty, men sedan försvann han in bakom stängd dörr för att liksom attackera toastolen. Vid något tillfälle sa jag till Micke att "det här är minsann tillräckligt", om något jobbrelaterat, och då stack sPolaren ut huvudet och tjoade: Äckligt? Tycker du det här är äckligt? och såg ut som att han riktigt längtade efter att få börja argumentera för hur äckligt det kunde bli, och såg helt besviken ut när jag artikulerade att jag sagt tillrÄCKLIGT.
Efter ett tag for han ut och öppnade en brunn och plirade ner i den, sen kom han in igen och såg helt chockad ut. Hur länge hade vi haft stopp i avloppet egentligen? Vi hummade och menade att stopp är det väl inte riktigt tal om, det bara rinner ju undan lite dåligt, men det hade det ju gjort ett tag. Ja, då var tydligen hela avloppsbrunnen helt igensatt, den såg ut som en trekammarbrunn, han hade aldrig sett något värre. Han var tvungen att ringa efter förstärkning, och sedan var det två karlar som sprang med slangar och dånade med tryckluftsaggregat och höll på hela eftermiddagen och sa till varandra att det här var nog det värsta de hade sett i hela sitt liv. Hur många var vi egentligen som jobbade där, och hur mycket toapapper använde vi egentligen per person? Med jämna mellanrum skrek någon av dom: Fy fan vad det luktar SKIIIIT. Så mycket för begreppet "arbetsro".
Man tycker ju att sådana där Spolarkillar skulle vara härdade, men de betedde sig som att det här var Århundradets Stopp och vi kände på oss att det här var någonting som skulle återberättas i både fikarum och kanske även på personalfester, och att vi skulle framstå som ett riktigt skräckföretag. Nu går vi alla och sneglar lite misstänksamt på varandra på jobbet. Vem ser ut att ha rikligast volym på sina tarmtömningar och vem är TOAPAPPERSBOVEN i dramat?
måndag 21 november 2011
Julen är här, åtminstone i Vittskövle City
Idag när jag körde genom grannbyn Vittskövle City såg jag att de hade fått upp en gigantisk julgran på torget. Eller "torg" är nog att ta i så att man spricker, det är mer som en liten öppen plätt framför pastorsexpeditionen. Men en gigantisk gran stod där i alla fall, med belysning och allt. Mycket stämningsfullt. Tyvärr låg min kamera i bagageutrymmet och jag hade en ogin SUV i ryggen och så var jag svettig och dan efter spinningen och ville bara hem och duscha, men annars skulle jag förstås ha stannat och tagit ett kort på den och spridit lite julstämning, fastän det är mer än en månad kvar till julafton.
Får väl istället slänga in en favorit i repris, en bild jag tog när jag körde genom Markaryd för några år sedan. Jag kan liksom aldrig sluta föreställa mig vilken typ av människor som väljer att ha denna typ av pynt i sin trädgård.
Får väl istället slänga in en favorit i repris, en bild jag tog när jag körde genom Markaryd för några år sedan. Jag kan liksom aldrig sluta föreställa mig vilken typ av människor som väljer att ha denna typ av pynt i sin trädgård.
 |
| Jul, jul, strålande jul. |
lördag 19 november 2011
Min natt med Sven Wollter
Randigkatt och jag har träffat en slags överenskommelse. Hon ska berätta om sitt liv som groupie och jag ska ösa några spannar ur mina erfarenheter från groupieträsket (det lät ju något). Söndag var det sagt, men jag är ju lite före min tid så jag börjar redan ikväll.
Jag har alltså tillbringat en natt med Sven Wollter, som av många (??) ansedd som "Sveriges sexigaste man", åtminstone år nittonhundralängesen. Nu för tiden är det väl mer oklart, den som bara har sett honom i Änglagård 3 känner nog att liknelsen med en sexsymbol ganska ihålig. Sorry, Sven, tidens tand tuggar på oss alla.
År nittonhundralängesen hängde jag lite i vänsterkretsar. Eller jag var gift med typ Sveriges svar på Karl Marx. Han och hans likar skulle, i sin strävan att nå ut till "massorna", anordna en liten happening med Sven Wollter och Berndt Egerbladh (RIP) i Ankeborgs konserthus för att samla in pengar till någonting. Sven Wollter är eller åtminstone var ju en schysst kille som ställde upp på såna här grejer både avigt och rätt, så han tackade ja utan åthävor. Jag minns inte vad intäkterna skulle gå till, men det var förmodligen Nicaraguas bönder eller något annat välgörande ändamål som passade där långt ute på vänsterflanken.
För att det skulle bli så billigt som möjligt skulle någon i vänstergänget hysa Sven och Berndt över natten för att spara in på hotellkostnaderna. Tydligen hade det varit heta diskussioner om vem som skulle få äran att "ha" dom, förstod jag efteråt. Jag är inte ett dugg orolig för kommunistrevolutioner och proletariatets diktatur, för de flesta vänstermänniskor jag har träffat kan inte så mycket som organisera en vanlig djävla rödvinsfest utan att lägga oceaner av tid på att diskutera vem som ska göra vad och hur och när och varför, och sen fattas det ändå väsentliga ingredienser i slutändan. Blotta tanken på att dessa virrpannor skulle kunna ta makten över produktionsmedlen och styra upp ett helt land känns lite skrattretande, men om jag har fel så ska jag villigt erkänna det när den tiden är inne.
Slutligen blev det i alla fall bestämt att Sven och Berndt skulle få övernatta hos den som bodde närmast Ankeborgs konserthus istället för i något grönsakskollektiv långt ut i Tjottahejti, så därför blev det jag och Karl Marx 2 som fick äran att hysa dessa legender över natten. Ja, och det var väl i stort sett allt som hände. De uppträdde, och sedan åkte vi hem till oss. Hela familjen Marx trängde ner sig i en säng, och Sven och Berndt fick kinesa bland My Little Pony-hästar och Star Warsfigurer i barnens rum. Jag åkte till jobbet innan de hade stigit upp, så jag fick aldrig veta vad de tyckte om detta alternativ till hotellrum, men om jag hade varit dom så hade jag tyckt det varit helkasst. Men så är jag väl inget större ämne för KLASS MOT KLASS-kampen heller och jag och Karl Marx 2 är lyckligt skilda sedan många år tillbaks.
Ja, det var mitt liv som groupie. Inte mycket att hänga i julgranen med andra ord.
Jag har alltså tillbringat en natt med Sven Wollter, som av många (??) ansedd som "Sveriges sexigaste man", åtminstone år nittonhundralängesen. Nu för tiden är det väl mer oklart, den som bara har sett honom i Änglagård 3 känner nog att liknelsen med en sexsymbol ganska ihålig. Sorry, Sven, tidens tand tuggar på oss alla.
År nittonhundralängesen hängde jag lite i vänsterkretsar. Eller jag var gift med typ Sveriges svar på Karl Marx. Han och hans likar skulle, i sin strävan att nå ut till "massorna", anordna en liten happening med Sven Wollter och Berndt Egerbladh (RIP) i Ankeborgs konserthus för att samla in pengar till någonting. Sven Wollter är eller åtminstone var ju en schysst kille som ställde upp på såna här grejer både avigt och rätt, så han tackade ja utan åthävor. Jag minns inte vad intäkterna skulle gå till, men det var förmodligen Nicaraguas bönder eller något annat välgörande ändamål som passade där långt ute på vänsterflanken.
För att det skulle bli så billigt som möjligt skulle någon i vänstergänget hysa Sven och Berndt över natten för att spara in på hotellkostnaderna. Tydligen hade det varit heta diskussioner om vem som skulle få äran att "ha" dom, förstod jag efteråt. Jag är inte ett dugg orolig för kommunistrevolutioner och proletariatets diktatur, för de flesta vänstermänniskor jag har träffat kan inte så mycket som organisera en vanlig djävla rödvinsfest utan att lägga oceaner av tid på att diskutera vem som ska göra vad och hur och när och varför, och sen fattas det ändå väsentliga ingredienser i slutändan. Blotta tanken på att dessa virrpannor skulle kunna ta makten över produktionsmedlen och styra upp ett helt land känns lite skrattretande, men om jag har fel så ska jag villigt erkänna det när den tiden är inne.
Slutligen blev det i alla fall bestämt att Sven och Berndt skulle få övernatta hos den som bodde närmast Ankeborgs konserthus istället för i något grönsakskollektiv långt ut i Tjottahejti, så därför blev det jag och Karl Marx 2 som fick äran att hysa dessa legender över natten. Ja, och det var väl i stort sett allt som hände. De uppträdde, och sedan åkte vi hem till oss. Hela familjen Marx trängde ner sig i en säng, och Sven och Berndt fick kinesa bland My Little Pony-hästar och Star Warsfigurer i barnens rum. Jag åkte till jobbet innan de hade stigit upp, så jag fick aldrig veta vad de tyckte om detta alternativ till hotellrum, men om jag hade varit dom så hade jag tyckt det varit helkasst. Men så är jag väl inget större ämne för KLASS MOT KLASS-kampen heller och jag och Karl Marx 2 är lyckligt skilda sedan många år tillbaks.
Ja, det var mitt liv som groupie. Inte mycket att hänga i julgranen med andra ord.
En dag
I morse studsade jag ur sängen i ottan. Trickset för att lyckas med det är att aldrig hålla sig vaken längre än till 21.00 på fredagskvällen. Hade trickset varit att vara TVUNGEN att hålla sig vaken längre än till 21.00 hade det varit mycket svårare.
Jag kände ett sug efter skogspromenader, så jag tog med mig Remus, tax med rätt att döda, och susade iväg. Vi har visserligen skog på nära håll också, men omväxling förnöjer som det heter.
På vägen dit passerar man ett slott. På ett fält bredvid slottet stod kanske 50 bistra grönklädda män med varsitt gevär och varsin hund uppställda. De bara stod där rätt upp och ner med ett par meters mellanrum utan att så mycket som titta på varandra. Jag gissar att det var dags att gå till skogs och jaga några av alla de fasaner som slottet föder upp och planterar ut på försommaren så att det knappt går att ta sig fram.
Kungen var säkert där! Jag såg i och för sig ingenting som tydde på det, men enligt min pappa så går det omkring tio miljoner personer i drevet när kungen jagar älg, så steget till att jaga fasaner som duggar tätare än Egyptens gräshoppor är säkert inte så stort.
Det kändes inte så frestande att vandra omkring i skogen med så många skjutglada karlar i hasorna, så jag åkte till havet istället. Där kan man så här års strosa omkring i timmar utan att möta en kotte, så det gjorde vi. Eller jag strosade och Remus sprang som en vettvilling och verkade känna sig mäktigast i hela universum när han lyckades skrämma upp en flock måsar 100 meter längre fram. När vi kom tillbaks till utgångspunkten så kom det en BMW-SUV och slirade in på parkeringen. Ut klev en tjock gubbe i illasittande träningsoverallsbyxor och ställde sig och stirrade mot horisonten. Han tog tre steg ut i sanden, sedan vände han tillbaks, hoppade in i bilen och körde därifrån igen. Dagens stressade nutidsmänniskor har kanske bara tid att ta sig till havet, men det där med "gör mig till kung" får inte riktigt plats på agendan.
Ja, efter att ha snikt mig till en kopp kaffe hos The Wendels så åkte jag hem igen. Hodeladi hodeladi hoppsan vilken dag.
Jag kände ett sug efter skogspromenader, så jag tog med mig Remus, tax med rätt att döda, och susade iväg. Vi har visserligen skog på nära håll också, men omväxling förnöjer som det heter.
På vägen dit passerar man ett slott. På ett fält bredvid slottet stod kanske 50 bistra grönklädda män med varsitt gevär och varsin hund uppställda. De bara stod där rätt upp och ner med ett par meters mellanrum utan att så mycket som titta på varandra. Jag gissar att det var dags att gå till skogs och jaga några av alla de fasaner som slottet föder upp och planterar ut på försommaren så att det knappt går att ta sig fram.
 |
| Rusningstrafiken! |
Det kändes inte så frestande att vandra omkring i skogen med så många skjutglada karlar i hasorna, så jag åkte till havet istället. Där kan man så här års strosa omkring i timmar utan att möta en kotte, så det gjorde vi. Eller jag strosade och Remus sprang som en vettvilling och verkade känna sig mäktigast i hela universum när han lyckades skrämma upp en flock måsar 100 meter längre fram. När vi kom tillbaks till utgångspunkten så kom det en BMW-SUV och slirade in på parkeringen. Ut klev en tjock gubbe i illasittande träningsoverallsbyxor och ställde sig och stirrade mot horisonten. Han tog tre steg ut i sanden, sedan vände han tillbaks, hoppade in i bilen och körde därifrån igen. Dagens stressade nutidsmänniskor har kanske bara tid att ta sig till havet, men det där med "gör mig till kung" får inte riktigt plats på agendan.
Ja, efter att ha snikt mig till en kopp kaffe hos The Wendels så åkte jag hem igen. Hodeladi hodeladi hoppsan vilken dag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)