Tjo flöjt

Jag bestämde mig för att Tommyviruset nu har lämnat min kropp, förhoppningsvis för att aldrig mer återvända. Jag firade detta med att åka till gymmet och springa 30 minuter på ett löpband. I sakta mak förvisso, men ändå. Det kändes BRA, både i kropp och fot. Det enda som inte kändes bra var att Adam Alsing visades på den jättestora tv-skärmen som hängde framför löpbandet. Jag hade visserligen musik i mp3-spelaren och slapp höra honom prata, men blunda kunde jag ju inte göra.

Sedan åkte jag vidare till The Wendels där Adrian, (2,5) bjussade på en marshmallow. Det var inte så frestande som man kan tro, för han hade själv tuggat på den först. Detta barnbarn har ju ett gott och generöst hjärta, men det här med smittspridning är kanske inte hans starka sida. Eller rättare sagt ÄR det väl hans starka sida. Det får räcka med Tommyviruset, ett dagisvirus till och jag är förlorad.

Sköna hem, my ass.

Sådär. Sommardäck av, vinterdäck på. Det är Patrik som ska ha äran av arbetet, min enda insats var att släpa upp däcken från källaren, lägga dom i Moby Dick, köra Moby Dick till jobbet där Volvon redan stod, lasta ur däcken, ge bilnycklarna till Patrik och sedan fixade han alltihop på nolltid. Vilket är mer än man kan säga att jag gör. Det är inte det att jag inte KAN byta däck, men det tar förfärligt lång tid när jag gör det. Och när nu Patrik är så hygglig och erbjuder sig självmant så är jag inte den som är den.

Återstod nu bara att släpa ner sommardäcken i källaren igen. Vi har en ytterbelysning som lämnar en hel del övrigt att önska, och hade det inte varit för att grannarnas dito är av storleksordningen att den förmodligen kräver en egen driftcell i Forsmark 2 så hade vi nog inte sett ett dyft så här års. Källartrappan, den utvändiga, är ännu mörkare för dit når inte grannarnas mastodontbelysning. Jag var tvungen att gillra upp min mobiltelefon med den inbyggda ficklampan påslagen, på trappräcket för att inte råka trampa på Lynette, paddan som bor där.

Så här är det fan aldrig i Sköna Hem. 

Paddan Lynette. Döpt efter Lynette Scavo i Desperate Housewives,
för hon har också en hel hög ungar. De, paddbarnen,  har dock
flyttat hemifrån nu, så nuförtiden är det ganska riskfritt att
gå i källartrappan eftersom Lynette själv har ett förhållandevis
stillasittande liv.

Ett nytt försök att smuggla in Clint Eastwood i mitt liv

Min man: Är det På spåret nu på fredag?
Jag: Nej, det börjar nog inte förrän nästa vecka.
Min man: Jaha. Men då kan vi ju passa på att se Den onde, den gode, den fule nu på fredag då!
Jag: Den heter faktiskt Den gode, den onde, den fule. Du vet ju inte ens vad den heter!
Min man: Äh.

Förhandlingar pågår, alltså.

I Moby Dicks våld

Ved blir man varm av flera gånger, säger kloka personer och det är sant. Bära ved, såga/hugga ved, stapla ved är aktiviteter som man svettas av. Detsamma gäller för eldningshampa, vet jag nu. Innan har vi bara köpt små mängder. Tio säckar, eller hur mycket man nu kan trycka in i en kombi. Men efter de senaste årens jävelvintrar så bestämde vi oss för att köpa på oss ett rejält lager. Så man inte står där sen och tvingas snålelda när den där djävla kung Bore står och hånflinar i flera månader.

Så idag lånade jag hem Moby Dick, den vita bussen, från jobbet. Moby Dick är ålderstigen och fruktansvärt obekväm att köra. Åtminstone för mig som inte är så lång. När jag ska frikoppla så måste jag liksom hasa ner från sätet, och när femmans växel ska i handlar det om gymnastiska övningar värdig en kinesisk OS-trupp.  Dessutom saknas servostyrning och det finns ingen bakruta, så att backa och fickparkera och såna där grejer är rena lotteriet. Eller kanske snarare rysk roulette. Inget man ägnar sig åt frivilligt med andra ord.

Men när det gäller att flytta eller hämta grejer är Moby Dick oslagbar och sväljer i princip hur mycket som helst. Närmare ett ton hampa tryckte vi med hampodlarbonden och hans traktors hjälp in i den vita valfiskens buk innan vi körde hemåt igen på slingriga och mörka österlenska småvägar. Sedan skulle alltihop ut igen, utan hampodlarbonden och hans traktors hjälp. Det var värre, och svettigt. Säckar med hampabriketter är extremt hårda och oformliga. Tänk en sån där rollspelstärning med tjugo sidor, fast i storleksordningen sopsäck och utan hörn. Det är ingenting som låter sig fogas ihop med andra säckar till snygga staplar direkt. Men ut kom det och i carporten vedporten hampaporten knökades det in, under mycket möda och stort besvär. Nu är jag så svettig att blotta tanken på att tända en brasa verkar löjeväckande.

Men som sagt, nu kan vintern få komma. Därmed inte sagt att det gör någonting om den helt enkelt hoppar över Sverige i år.

Säg det med ett leende och med en glimt i ögonvrån

Funderade på en sak lite snabbt bara. Varför är människor som ska rädda världen såna djävla dysterkvistar? Roland, han som är Revolvermannen i Det mörka tornet, han är ju inte precis någon lustigkurre. Frodo i Sagan om ringen ser ju ut som svårmodet personifierat, och inte ens Harry Potter är ju någon spelevink av större mått längre.

Det är klart att det måste vara tungt att gå omkring och ha ett världssamvete på sina späda axlar. Men ändå. Det här är ju fiktiva karaktärer. En och annan liten smålustighet skulle väl författaren ha kunnat unna dom? Och oss läsare, som måste dras med dessa deppgökar i ur och skur medan de, hjältarna, sammanbitet bekämpar all världens ondska utan att röra en min i sina pokerfejs. Roland skulle ju kunna vara en hejare på fräckisar, Frodo skulle kunna lära sig ett och annat av livsnjutarna Merry och Pippin, och Harry Potter kunde väl få trolla fram lite roligare grejer emellanåt. Det finns ju potential.

Kan man ju tycka, alltså.

"Ordet är 19"

Min man är verkligen FÖR att vi ska se Den gode, den onde, den fule. Mitt intresse är fortfarande svalt, men han försöker peta in spaghettivästern på dagordningen ideligen ideligen.

Så här låter det hemma hos oss nuförtiden:
Min man: Ska du vara hemma ikväll?
Jag: Ja.
Min man: Hela kvällen?
Jag: Ja.
Min man: Ska vi kanske se Den gode, den onde, den fule?
Jag (listigt): Vi måste nog se sista avsnittet av Desperate Housewives först, så att vi kan lämna tillbaks boxen.

Eller:
Jag: Hur långt har du kommit i Revolvermannen?
Min man: *tänker*
Jag: Hos mig har han precis ätit tre hamburgare utan bröd.
Min man: Har du inte kommit längre? Där var jag för längesen!
Jag: Ja, där är jag nu i alla fall.
Min man: Men ska vi inte se Den gode, den onde, den fule nu då?
Jag: Men är det inte bättre att se den när man har läst HELA boken?
Min man: Nej, man ska se den nu...för att känna igen miljön.
Jag: Man känner väl igen en postapokalyptisk vilda västernmiljö när man ser den.
Min man (upprört): Den gode, den onde, den fule är inte postapokalyptisk! Det är ju Clintan!

Till sängs med Leif GW Persson

Nu ska jag gå och lägga mig med Leif GW Persson. Ja, inte personligen då för höge farao, utan med en av hans böcker, Den döende detektiven. Jag gillade hans 70-talsböcker, Grisfesten, Samhällsbärarna och Profitörerna. Sedan kom en radda böcker om konspirationsteorier och Palmemordet av vilka jag pliktskyldigast plågade mig igenom den första och inte skulle kunna återberätta om så mitt liv hängde på det. Och den där Linda lär jag väl aldrig bli klok på. Jag faller i koma precis hela tiden och är väl nånstans och harvar på sjätte CD:n i nuläget. Om jag hade lyssnat på den på väg till och från jobbet så hade jag väl tagit mig igenom den på ett nafs, men jag vågar inte. Risken att falla i sömn är ju uppenbarligen mycket överhängande. Leif GW Persson borde klassas som en trafikfara och förses med röd varningstriangel, som medicinburkarna på den gamla goda tiden när allt var som det skulle.

Men jag kunde ändå inte låta bli att snyta åt mig Den döende detektiven för ett tag sedan. Jag gillar ändå Johansson. Och för den delen Jarnebring (men vem kom på att Sven Wollter och Tomas von Brömssen, två göteborgare, skulle kunna spela detta radarpar på ett trovärdigt sätt? Johansson är från Näsåker, Ångermanland, och Jarnebring är ju stockholmare. Gör om, gör rätt). Och det kunde väl vara lite kul att se vad de hade för sig som pensionärer, tänkte jag.

Så av dagens göromål återstår endast att gå till sängs med ett par pensionerade snutar och ett tjugofem år gammalt mord. Det kan man väl stå ut med, på pappret så att säga.