Något senare

Sådär. En massa lastpallar och annan skit är bortflyttade och omstuvade så att carporten vedporten kan svälja ett drygt ton hampa. Woodstock nästa, jädrar vilken fest vi ska ha. Nej, men allvarligt. Hampa är fina grejer, att inte fler eldar med det är något av en gåta. Hyfsat pris, bra verkningsgrad, blir varmt fort som satan. Koldioxidneutralt för den som bryr sig om sånt. Enda nackdelen ska väl vara att man måste åka och hämta det långt nere i Österlens mörkaste avkrokar,  men det får man väl stå ut med en gång om året.

Vår lokale hampaodlare gruffar en del över att det är en sån massa statlig byråkrati för att odla industrihampa. Man måste nämligen ha tillstånd och har man inte det räknas det som narkotikaproduktion, och i förlängningen blir han langare och vi narkotikaköpare. Det är härligt att leva lite sådär on the edge måste jag säga.

Femtonspelet

Tänkte ha en lugn och skön hemmakväll för att avsluta Tommyvirusets vistelse i min kropp på ett värdigt sätt. Men Ödet ville annorlunda, eller det var väl inte så mycket öde utan mest vi själva som varit lata. Imorgon ska vi nämligen hämta hampabriketter i stora mängder, så att vargavintern kan få komma på allvar sen. Dom kan vi ha i carporten*, sa jag för rätt längesen, och med det riktigt klämkäcka tillägget: Vi får bara såga upp de trasiga lastpallarna till ved först så får dom plats. 

Ja, och alla dessa dagar som kom och gick och inte FAN blev det någon ved uppsågad. Eller åtminstone inte tillnärmelsevis lika mycket som det skulle behövas, för på jobbet har jag en låda där karlarna lägger spillvirke som jag tar hem efterhand, och det måste ju även det sågas upp och det har så att säga legat först i pipelinen. Nu måste det till krafttag och det kvickt. Det värsta är att en del lastpallar är inte trasiga utan ska lämnas tillbaks till Lantmännen i sinom tid, men eftersom Lantmännens chaufförer är helt tröga så tar de inte dom med sig när de kommer och lämnar pellets ens om man ställer dom mitt framför näsan på dom, och därför har vi en hel hög med hela pallar också. Det värsta är alltså inte att de inte är trasiga, utan att allting ligger huller om buller och måste sorteras upp NU. Och det är mörkt och kallt och trångt och jävligt och jag är ju trött och har rester av Tommyvirus att släpa omkring på.

Motivationsnivå just NU: Låg till medel.


* "Vedport" är en mer korrekt benämning. Någon bil har aldrig satt sitt hjul där.

I love biblioteket

Vi skulle åka till biblioteket lite snabbt bara. Jag sa till och med: Ja, idag ska jag bara lämna tillbaka, inte låna...för jag tycker att jag håller på och läser en sabla massa böcker just nu. Jag har inga problem med att läsa flera böcker på samma gång, men det är ju onödigt att låna ännu fler, liksom. Men sedan slutade det ändå med att jag stod vid utlåningsdisken och langade upp mitt lånekort (ja, så går det fortfarande till här på landet, låneautomater har liksom inte hittat hit än)på en boktrave som fick följa med hem.

Mmm...bibliotek. En sån himla bra grej alltså. Knappt man tror det är sant. Någon har liksom kommit på att här har vi en påse skattepengar som har blivit över, vad ska vi göra med dom? Jag vet, vi köper en himla massa böcker och tidningar och skivor och filmer och låter folk låna dom helt gratis! 

Det är ju en djävla tur att biblioteket som företeelse är gammalt som gatan. Det känns inte som att det är någonting som Reinfeldt och hans gäng skulle kunna komma dragandes med för att vara schyssta mot folket, precis.

Jag vann!

Glömde att berätta att det var fest på jobbets konstförening i fredags. Jag var inte där på grund av Tommyviruset från helvetet (eller från Tommy, djävulen själv). Så jag missade konstlotteriet, men hade gett Jenny en fullmakt där jag skrev att hon fick välja fritt. Så gick jag väl och vann och Jenny valde en tavla av Kim Stensland. Ingen jag har hört talas om, men det behöver ju inte betyda någonting och jag gillar tavlan. Backpacker heter den, och den kommer säkert att bli värd skitmycket pengar någon dag.

Den där skumma texten nedtill är nån
internetgrej. Finns inte på originalet.

Micke sa att det var den mest deprimerande tavla han sett i hela sitt liv, Skriet av Edvard Munch inräknad, men det säger han bara för att han inte vann någonting.

Untitled

Sitter här och velar över hur resten av dagen ska gestalta sig. Jag har precis kommit tillbaks efter en en och en halv timme lång rätt så vådlig skogspromenad i obanad terräng och över både stock och sten tillsammans med Remus, tax med rätt att döda. Det borde ju fylla kvoten för dagens träning (speciellt som jag fortfarande är lite sjuk, eller rätt så sjuk men jag TROR att det har vänt nu). Ja, då dök det väl upp ett frestande sms om att det var hundträning ikväll. Och det hade jag väl kunnat hänga med på trots hurtig skogspromenad, men förutom det där djävla Tommyviruset så vaknade jag med nackspärr i morse. Eller det är liksom samma nackspärr som först bättrade sig men sedan tänkte: Nädu. Den här nacken känns som ett riktigt bra ställe att vara på. Jag tror jag stannar ett tag till.  När man har nackspärr på vänster sida, som jag alltså har, är det sjukt svårt att träna lydnad med en liten hund eftersom man a. inte riktigt ser vad som händer långt därnere vid sidan av ens vänstra fot och b. det gör ÖFERJEFLIGT ont när man ändå försöker.

Så nej. Ikväll blir det nog ett besök på biblioteket och sedan värmedyna, värktablett och...något mer på v för allitterationens skull, tv-serien V med de där rymdödlorna kanske? Så att man känner sig som hemma, eller nåt.

När Stephen King tvingade mig att se spaghettivästern

Jag har alla Stephen Kings böcker som är utgivna på svenska. Och en del på engelska, men jag är lite för lat för att hugga tag i dom sådär utan vidare, utan jag bidar min tid. Ibland får man bida ett bra tag. För extremt längesen, på åttiotalet, köpte jag nämligen Revolvermannen och Följeslagarna (som den hette på den tiden), de två första delarna i sjuböckerssviten Det svarta tornet. Sedan blev det till att bida på, för resten av delarna lät vänta på sig. På svenska alltså, Stephen satt nog och plitade på sin sida Atlanten men vad fan hjälpte det mig?

Jag hade nästan börjat ge upp hoppet, men för några år sedan släpptes då helt oväntat del tre, De öde landen. Samt en reviderad upplaga av Revolvermannen, och sedan trillade än den ena och än den andra delen ur svenska översättares händer tills serien var komplett. Jag kan ju inte se en Stephen Kingbok utan att vilja äga den, så jag köpte förstås på mig rubbet. Men nu till det lilla problemet. Jag kände att jag nog behövde uppdatera mig en smula när det gällde Roland och hans sökande efter tornet, eller rättare sagt läsa om del ett och två innan jag gav mig i kast med de återstående delarna. Och jag är egentligen inte sådär jättemycket för fantasy, så det tog emot lite. Eller ganska mycket om jag ska vara ärlig. Och det är löjligt, för jag vet ju att jag tyckte berättelsen var spännande när jag väl kom in i den förra gången. Så det borde ju inte vara omöjligt, men, tja, det har i alla fall inte blivit av. Förlåt Stephen, men så är det.

Men nu djävlar ska det bli annat av. För när jag flyttade från stan och ut till landet för ett par år sen så fick jag plötsligt körtid att slå ihjäl. Och ljudbok är en jättebra grej, men jag är lite för rastlös för att bara sitta rätt upp och ner och lyssna. Men när man kör bil går det utmärkt, så nu har jag lånat Revolvermannen som ljudbok. I samma veva köpte min man den på rea, så nu är tanken att vi ska lyssna på den tillsammans fast på varsitt håll så att säga. Den, ljudboken, inleds med ett extremt långt förord där Stephen King (eller det är Torsten Wahlund, a k a Saltkråke-Peter, som läser) berättar om Tornets skapandeprocess och refererar rätt ofta till filmen Den gode, den onde, den fule. Min man har länge förespråkat att vi ska se den, men jag känner att mitt intresse för spaghettivästern är ganska svalt. För att inte säga obefintligt. Men om Stephen King har sagt det så. Håll i hatten.

Låt Ola stamma fritt

Jag tycker synd om Robinson-Ola. I och för sig var väl Gnäll-Mats en värdig vinnare och det hade väl varit fan om någon som inte har vunnit en enda tävling skulle gå och vinna hela djävla Robinson, och okej att det är viktigt att ha en god social förmåga för att överleva i grupp, men vadå, Robinson var ju ensam. Den riktiga Robinson alltså, the original shit. Ja, åtminstone tills han träffade Fredag, men Fredag hade ju inte sådär jättemycket att säga till om precis. Så på så sätt var det väl kanske inte mer än rätt att Mats vann. Eller för den delen Hanna. Men ändå. Jag gillade Ola. Han verkar vara en helskön typ.

Veckans sökord på Google i den här bloggen handlar nästan uteslutande om Ola:
Robinson Ola stammar
Ola Robinson stammar
Ola Robinson + stammar
Ola Robinson 2011 stammar
Ola Robinson stamma
Ola stammar

Vet inte när den här bloggen blev samlingsplats för folk som har frågor om talfel. Alltså ALLVARLIGT. Man ser en rätt så cool kille på tv. Man hör att han stammar när han pratar. Måste man då googla för att få detta bekräftat? Skiter björnen i skogen? Har grodan ett vattentätt rövhål? Googlar folk på Björn Borg + tättsittande ögon eller Tomas Brolin + plufsig också? Eller varför inte Ulf Lundell + heldryg? Vad är det med folk egentligen, är de helt tröga?