Igår presenterade min pojkvän ordet proxykränkt för mig. Jag tycker att det var ett mycket bra ord. Att vara proxykränkt innebär att man känner sig kränkt å någon annans vägnar. Typ: när vita människor tycker att det är enormt upprörande att andra (vita) människor säger negerboll istället för chokladboll.
Jag är en sån som säger negerboll istället för chokladboll. Jag är en proxykränkare. Det känns skitbra.
Igår satt jag och slöläste lite i en mycket fin publikation som jag råkar ha i min ägo. Den heter Den Sexuella Frågan och är skriven av professor August Forel och tryckt 1905. Där kan man lära sig ett och annat. Bland annat står det så här:
En annan form af retning, som icke sällan anlitas såsom ersättning för den normala könsretningen är cunnilinguus, hvarvid clitoris retas genom att den slickas med tungan. Om också icke på långt när så farliga, som det påstås, äro alla dessa saker i alla fall otäcka förvillelser af könsdriften, och vi behöfva knappt framhålla, att hvarje människa redan af aktning för sig själf bör afhålla sig från dem. Den man, som saknar möjlighet att normalt para sig, bör låta det stanna vid de nattliga pollutionerna, och kvinnan skall öfver hufvud akta sig för hvarje konstlad retning.
Det här kallar jag ord och inga visor. Tänk på det, ni tjejer som sexbloggar både avigt och rätt.
Om jag märker att mitt sexbloggande faller väl ut kan jag tänka mig att dela med mig av professorns heta tips om hur man tillverkar sina egna kondomer, vilket inleds med den fantasieggande meningen Man köper hos slaktaren några alldeles friska blindtarmar...
Jag fick ju ett erbjudande för ett tag sen, så jag har haft DN på helgerna i sex veckor. Fast det har väl varit lite sisådär med utdelningen, ibland kommer den en dag senare och ibland inte alls.
Idag ringde en kille som hette Christer från DN:s nu-ska-vi-pracka-på-dig-en-snuskigt-dyr-prenumerationsavdelning, och sade sig vilja prata lite och kolla vad jag tyckte och sådär. Eller alltihop var ju egentligen bara ett svepskäl för att få fråga, lite omskrivet, om jag kunde tänka mig att hosta upp tusentals bistra kronor för att fortsätta få DN i min brevlåda. Det kunde jag inte, tyckte jag, och motiverade det med att det är för mycket Stockholm i DN för att det ska vara intressant för mig i Skåne. Då blev han helt purken och lade nästan på luren i örat på mig. Innan dess hade han lovat mig en extra helg som kompensation för den tvivelaktiga leveranssäkerheten, men jag tror han delete:ade mig från alla system för all framtid i och med detta uttalande. Jag kommer aldrig mer att få gratisläsa DN.
Tänk att stockholmare jämt ska vara så snarstuckna.
Idag var det dags för det årliga besöket hos min onaturligt trevlige tandläkare Dr Kovac. Allt gick bra, jag hade inga hål, det retfulla mellanrummet mellan två kindtänder, där matrester som skulle kunna mätta en hel by i Afrika fastnar, spacklades ihop än en gång eftersom tänderna uppenbarligen inte VILL ha en nära relation med varandra utan förflyttar sig åt varsitt håll med någon millimeter om året. Men nu har Dr Kovac fixat till det igen, och allt detta för knappt 800 kronor. Jag räknar alltid kallt med att ett besök ska gå på flera tusen, så jag kände mig mycket nöjd.
Men en sak undrar jag. Kan ingen tillverka någon slags röntgenutrustning som faktiskt passar i ens mun? Det är år 2009 och ändå måste man stoppa in vassa och hårda saker i storleksordning kontinentalplattor i sin mun och bita ihop om. Det gör ont. Aj. Det borde gå att fixa på ett smidigare sätt, kan man ju tycka.
Dr Kovac, du har en uppgift här.
Av alla nya ord som tillkommit tycker jag nog sämst om ordet bloggosfär. Och speciellt det infantila användandet av ordet i bestämd form. Vad tycker bloggosfären, sa de helt seriöst på radio häromdagen, som om det vore en slags maktfaktor att räkna med. När det borde vara allmänt känt att sisådär 99 % av alla bloggar består till sisådär 99 % av "dagens outfit" och länkar antingen till Youtube eller till sånt som andra redan har skrivit eller tyckt. Och på dålig svenska dessutom.
Den här bloggen är förstås ett undantaget som bekräftar regeln. Guldkornet i sanden, pärlan i musslan, krukan med guld där regnbågen slutar, YOU NAME IT, som de säger i Amerika.
Det här tycker jag är roligt.Att följa EN blå boll från början till slut är...rogivande. Eller kanske inte.
Ikväll hade jag tvättid. Det här med min tvättstuga framkallar alltid pikar och lustiga kommentarer som gränsar till hån, spott och spe från mina arbetskamrater. Allihop sitter och vräker sig med villaägarnas egna tvättmaskinsprivilegier som gör att de kan okynnestvätta alla veckans dagar om de så önskar, till skillnad från mig, tvättstuge-plebejen, som måste planera och styra och ställa för att få ihop det. Jag vägrar att tvätta på helgerna, för det är slöseri med ledig tid. Alltså måste jag tvätta på kvällarna. Eftersom kvällarna är ens enda lediga tid i veckorna så gäller det att inte boka upp sig för ofta i tvättstugan, för det är också slöseri med ledig tid. Alltså är mina tvätt-intervall nogsamt uträknade så att när man väl är tvungen att förslösa sin lediga tid i tvättstugan så ska den utnyttjas maximalt, utan att man för den skull får helt tomt på rena kläder dagarna innan. En knivig ekvation, så mina tvättider är HELIGA.
Ikväll skulle jag tvätta, som sagt. Men när jag kom ner i tvättstugan var BÅDA MASKINERNA TRASIGA! Så här får det bara inte gå till!Reparatör är på väg meddelade en sorglig lapp, men det hjälper ju inte mig.
Till råga på allt råkade jag ut för bostadsrättsföreningens värsting. En tant som inte drar sig för att dra hela sitt livs historia, och den är lång och mycket omständlig, för vem som helst som råkar befinna sig i närheten. Man kommer aldrig därifrån. Jag är rätt väluppfostrad, så jag har lite svårt att avbryta och avfärda gamla människor som jag dessutom tycker lite synd om. Men jag har liksom inget intresse av att lära känna NÅGON av mina grannar, allra minst en tant som är cirka 150 år och berättar anekdoter om sin katt som man redan hört fjorton gånger tidigare.
Nu höll hon en evighetsmonolog som bland annat omfattade tvättmaskinernas tillstånd, vad hon sagt till grannen som tvättade innan, vad han svarat, varför inte grannen som tvättat sista passet igår hade märkt någonting, vilka som slarvade med att städa, att hon inte tyckte att det nya tvättmedlet fick bort kaffefläckar på dukarna, att hon varit förkyld ett helt år. Till sist lyckades jag klämma in att jag skulle gå och boka en ny tid, och så drog jag mig ut mot bokningskalendern och hon efter och fortsatte att avhandla vad läkaren sagt om förkylningen, informera mig detaljerat om sin artros och benskörhet och en släkting med astma, och sedan kom hon in på sitt yrkesliv som låg ett antal år tillbaks i tiden men som hon mindes som om det vore igår. Efter 20 minuters anekdoter från ett norrländskt apotek låtsades jag komma på att jag hade soppa på spisen som jag måste upp och titta till, så då kunde jag slingra mig ur det hela.
Tursamt nog fanns det en ledig tvättid imorgon kväll. Egentligen är det mot mina principer, eftersom fredag kväll räknas till helgen, men nöden har som bekant ingen lag. Och om det inte kommer en reparatör under morgondagen så vet jag inte vad jag gör.
