Ta det kallt, det är allt

Idag har jag och kamrat Drakenhierta proffsfikat enligt gamla goda traditioner. Vi hade dessutom turen att slinka förbi en skivaffär som skulle läggas ner och de hade utförsäljning och 70 % på hela jävla sortimentet. När kunde man senast unna sig att köpa 10 skivor till fullpris? Jag minns inte, men kände mig mycket nöjd med dagens utdelning.

Om skivors ordninarie pris var sisådär 50 kronor så hade jag slutat ladda ner köpt många fler. Jag och många med mig, som det brukar heta i lokaltidningens insändare.  

Här sitter Venus och ser ut att ha fått nog

Då och då känner jag att det är min plikt att titta till Det Sociala Experimentet. Som i själva verket är avslutat, men jag ser sidan som en ständig källa till förundran över mänsklighetens förfall, eller rättare sagt, det är fan inte klokt hur många puckon som svävar omkring som nebulosor i cyberrymden.

Idag hade jag fått två mail från en 23-årig yngling. Det första löd:

hej

vad läcker du är ;-)

vad gör du

jag har bild på väg upp

kan maila bild med

Puss

Jag får rätt mycket kritik för att jag inte svarar på mail i Det Sociala Experimentet, men jag tycker att när man är så gammal som jag är behöver man verkligen inte sitta och artighetsmaila med uppenbara nötter på en dejtingsajt. Trots bristande respons hade den tappre ynglingen skickat ytterligare ett mail några timmar senare:

du är het

vill ha dig ju

Ja, vad säger man? Sluta missbruka radbrytningar och gå och ta en kall dusch?

Vid lejonets man

Nu har jag varit i Narnia, och det var en alltigenom förnämlig upplevelse. Trots att animeringen av Prasselkvist var undermålig och jätten Vimmelväder inte ens var med. Men ändå. Den får sex lejonmanar av fem möjliga, till skillnad från ärkenötet till recensent i Kristianstadsbladet som gav den två Christian IV-symboler av fem. Var och en får ju tycka vad den vill, men jag tyckte den var jättejättebra i alla fall.

Däremot vill jag rikta en sur känga till puckade föräldrar som släpar med sina jättesmå barn för att se en film som är två och en halv timma lång och som handlar om ett krig vars orsak och verkan knappast kan vara begriplig för den som knappt börjat skolan. Bara för att det är Disney och djur som kan prata betyder det inte att det är Bumbibjörnarna som tumlar omkring. Och lyssna noga nu, biosalongen är inte ert privata jäkla vardagsrum. När man är på bio ska man sitta stilla och vara tyst. Jag kan i nödfall acceptera att man prasslar lite med kolapapper, men hyperaktiva ungar som far omkring som skottspolar mellan bänkraderna får vänta tills filmen släpps på dvd. Och hör sen.

Och ni på rad sju som skrattade i sekvensen där Ripipip är skadad och bärs fram till Aslan. Det är en allvarlig och gripande scen och Ripipip är döende. Det är ingenting att skratta åt bara för att mössen går på bakbenen och bär en bår.
Ni ligger risigt till kan jag meddela.

Are you with me?

Idag är det dags. Att inträda i landet Narnia och möta prins Caspian. På bio då, inte genom drottning Susans magiska horn.

Narnia är lite heligt för mig.  Eller inte så lite heller om sanningen ska fram. Innan förra filmen hade premiär hade jag mardrömmar innan. Det är BBC:s fel, som i sin 80-talstolkning gestaltade Aslan till ett gammalt dammigt och malätet tyglejon utan någon som helst värdighet att tala om. Fatta vilken besvikelse. Som om man skulle ha gjort en film om Bruce Springsteen och låtit Christer Sjögren spela The Boss.

Disney lyckades bättre med sin gärning, tack och lov. Och nu är förväntningarna inför kvällen minst sagt högt ställda. Prins Caspian är enligt mig en ännu bättre story än Häxan och lejonet. Och dessutom är musen Ripipip, som tillsammans med myrslingerbulten Surpöl är min absoluta favoritkaraktär i hela Narnia, med i den här filmen. Ripipip alltså. Surpöl kommer först i Silvertronen.  Som inte är en film. Än.

Om Disney på något sätt förlöjligar gestaltningen av hjältefiguren Ripipip så kommer jag inte längre att svara för mina handlingar. Då ska huvuden rulla, sanna mina ord. 

I beg to dream and differ

Alltså, ibland blir man fan arg på världen. Jag läser om det brittiska tv-programmet The Gadget Show, som låtit ett designföretag ta fram en kameraprototyp för en målgrupp som kallas "framtidens kvinnor". Kriterierna för kamerateknik som framtidens kvinnor enligt The Gadget Show kan tänkas uppskatta är att den i första hand ska vara liten, enkel att använda och passar i handväskan.  Och vips totade man ihop en kamera som beskrevs som inte fyrkantig utan sexig, intuitiv och liknar ett sminktillbehör.

Jamen det är ju självklart att kvinnorna, de små värnlösa liven, inte ens i framtiden kan ta till sig teknik med mindre än att den är enkel och går att härleda till innehållet i handväskan. Man kan verkligen undra var gränsen för mänsklig dumhet går.

Ge mig ett rejält teleobjektiv så ska jag i första hand använda det som mordvapen. Alternativt applicera det i valfri kroppsöppning hos dom där jävla trädgårdstomtarna som ansvarar för innehållet i The Gadget Show. Så här kan vi fan inte ha det.

Källhänvisning från helvetet

50 000 kisses later she was a housewife

Det har varit stopp i avloppet i fikarummet ungefär sedan Jesus red in i Jerusalem på en åsna. Idag gjorde jag en insats som var i princip lika stor som den när Frälsaren botade lama och lytta. Jag befriade detta äckliga avlopp från avlagringar som mycket väl skulle kunna fungera som rekvisita i vilken skräckfilm som helst. Typ The Blob. Jag har i och för sig bara ytterst svaga minnen av handlingen i denna förnämliga 50-talsskräckfilm, men som jag minns det var The Blob en geléklump i storleksordning gymnastiksal, som blodtörstigt vällde fram och spred död och förintelse över den amerikanska nejden tills någon kom på att om man sprutade kolsyresnö på gelén så dog den. Fast naturligtvis var någon vetenskapsman vara tvungen att spara en bit blob i sin frys, och uppföljaren började med att en lallande hemmafru glatt frostar av frysen och helt tanklöst ställer blobben i rumstemperatur så att den och dess blodtörst väcks till liv igen och det blir en massa blodspillan innan någon listig typ på nytt kommer på att kolsyresnö är det perfekta vapnet.

Det var nästan såna saker som hände i lunchrummet idag. Men tack vare mig blir det ingen tredje uppföljare av The Blob. Jag är i princip en lika stor hjälte som Indiana Jones. Om jag får säga det själv alltså.

Tramps like us

Om cirka en vecka ska Jenny och jag springa Wallanderloppet i Ystad. Man kan säga att det har varit lite si och så med träningen på sista tiden, eller sedan efter Göteborgsvarvet och Humlestafetten. Man måste vila och jobba över och allt möjligt annat också. Och enligt vår filosofi ska man vila sig i form veckan innan ett lopp, så det kändes som att det var läge att springa en runda idag för att kunna börja vila sig igen.

Som alla vet är jag ungefär Sveriges långsammaste löpare, men någon ska ju vara det också. Men idag kändes det som att till och med Rolf Lassgård skulle ha sprungit om mig. I rollen som Wallander då, får väl tilläggas. Lite försupen och deprimerad och med högt blodtryck och diabetes. Vilken skam.

Det här känns ju inget vidare. Jag kommer förmodligen att bli mördad i Ystad på grund av min saktfärdighet. Det blir ju för övrigt de flesta som sätter sin fot där, även om det är snäppet värre i Midsomer.

Man kan ju hoppas att åtminstone Krister Henriksson gör en hjältemodig insats för att rädda stackars motionärer med grav hybris.