"En tät actionspäckad thriller. Inte en död sekund. Missa inte den här filmen".

På jobbet har vi en frankeringsmaskin. Den är ungefär lika avancerad som rymdfärjan Endeavour. Så känner jag det de kanske fem gånger om året jag får för mig att skicka ett brev med frimärke. Eller oftast är det små paket. Eller om det är stora brev, jag vet inte riktigt var gränsen går. 
Hur som helst. Frankeringsmaskinen ber en välja mellan saker som gör mig helt villrådig. Inrikes och utrikes förstår jag mig på. Men sedan kommer rek, skrymmande, 1 klass, ekonomiklass och en massa andra tillval som jag inte klarar av att bedöma hur de förhåller sig till min försändelse. Men man får ju försöka fumla in vad man tror är rätt. Sedan är det dags att trycka på en knapp som heter "Valt porto" och som är lika oåterkallelig som en sådan där knapp som kan spränga hela världen. Har man en gång tryckt är det för sent att ångra sig. Då får man ta det frimärke man förtjänar. Eller det är ju inte frimärken, utan ett slags tryck som klistras på försändelsen.

I vanliga fall brukar jag bryta ihop redan på ett tidigt stadium och ropa hjälplöst på Katarina, som är något av ett porto-proffs. Hon reder ut alla situationer med flinka fingrar och jag behöver bara skämmas lite lagom över min genuina okunskap. 
Men idag var Katarina helt svekfullt upptagen med ett telefonsamtal och jag hade bråttom. Frankeringsmaskinen glodde utmanande och blinkade tufft med sina orange lampor. Men hur svårt kan det vara? tänkte jag morskt och började improvisera som en annan jazzmusiker bland tangenterna. Jag tyckte jag fick till det riktig bra, så jag tryckte på "Valt porto"-knappen i ystert övermod.

Slutresultatet blev att det kostade över 200 kronor att frankera mitt brev. Det var visserligen ett ganska stort brev som skulle utomlands, men det var kanske inte riktigt så stort, och Danmark räknas kanske inte riktigt lika mycket till utlandet sett ur ett Skåneperspektiv. Det hade nästan blivit billigare att köra dit och överlämna brevet i egen hög person.

En miljon högskolepoäng och så kan man för fan inte ens sätta på ett frimärke på rätt sätt. Man sitter där med sin fina examen och sina feta studieskulder och känner sig som Linda Rosing. 
Det här är inte kul.

"Det är över nu, men jag kommer ihåg alla stunder med dig"

Nu har jag bestämt mig.

Det blir inget mer Lost-tittande. Jag skiter i hur det går för de överlevande från Oceanic Flight 815. De får reda sig själva från och med nu.

Eller så sniker jag in mig på Barbies Lost-boxar som hon köper i efterhand och ser i ett enda svep.

Så får det nog bli.

Alternativ är det ingenting med

Jobbsnack:

Ivan: Ska du med och springa på fredag, Stefan?
Stefan: Njaaaa....
Jag: Jo, men kom igen nu!
Stefan: Nej, jag vet inte. Jag ska kanske springa imorgon istället.
Jag: Jamen vi ska ta det jättelugnt. 
Ivan: Du kan få springa med rollator!
Jag: Eller rullstol!
Patrik: Nej, då kan man bli anklagad för att vara hjulbent.

"Men vem fan vill ha en kille som åker till Bangkok för att knulla?"

Idag besökte jag en hälsokostaffär. Det var en så fet jävla kärringstämpel på det att jag var tvungen att åka till Hässleholm för att inte bli igenkänd eller sedd genom fönstret där jag stod och vände och vred på burkar med tvivelaktigt innehåll som utlovade magiska effekter. Jag stoppade den skamliga påsen med någon slags klämmig logga i rött och grönt djupt ner i innerfickan som en annan snattare, och smög därifrån på bakgator. Om det nu finns några sådana i Hässleholm city.

Jag blev lite gladare när mp3-spelaren plötsligt slumpade fram Knulla i Bangkok med Bad Boo Band, så jag fick minnas lite svunna tider med pissljummen folköl och blandband med det bästa från Ny Våg. Så blev ordningen återställd.

Management by fear

När jag talar med chefen:

Magnus: Hur går det? När får du fram resultat?
Jag: Lite efter lunch, tror jag.
Magnus: Ok.
Jag: Och förresten, idag MÅSTE jag sluta i tid, för jag ska på massage.
Magnus: Du får gå...när du är klar med det där! 
Jag: Men vilken utpressning!
Magnus: Det är inte utpressning. Det är ledarskap. 

Om jobbet hade varit en film så hade Magnus passat ypperligt som befäl i marinkåren. Jag hade mer varit den som fick skura golv och göra tvåhundra armhävningar innan frukost. 

Det hade blivit en jättebra film, tror jag.

"Du får inte vara Televinken har vi sagt ju"

Snillen spekulerar:

Barbie: Men det här lajv då, vad är det egentligen?
Jag: Ja, det är ju när man klär ut sig och springer omkring i skogen och låtsas att man lever på medeltiden tillsammans med andra som också låtsas att de lever på medeltiden. Typ.
Barbie: Som ett slags rollspel då?
Jag: Nej, rollspel är något helt annat. Det fick jag förklarat för mig i helgen. Då sitter man i ett rum och har en spelledare som har hittat på en intrig och så låtsas man att man gör en massa saker utifrån vad spelledaren bestämt. Eller något sånt. Fast jag hade nog missuppfattat alltihop, för jag bara "jamen när ska man slå med tärningen då?" hela tiden.
Barbie: Va, har man tärningar när man spelar rollspel?
Jag: Ja, du vet, såna där med minst hundra sidor på. Eller inte hundra precis, men många.  
Barbie: Jaha, vad har man den till då?
Jag: Eeh...Det var något med när man skulle göra olika saker. Tror jag. Eller jag vet inte. Jag fattar nog inte sånt här.  
Barbie: Nej, det här var inte lätt.
Jag: Man kan kanske säga att rollspel är inomhus och lajv är utomhus? Eller fan vet. Kan inte folk ägna sig åt att spela Monopol och Fia med knuff och sånt istället?

Alla som går på två ben är fiender

Jag tror jag har hamnat i en allvarlig livskris. Jag funderar nämligen på att sluta titta på Lost, en tv-serie som jag följt slaviskt sedan avsnitt ett. Men det är någon slags motsträvig känsla som har smugit sig på. Det känns liksom motigt att ha en tv-tid att passa varje vecka. Min video går inte att programmera i förväg och att ladda ner tar också emot. Kanske inte så mycket moraliskt, men vi kan låtsas det. 
 
Och hur det än är så känner jag att mitt engagemang i hur det kommer att gå för de överlevande från Oceanic Flight 815 har svalnat rätt så avsevärt. Jag har till exempel fortfarande inte sett förra veckans avsnitt. Och ska jag vara ärlig så känner jag nog ingen större lust att göra det heller.

Fast samtidigt tycker jag intrigen är sjukt bra. Om än lite väl Hollywoodifierad.
Jag har till i morgon på mig att bestämma mig för hur jag ska göra. Svåra beslut det här. Nästan som om jag vore landsfader. Och det var ju också ett uttryck, men landsmoder är det väl ingen som har hört talas om.