Jesus var en tomte

Jag tog och tittade till mitt sociala experiment på dejting-sajten lite. En person som gett sig själv nicket "URGULLIG" hade mailat följande uppiggande rader:

Tjingerling på dej du denna Onsdag bara jag som tassar in på din sida,  och kollar läget. När man ändå är här kan man ju passa på och skriva några rader, Just nu är det grått och trist väder ute och regn så vad passar inte bättre än att kika in på din sida, vill samtidigt passa på att önska dej en underbar Onsdag. Och du var rädd om dej. 
Kram

MEN TA BORT. Jag fick hyperventilera en stund över tangentbordet innan jag i rent självplågeri klickade in mig på URGULLIG:s presentation. Där stod det bland annat:

En kille som inte alltid är så himla fräsch och fin som alla andra här tydligen är hela tiden! Vaknar inte på morgonen med ett leende på läpparna. Men rufsigt hår och röda ögon har jag däremot. Dessutom så händer det att jag fiser, petar näsan, rapar och gör allt sånt som man tydligen inte ska! 
Känner mig inte sexig 24/7 heller...Är inte extra charmig och glad...Hmmmm...Kan det vara så att man är ganska normal till skillnad från vissa andra?

 

Nu fan är klostret nära.

Jag speglade mig i fönstret, såg mitt allra bästa jag

Idag var det dags för ett återbesök hos Dr Kovac, min ruskigt stiliga och nästan onaturligt sympatiska tandläkare. Han tog emot utan munskydd och jag låg som bedövad av hans vackra uppenbarelse och bara lyssnade till hans milda och kloka ord. Han talade i och för sig mest om en porslinskrona som han vill upprätta i min mun någon gång i i framtiden efter nästa tandvårdsreform, men det hör inte hit. Det var enligt mig en mycket förtätad stämning i mottagningsrummet. I alla fall under ett par minuter, tills han satte igång med sina egentliga göromål. Det finns ingenting förtrollande med att ligga med uppspärrad mun och känna sig som en trilskande ponny som blir betslad mot sin vilja. 

Dagens besök var Dr Kovacs eget initiativ, och det syftade till att fylla ut ett mellanrum mellan två kindtänder där det känns som att stora delar av mina måltider fastnar. Det tog cirka en halvtimme. Då fick jag lite bedövning också. Inte för att det egentligen behövdes, för tanden som skulle byggas på och fyllas ut är rotfylld. Men Dr Kovac menade att man kunde bedöva lite ändå, så att det inte skulle ömma i tandköttet. Han är så omtänksam, och det finns ingen som kan bedöva så bra som Dr Kovac. I alla fall ingen som jag har träffat.

Det där med tandläkarbesök tär rätt hårt på min mentala hälsa. Varje gång jag hittills har lämnat Dr Kovacs rum så blir jag stående helt förvirrad och måste fråga honom åt vilket håll utgången ligger. Och det är inte precis någon jättemottagning vi talar om, men hela den del av hjärnan som styr sådant som närminne och lokalsinne blir helt utslagen. Det är rätt förnedrande. 
Idag bestämde jag mig för att verkligen memorera vilket håll utgången låg, så att jag skulle framstå som lite mer intelligent än en gråsten. Jag koncentrerade mig så intensivt på åt vänster, åt vänster, åt vänster att jag glömde min handväska, och Dr Kovac fick ila efter mig i korridoren.

När jag skulle betala trodde både jag och mottagningssköterskan att det hade blivit något fel i systemet. Det stod nämligen Att betala: 0 kr. Sköterskan var tvungen att gå och fråga Dr Kovac om det stämde, för det verkade helt orimligt och det tyckte jag med. Det kostar ju alltid skjortan att gå till tandläkaren även om det bara tar några minuter och man inte har några hål. Och jag hade ju ändå varit där i en halvtimme och fått både bedövning och fyllning och härdning och slipning och ett litet föredrag om hur man tillverkar porslinskronor. Jag hade förväntat mig att det skulle gå på sådär en tusenlapp. Men Dr Kovac vidhöll att det inte skulle kosta någonting. Dagens besök var gratis.

Nu är det ställt bortom allt tvivel att det inte kan finnas någon tandläkare som överträffar Dr Kovac i hela världen.

Teambuilding i praktiken

Vi står på jobbet och pratar om en produkt som utgick ur sortimentet strax innan Jesus red in i Jerusalem på en åsna.

Tord: ...eller hur var det egentligen?
Jag: Ja, titta inte på mig, det var innan min tid. För jag är inte lika gammal som Magnus!
Tord: Inte?
Jag: Absolut inte! Det skiljer så gott som ett decennium mellan oss, kan man säga*.
Magnus: I intellektuell mognad menar du?
Jag: Vadfan!
Tord: Och vem är i så fall den äldre?
Magnus: Jag är den äldre. Även om jag ser yngre ut!

* 3 år. Jag avrundade lite uppåt.

"Och det vart afton och det vart morgon"

Igår kväll var besökte jag en kompis som jag inte träffat på länge. Vi lagade mat, drack vin och det förekom inte en enda mening som inte innehöll minst en glosa ur vår synnerligen rikhaltiga vokabulär av runda ord.

När jag vaknade i morse var jag i det närmaste ofattbart trött. Jag stiger upp nästan innan djävulens hantlangare börjar blåsa liv i helvetets eldar, så det händer sällan att jag studsar upp med ett leende. Det gjorde jag inte nu heller. Jag fick tänka i evigheter innan jag kom på hur man stängde av larmet på mobilen och jag släpade mig upp och klädde på mig.

För några dagar sedan tappade jag min klocka i ett klinkersgolv så att den stannade, men den gick mirakulöst nog att skrämma igång igen. Men nu visade den 23.50. Typiskt att den ska gå sönder på riktigt just idag, tänkte jag surt. 

Fast sedan var alla andra klockor visst också 23.50. Och min trötta hjärna insåg att det faktiskt inte var morgon än, utan snarare fortfarande kväll. 
Och det var kanske inte så konstigt att jag upplevde det som ovanligt omständligt att stänga av mobillarmet. Det hade ju inte ens ringt.

Theyre calling, theyre calling, I have to be there

Efter en mycket affekterad jämställdhetsdiskussion i fikarummet, där bland annat medias skeva fokusering av dam- respektive herrfotboll avhandlats:

Jag: Alltså, det är så jävla typiskt karlar...
Stefan: Alltså, jag HATAR det uttrycket!
Jag: Ungefär lika mycket som jag hatar när någon säger att vilket P15-lag som helst skulle slå svenska damlandslaget i fotboll.
Stefan: Nej, men så är det ju inte alls! ...P16 däremot!

Stefan är inte rädd för att dö.

And for this gift I feel blessed

Är det inte lite konstigt med folk i ens egen ålder som helt ogenerat uttalar Google som "Goggel"? Verkar det inte lite...retarderat?

Vad säger vett och etikett om hur man bör agera i en sådan här situation? Ska man låtsas som ingenting och därmed riskera att bli tagen för ett riksmongo som inte klarar av att uttala elementära ord? Eller börja artikulera Goooooooooooooooooooogle så att man framstår som ett pedagogiskt vansinne?

Vi var starkare än mörkret, vi var snabbare än ljuset, vi var myten om oss själva

Jag håller på att läsa en bok som handlar om självförsvar för kvinnor. Den är uppdelad i tre delar, kan man säga. Första  delen handlar om hur man undviker att försätta sig i farliga situationer, andra delen handlar om verbala strategier, det vill säga hur man tar sig ur en farlig situation utan att använda våld, och tredje delen handlar om hur man rent handgripligen går tillväga för att ta sig ur en farlig situation.

Jag tog mig igenom första delen. Sedan kom jag till "Verbala strategier" och min första tanken var att den biten kan man ju hoppa över. Sedan tänkte jag att så ociviliserad kan man kanske inte vara. Det kändes inte helt igenom bra att vara en sån som vill ta till våld direkt, så jag började läsa om hur man rent teoretiskt skulle snacka sig ur det hela först.

Men det blev så löjligt. Ja, ursäkta alltså, men jag tycker det. Det finns en verbal strategi som sammanfattas som "Namnge - kritisera - säg vad du vill". Om en arbetskamrat tar på dig på ett sätt som känns obehagligt och du vill att han ska upphöra med det, börjar du med att namnge det som händer: "Du tar i mig". Sedan kritiserar du hans handling: "Det känns väldigt obehagligt och jag upplever det som respektlöst". Till sist säger du åt honom vad du vill skall hända: "Jag vill att du slutar med det", står det som exempel på hur man ska bära sig åt.

Men eller hur. Jag tror att den man som tar sig för att tafsa på en utan att man bett om det fullständigt skiter i att man säger att man tycker det är obehagligt och upplever det som respektlöst. Det är fan bara slöseri med tid att stå där och jollra. 
Det stod också att det var väldigt viktigt att kritisera handlingen och inte personen, för om man kritiserade personen så hamnade han i försvarsställning och då hamnade man lätt i en diskussion om huruvida han var obehaglig och respektlös.

Jag hade verkligen inte tänkt lägga en sekund på att diskutera huruvida en man som tar på mig mot min vilja är obehaglig och respektlös eller ej. "Lägg av, ditt svin" följt av en fet jävla smäll är ett budskap som är alldeles övertydligt.

Okej, våld föder våld. Men det var fan inte jag som började.