Vi var starkare än mörkret, vi var snabbare än ljuset, vi var myten om oss själva

Jag håller på att läsa en bok som handlar om självförsvar för kvinnor. Den är uppdelad i tre delar, kan man säga. Första  delen handlar om hur man undviker att försätta sig i farliga situationer, andra delen handlar om verbala strategier, det vill säga hur man tar sig ur en farlig situation utan att använda våld, och tredje delen handlar om hur man rent handgripligen går tillväga för att ta sig ur en farlig situation.

Jag tog mig igenom första delen. Sedan kom jag till "Verbala strategier" och min första tanken var att den biten kan man ju hoppa över. Sedan tänkte jag att så ociviliserad kan man kanske inte vara. Det kändes inte helt igenom bra att vara en sån som vill ta till våld direkt, så jag började läsa om hur man rent teoretiskt skulle snacka sig ur det hela först.

Men det blev så löjligt. Ja, ursäkta alltså, men jag tycker det. Det finns en verbal strategi som sammanfattas som "Namnge - kritisera - säg vad du vill". Om en arbetskamrat tar på dig på ett sätt som känns obehagligt och du vill att han ska upphöra med det, börjar du med att namnge det som händer: "Du tar i mig". Sedan kritiserar du hans handling: "Det känns väldigt obehagligt och jag upplever det som respektlöst". Till sist säger du åt honom vad du vill skall hända: "Jag vill att du slutar med det", står det som exempel på hur man ska bära sig åt.

Men eller hur. Jag tror att den man som tar sig för att tafsa på en utan att man bett om det fullständigt skiter i att man säger att man tycker det är obehagligt och upplever det som respektlöst. Det är fan bara slöseri med tid att stå där och jollra. 
Det stod också att det var väldigt viktigt att kritisera handlingen och inte personen, för om man kritiserade personen så hamnade han i försvarsställning och då hamnade man lätt i en diskussion om huruvida han var obehaglig och respektlös.

Jag hade verkligen inte tänkt lägga en sekund på att diskutera huruvida en man som tar på mig mot min vilja är obehaglig och respektlös eller ej. "Lägg av, ditt svin" följt av en fet jävla smäll är ett budskap som är alldeles övertydligt.

Okej, våld föder våld. Men det var fan inte jag som började.

Gonna give you cowboy dreams

Jobbsnack som spårar ur:

Jenny: Jag tänker godkänna denna, även om det finns en gradient.
Jag: Gradient, det är ett så bra ord! Det har jag nog inte använt sedan jag gick på högskolan. Man borde använda det mycket oftare!
Stefan: Gradient...Jaha. För mig låter det som någonting man lägger överst på toscatårtan.

Sara Wedlund: "Satan åt min lilla ponny"

En recension av gårdagen:

Jag: Det blev sådär pinsamt tyst ibland, och då pladdrar man ju på som fan om vad som helst och framstår som inte riktigt klok.
Micke: Ah, du vet såna där starka, tystlåtna män...
Jenny: Men hon* sa förut att han var liggbar!
Magnus (dyker upp från ingenstans, säger ingenting och det blir helt tyst)
Jag (efter en liten stund): Alltså Magnus, det var inte dig vi pratade om nu.
Magnus (efter ytterligare en stund): Men det kunde ha varit!

* Dvs jag

When you go, will you send back a letter from America?

När vi spelar TP:

Jag: Vid vilken berömd mur ligger Jurij Gagarin begravd?
Min mamma: Kreml?
Jag: Ja! Gud vilka lätta frågor du får.
Mn mamma: Var det rätt? Jag hade tänkt säga Berlinmuren.
Min pappa: Den är ju riven!
Min mamma: Han kan ju ha legat begravd där ändå!
Jag: Men varför i helvete skulle dom begrava en ryss i Tyskland?
Min mamma: Ja, jag tänkte...i Öst-Berlin kanske.

En sågning av "Östermalmsmorden"

Förra veckan läste jag boken Östermalmsmorden av Lars Bill Lundholm. Eller om det var Lars Bull Lindholm. Det är i alla fall han som har skrivit Skärgårdsdoktorn. Hade jag vetat det innan så hade jag nog aldrig läst boken. Jag har i och för sig aldrig sett mer än enstaka scener ur Skärgårdsdoktorn fladdra förbi i rutan, men jag tycker det verkar vara en skittöntig serie med en målgrupp som är avsevärt mer medelålders än jag. Förlåt alla Skärgårdsdoktorälskare, men så är det.

Men hur som helst, Östermalmsmorden verkade lovande när jag stod på Pocket Shop och skummade baksidestexten. Jag gillar i allmänhet svenska deckare, men den här var verkligen medioker. Intrigen var bara sådär, och resten av boken var rent av störig. 

Det var ett evigt malande om huvudpersonen Axel Hakes onda knä, till exempel. Det var så man trodde att självaste Skärgårdsdoktorn skulle behöva rycka ut, fast det hände förstås aldrig. Men det var ett evigt huggande av smärta och linkande och vacklande och haltande med käpp, sida upp och sida ner. 

Axel Hake hade en hustru som var oootroligt vacker. De var gifta, men bodde inte ihop för det ville inte hon. Fast han ville det. Och hon iväg till Danmark och hade en affär med en dansk och hem igen och bekänna och han blev bitter och sårad men hon log sitt förtrollande leende och så var allt glömt och förlåtet. Typ. Och deras unge, som var cirka 4 år, var ooootroligt snäll och väluppfostrad och sysselsatte sig själv hur länge som helst. Jamen eller hur.
Och när ungen skulle bo hos Axel Hake, vilket hände emellanåt när han inte var upptagen med att vara polis, så fick hon sova på en madrass på golvet. Men hallå, hur svårt kan det vara att fixa en säng?

Och påfallande ofta satt Axel Hake hemma och tog ett glas vin eller en öl och fick sedan rycka ut i polisärenden. Är det ingen som tycker det är konstigt att en polis kommer körande i bil och luktar alkohol? Jag menar, sånt känner man ju.

Axel Hake hade en äldre syster som var tjock och ful. Ändå hade hon haft högar med unga och snygga älskare hela livet. Det lyckas ju knappt folk med som varken är tjocka eller fula, så det verkar ju mycket troligt.

Och vad är det egentligen med deckare, måste alla poliser ha ett specifikt intresse som dominerar hela deras vardag? Ingen kan vara sådär lite måttligt intresserad av till exempel både fjällvandring och frimärken, utan det måste vara ett enda intresse som gränsar  till besatthet. Axel Hake spelade på hästar (fast inte så mycket att det gick ut över hans karriär förstås). Och så simmade han helt frenetiskt, så det var ju faktiskt två saker i och för sig. Men oftast är det bara ett intresse. En annan av poliserna i boken löptränade som en besatt, och en tredje var bara intresserad av dans. Det är som om poliser inte kan vara vanliga människor med vanliga intressen. Men det kanske de inte kan. Jag känner inga poliser, så jag vet inte så noga.  

Ja, men hur som helst så löste förstås Axel Hake mordet genom listigt tänk. Mördaren åkte fast och jag antar att Axel Hake gick och simmade några hundra längder i bassängen eller åkte till Solvalla. Jag hoppas han stannar där, jag är inte vidare intresserad av att återknyta bekantskapen.

Im feeling pushed again

Efter 41 års äktenskap:

Mor till far: Hämta en Loka Citron åt mig.
Far till mor: Här har du...ditt miljösvin.

How many times must a man look up before he can see the sky?

I fredags blev tåget jag åkte med helt strömlöst någonstans mitt ute i ingenstans, men i relativ närhet av Alvesta. Folk blev helt rabiata och ringde i sina mobiltelefoner och förbannade ödet, vädret, SJ och Gud på löpande band. Om man hade kunnat fånga upp all energi som gick åt till vrede så hade man förmodligen kunnat stänga ner ett medelstort polskt kolkraftverk. Ibland förstår jag inte vad det är för fel på folk, de kan verkligen inte hantera motgångar med någon som helst värdighet. Det var ju inte precis så att vi var ombord på Titanic och måste börja slåss om platser i livbåtarna. 

Jag satt bredvid en arg tysk som var minst hundra år gammal och hette Heinz. Han var synnerligen bitter över den rådande situationen och påstod att det till och med var bättre i Tyskland under andra världskriget. Fastän man bombade stationerna sönder och samman så gick minsann tågen ändå, och dessutom i tid. Jag funderade helt flyktigt på att kommentera att de flesta verkade ha destination Auschwitz, men avstod av säkerhetsskäl. Tyskar verkar vara så himla snarstuckna och lättstötta.

Av säkerhetsskäl slutade man även att servera alkoholhaltiga drycker i bistron under strömavbrottet. Heinz fick nästan ett slaganfall när detta proklamerades, och röt att om detta hade hänt på kontinenten så skulle tågpersonalen gått omkring och bjudit passagerarna på sprit. 
Jag framkastade teorin att SJ:s personal nog ängslades för att det gamla nordiska vikingablodet skulle komma i svallning och folk skulle börja gå bärsärkargång om man spädde på frustrationen med alkohol. Jag tror inte Heinz tyckte att det var en så bra förklaring. För övrigt var det ganska många som medförde rätt så rejäla kvantiteter av eget dryckjom, så de pytteflaskor som säljs i bistron hade nog inte gjort varken till eller från.

Jag tröttnade ganska snabbt på Heinz’ gnäll. Jag tyckte inte att jag på något sätt satt i sjön eftersom jag var utrustad med vanlig bok, ljudbok, mp3-spelare med bra musik, kortlek samt papper och penna. Dessutom hade jag både mat och dryck och varma kläder och ficklampa. De som det verkligen var synd om var mina föräldrar som i god tid kört hemifrån för att hämta mig vid tåget och som hamnat i världens fetaste radioskugga och inte gick att få tag på utan fick sitta och häcka på Nässjö C i flera timmar en fredagskväll. Roligare kan man ju ha.  
Det är ju tur man har musik och böcker så man kan förströ sig medan man väntar, sa jag menande flera gånger till bitter-Heinz och petade igång mp3-spelaren och slog upp boken. Men han fattade verkligen inte vinken utan bara pågick med sin monolog om Tredje Riket. Nej, det sista var inte sant. Han pratade om allt möjligt. Mest om sig själv.

Till slut kom det i alla fall lite ström någonstans ifrån och tåget kunde krypa in i Alvesta där färden fick fortsätta med buss. I sinom tid nådde jag mitt föräldrahem, som i det närmaste var försatt i undantagstillstånd på grund av stormen. Ingen ström, inget vatten, ingen telefon, ingen värme, inga fungerade toaletter. Det var nästan att komma ner sig ett snäpp, jämfört med att sitta på tåget. Fast jag slapp ju i alla fall Heinz.