- Som ålarna i Saragassohavet... - Vad menar du nu?

Nu ska jag resa till internetlöst land några dagar. Om det inte blir storm så tågen står stilla. Det blir i och för sig internetlöst i vilket fall som helst då, men jaja.

När jag återkommer ska jag dissa boken "Östermalmsmorden". Den var sjukt dålig och dessutom, upptäckte jag sedan jag läst ut den, skriven av författaren till Skärgårdsdoktorn. En tv-serie som jag gett en så fet töntstämpel att jag aldrig skulle kunna titta på och sedan se mig själv i ögonen med äran i behåll. Allra minst nu.

Whats hot and whats not

I fikarummet:

Tord: Vilka är era favoritdesigners?
Jenny: Han den här danska, Georg Jensen eller vad han heter.
Tord: Jag menade kläd-designer.
Jag: Jag kan ingen.
Jenny: Inte jag heller.
Stefan: Bengt Dressman!

You think that this feels good, you aint felt nothing yet

Korridorssnack i arla morgonstund:

Jag: Jag var inne på någon sådan där djurrättsaktivistsida igår. Budskapet var att man inte skulle köpa päls, och för att stödja verksamheten kunde man köpa en almanacka. Och så var det en med nakna brudar! Man undrar ju vad som är mest lämpligt att stödja egentligen, pälsindustrin eller porrindustrin.
Tord: Jamen i porrindustrin är det åtminstone EN part som har fått välja själv.
Jag: Det är det väl i pälsindustrin också i så fall.
Tord: Jamen ingen väljer väl att få en strömförande kolstav uppkörd i sig, som minkarna får.
Jag: Det finns säkert såna porrfilmer också.
Tord: Jamen då är det väl inte riktigt porr...Då är det något annat.
Jag: Det är bara sex!
Tord: Nej, det är kärlek!

Now young faces grow sad and old and the hearts of fire grow cold

När jag var ung rebell hängde jag jämt med en massa coola människor. Coola enligt oss själva alltså. Nu vet jag inte om det egentligen var så coolt att spraya Vi är varandras fiender, staten & jag utanför kulturhuset (preskriberat), men i början av 80-talet verkade det vara en utmärkt idé.

Några killar i den yttre sfären av bekantskapskretsen hade ett band. Eller vad fan, på den  tiden hade alla minst ett band. Även jag. Även om många kanske aldrig kom ut från replokalen. Det här utspelades på en tid när ingen hade hört talas om Idoljuryn och musik fortfarande var någonting man ägnade sig åt för att man tyckte det var roligt. På spelningarna gick folk omkring och sålde sina egenhändigt komponerade demokassetter och hemmatryckta fanzines och tyckte det var helt fantastiskt att man sålde slut på en jätteupplaga om 50 ex.

Men hur som helst. Det här bandet var rätt så heta där i subkulturen. En dåvarande pojkvän hade gått i samma klass som basisten. Eller hur det nu var, men på något sätt fick vi kontakt i alla fall och det var helt enkelt skitcoolt.

Fast ska jag vara ärlig är det inte särskilt roligt att känna ett helt band där man själv inte har någon funktion att fylla. Man sitter mest och hänger i stökiga replokaler och röker tusen cigaretter och alla i bandet väntar otåligt på att alla ska komma, det är alltid någon som har glömt pärmen med texter eller är och köper cigg, så att de kan börja repa någon gång. Eller så är det någon som har glömt bort att de ska repa och så blir de andra sura. Det är mycket väntan och dötid och väldigt lite glamour och rockn’roll kan jag säga.

Men det är sådant man förtränger med tiden. I ett anfall av medelsvår nostalgi googlade jag på detta band och upptäckte att de fortfarande finns och var aktiva, om än inte i originaluppsättning. Det är inte så förvånansvärt i och för sig. Nuförtiden är det få musiker som dör unga, alla band blir ju skitgamla. Som Lemmy i Motörhead till exempel. Han är i samma ålder som min mamma. Eller Iggy Pop och David Bowie. De måste ju ha supit och knarkat bort varenda funktionsmässig cell i sina kroppar flera gånger om, och ändå bara håller de på.

Det var ju rätt ballt ändå med det här bandet från ungdomen, tänkte jag. Tills jag började läsa om bandmedlemmarna. Eller speciellt en av dem, basisten som var min pojkväns fd klasskamrat. Han, basisten alltså, brukade peppa mig genom att poängtera min pojkväns sämsta sidor när han, min pojkvän alltså, gjort slut och det kändes som att livet var slut, för sådär dramatiskt var det ju på den tiden. Jag minns honom som supertrevlig. Basisten alltså.

Nu kändes det mer tveksamt. Hans presentation av sig själv skulle kunna vara hämtad ur Det Sociala Experimentet. Han särskrev. Han överdoserade utropstecken. Framför allt hade han absolut ingenting vettigt att säga. Han verkade helt enkelt enfaldig.

Och så surfar man vidare och ser att Jello Biafra, en annan gammal hjälte, ska fylla 50 år snart. Nu menar jag verkligen inte att Jello Biafra framstår som enfaldig, tvärtom, men Välkommen till Jello Biafras 50-årskalas, exakt hur fränt låter det på en skala? Det sista var i och för sig bara som jag hittade på. Jello Biafra kanske inte firar sin födelsedag, men tänk om han gör det? Tänk om han önskar sig en motionscykel?

Sensmoral: Vissa saker ska man helt enkelt inte gå vidare med.

A priest goes dancing with a whore, you wont be who you were before

Jag ser mp3-hörlurar som en slags förbrukningsvaror och förväntar mig inte att de ska hålla i evigheter. Men nu har jag förbrukat sådär fem par Koss Spark The Plug på ett drygt år och börjar undra om det inte är att överskrida kvoten en aning. Det är sjukt bra ljud, men de håller ju inte för normal användning, det vill säga att alternera mellan att ligga ihopknölade i en ficka eller utsättas för väder, vind och en hel del svett (jag har sladden under kläderna när jag tränar så att den inte ska fastna någonstans, för den i intresseklubben som känner för att göra en liten anteckning om det).

Nu har jag övergivit Koss till förmån för Philips In-Ear, mest för att jag inte orkade gå till Kjell & Co när Clas Ohlsson låg mitt framför näsan på mig. Det känns nästan som ett svek, men Koss får faktiskt skylla sig själva. Nu återstår att se om det lönar sig att vara otrogen.

Sedan satte jag The road to Santiago med Oysterband på repeat hela vägen hem från stan. I min trasiga Kosslur, för alla hörlurar är förpackade i någon slags extremt tjock och seg plast, de är liksom hermetiskt tillslutna och går endast att öppna med hjälp av kärnvapen.

Lost vecka 8

Då var det återigen dags att summera ett avsnitt av Lost. Och jag vill bara påpeka att jag inte är så ball att jag laddar ner från USA-tv och ser i förväg och vet allt, jag följer TV4-sändningarna och därmed basta. 

• Jaha, det här TEAMET nu då, vad var det för pajaser? Först den astuffa Naomi, en förvirrad kille som sitter och gråter framför tv:n, ett halvfyllo till pilot, en exorcist-wannabe och någon slags arkeolog. Och så slutligen Den Mystiske Färgade Mannen som sjasar iväg dem till ön i helikopter. Det var väl samma kille som var och hälsade på Hurley på dårhuset och låtsades vara från Oceanic?
• Och är det inte lite konstigt att man, när man åker på en sån här FAROFYLLD expedition till en tropisk och konstig ö, är klädd i vit skjorta, slips och väst? Som om man bara skulle ut och fingå till kontoret.
• Dan verkar för övrigt allmänt förvirrad. Att inte Jack och Kate, som ska föreställa vara så skärpta och misstänksamma, reagerar på att han ljuger som en häst travar och i största allmänhet beter sig som en yr höna övergår mitt förstånd.
• Det övergår också mitt förstånd hur denna förvirrade människa, Dan alltså, knuffas eller kastar sig ur en skenbart störtande helikopter i fullt tumult och stor dramatik, men ändå har sinnesnärvaro nog att ha pistolen i handen så fort han står på marken? Han verkar ju inte direkt vara killen som är lämpad för strid.
• Sedan undrar jag hur Miles kunde veta att Naomi var död. Det var ju knappt att gänget på ön visste det. Och var inte Naomi ONATURLIGT vacker som död? Fläckfri och liksom skimrande hy, inte en blod- eller svettfläck någonstans, snygg i håret och till och med kläderna är hela och rena trots att hon fått hela bröstkorgen perforerad av knivar och grenar och gud vet allt. Nu är det ju lite luddugt med tidsperspektivet, men med tanke på att hon legat i djungeln i tropisk hetta så borde väl någon liten fluga surra omkring liket?
• Och inte blir jag klok på den här öns geografi. Ena sekunden verkar den vara i storleksordning Grönland, men plötsligt är den så liten att folk nästan trampar på varandra trots att har gått i timmar åt helt olika håll. Eller hur förklarar man annars att Sayid och Juliet dök upp EXAKT i rätt ögonblick så att Jack lite snyggt och inte så lite nonchalant kunde säga till Miles och kompani att de skulle lägga ner vapnen eftersom "deras vänner" stod och siktade på dem just då, och så gjorde de det. När alla, inklusive jag, trodde det var en bluff.
• Och hur kommer det sig att ALLA är så förbaskat bra på att skjuta? Att Sayid är det kan man ju förstå. Han har ju ändå varit yrkessoldat. Men alla andra? Jack och Juliet är ju läkare, för Guds skull.
• Och finns det egentligen något som Sayid INTE kan? Han kan skjuta och slåss och har fysik som en elitidrottare, han kan precis allt om elektronik och sprängämnen, han besitter till och med obestridliga kunskaper om helikoptermekanik. Han är strategisk och beräknande som få. Han kan triangulera och göra avancerade iterationsberäkningar utan miniräknare. Han är dessutom lite romantisk och en fantastisk älskare. Han har till och med arbetat som kock. Sayid ser ut att vara sådär 25 år. När har han hunnit lära sig allt detta?
• Och hur mycket stryk ska Ben egentligen tåla? Nu har Sawyer snart slagit ihjäl honom och de har släpat honom efter sig i ett rep runt halva ön. Och han har rätt så nyligen opererat bort en stor tumör i ryggen och varit konvalecent i rullstol. Men han knatar på med en illvillig min i sitt blodiga ansikte och är lika obehaglig som vanligt. 
• Sedan undrar jag om det bara är jag som stör mig på när Charlotte har fastnat i sin fallskärm och sedan tar sig loss och faller ner i sjön, så är vattnet helt kristallklart så länge hon befinner sig under ytan. Men när hon dyker upp igen så är det helt grumligt överallt. Det var ju inte precis så att hon vadade omkring på botten i timmar och virvlade upp en massa sediment.
• Och vad har Dharma-initiativet haft i Tunisien att göra? Och varför i herrans namn ska de släpa med sig isbjörnar överallt? Och om de nu vill vara så jädrans hemliga borde de väl låta bli att sätta sina symboler precis överallt?
• Och vad är det för en man, i maskopi med Ben, som finns ombord på det mystiska teamets båt? Och vad är det för båt, de kom ju i helikopter? Och hur kan Ben ha miljarder kontakter med omvärlden och styra och ställa och konspirera hur som helst när han bott på en så gott som öde ö i princip hela sitt liv?

To be continued...

Dust my broom

Den amerikanske skådespelerskan Mia Farrow, känd från bland annat Rosemary's baby, tycker tillsammans med  Steven Spielberg att kungen, vår alltså, ska bojkotta OS i Peking. Anledningen ska vara att Kina är och borrar efter olja och i största allmänhet lägger sig i vad som händer i Darfurregionen i Sudan, där det är krig. Vad kineserna är grymma och elaka, kan man ju sitta i USA och tycka, och gasta om att man måste ta ansvar och ta ställning mot krig och för mänskliga rättigheter.

För USA har ju aldrig haft några ekonomiska intressen i något krigshärjat land eller lagt sig i andra länders inrikesangelägenheter. USA har aldrig velat ha någon annan olja än den som borrats fram på Ewing Oils ranch i Texas. De har aldrig brutit mot någon av FN:s konventioner. Eller?

Skärp er för fan.