Bengt var en vanlig kille, han var varken dum eller snille

Jag är sjukt dålig på tyska. I och för sig har jag bara läst två terminer på Komvux för jättemånga år sen, men ändå. Jag kan bara säga Heil Hitler och Wienerschnitzel. Typ.

Därför får jag förhålla mig lite försiktigt till grupper som Rammstein och liknande, för även om jag gillar musiken så förstår jag ju bara på ett ungefär vad de sjunger om. Och det vore ju rätt pinsamt om jag gick och trallade på en låt och så kanske den handlar om att man helst av allt vill ha strypsex med stympade trädgårdstomtar i små naziuniformer. Det mesta som uttalas på tyska låter ju dessutom mer eller mindre perverst, så det känns inte alls särskilt långsökt. Eller nu undrar ni kanske vad jag har för märkliga referensramar. Det undrar jag själv också, faktiskt.

Fast medge att det ligger någonting i det. Ska man beskriva någon märklig sexuell böjning så gör det sig ännu bättre om man bryter på tyska. Det låter inte riktigt lika udda om man fick för sig att bryta på låt oss säga kinesiska. Jag har faktiskt hemskt svårt att föreställa mig små kinesiska läderbögar med piskor och kedjor och latexkläder. Fast jag antar att de finns.

"Spelar du rollspel eller?" "Ja." "Då ska du få så jävla mycket stryk!"

Metro skriver att den som har svårt att hitta motivation till att träna kan precis lika gärna ha sex, för det är ungefär lika effektivt som ett gympass.

Eftersom jag nyligen ratat en potentiell sexpartner enbart på grund av att han var särskrivare så antar jag att det är en djävla tur att jag är motiverad att träna istället. Sublimering is the shit.

Så länge skutan kan gå

Jag tog och tittade till Det Sociala Experimentet lite. Det kändes inte som att det går framåt med stormsteg precis, snarare blir man väldigt betänksam när man börjar fundera över vad det är för uvar som sitter och häckar lite varstans det råkar finnas en bredbandsuppkoppling.

I anslutning till sin presentation kan man se vilka som är de 5 senaste besökarna på ens sida. Där återfinns ständigt samma man, en mespropp i 50-årsåldern som har en fullständigt menlös presentation och som regelbundet skickar fullständigt menlösa mail i stil med Hej, hur mår du idag? Är du också ledig idag? Kram Peter, mail som jag aldrig någonsin besvarat eftersom jag inte ser mig själv som internetversionen av Jourhavande Medmänniska. Så elak är jag nämligen ibland.

Och man kan ju undra varför den här personen ständigt besöker ens sida och ständigt skickar nya mail, när han inte fått ett enda svar på de 478 tidigare mailen. Man undrar lite om det bara är mig han riktat in sig på, eller om det finns 478 andra trötta damer som skiter i honom på varsitt håll.  

Dagens mail innehöll en förfrågan om vi skulle träffas och fika. Har jag uppmuntrat honom på något sätt?

I catch a lot, sometimes too many

I något sammanhang läste jag ordet "dvärghumor" och kom att tänka på när jag övernattade på ett hotell i Stockholm någon gång förra våren. Hotellfrukost är nästan det bästa jag vet i detta livet, så det dröjde ett tag innan jag märkte att hela matsalen fullständigt kryllade av dvärgar som kilande omkring på flinka små ben och höll sina frukostbrickor högt över huvudena, fast ändå nästan i midjehöjd på vanliga människor. Det var så bisarrt att jag inte riktigt visste vart jag skulle titta, och förklaringen visade sig vara att typ Riksförbundet för kortvuxna människor hade konferens på samma hotell.

När jag berättade detta på jobbet efteråt frågade Tord om jag inte fick en impuls att vilja slita av mig mina flipfloptofflor och slå en hejdundrande trumvirvel på deras små huvuden i kön till kaffeautomaten. Den tanken slog mig aldrig, och jag äger för övrigt inga flipfloptofflor, men nu kan jag inte se en dvärg, eller kortväxt kanske det heter, utan att börja tänka på det. Och då skrattar jag alltid opassande mycket.

Jag antar att det är min tolkning av "dvärghumor". Och att den inte är så politiskt korrekt.

Vi kan ju knarka och supa och slåss

Det finns många ord som jag tycker används alldeles för lite.

Ett av dem är kautschuk. 

Smaka på det. Vilket vackert och liksom snärtigt ord, nästan lite magiskt. Min bästa herre, kan ni vänligen räcka mig Er kautschuk, kan man föreställa sig att det hette förr i tiden, när herrar bar cylinderhatt och bonjour och pincené och inte var det minsta metrosexuella. Hit med suddgummit, skulle väl den moderna översättningen lyda, och den suddar liksom ut magin genom ett trollslag. Jag kämpar för att ordet kautschuk skall införas i varje människas vokabulär, men det är tungjobbat.

Förresten är det väl ingen som använder någon form av radergummi längre. Det är bara delete som räknas. Det går åt helvete med allt.  

I ett sovrum i centrum av Moskva hänger Little Richard fortfarande kvar

För ett tag sedan noterade jag att det saknades en navkapsel på mitt vrålåk. Jag har ingen uppfattning om vad navkapslar egentligen fyller för funktion, det känns som att det mer är en prydnadsgrej. Det ser förvisso lite trist ut att bara ha tre, men att ordna en fjärde ligger inte särskilt högt upp på min prio-lista. Det sträcker sig ungefär till att jag kastar en blick på bildelshyllan när jag besöker soptippens återvinningsbutik, men hittills har det alltid bara funnits andra märken.

Men i förmiddags när jag var ute och gick så låg det faktiskt en Volvo-navkapsel slängd vid en telefonkiosk en bit från där jag bor. Jag vet inte om navkapslar tillverkas i one-size-fits-all eller om storleken förhåller sig till hjuldimensionerna på något mystiskt sätt, men jag tänkte att man kan ju alltid ta hem den och prova. 

Fast jag tänkte vänta till efter mörkrets inbrott. Jag slår ofta och gärna ett slag för det här med återvinning, men jag vill ändå inte bli stämplad som en som går och plockar skräp i diken av ren snål- och lathet.  

Andra människor har uppenbarligen inte såna spärrar, för när jag tassade ut efter mörkrets inbrott så var navkapseln borta. Däremot stod det många människor och väntade på bussen och de bevittnade skadeglatt mitt tröstlösa spanande och sökande. Inbillade jag mig. 

Nästa gång ska jag slå till direkt.

Bohemens rapesoda

Igår gick jag på en gata där det har legat en cykelaffär sedan urminnes tider. Om Jesus hade använt cykel istället för åsna då han red in i Jerusalem, då hade han förmodligen köpt den hos Cykel-Jonny. Cykeln alltså, inte åsnan.

Och så igår var den borta. Cykelaffären alltså, inte Jesus’ cykel, eller hans åsna. Vadfan, så här får det väl inte gå till? Saker och ting ska ligga där de alltid har legat och inte hålla på att flytta omkring hur som helst. Och frågar man Dagens Ungdom var Cykel-Jonny kan tänkas hålla hus nuförtiden så har de ingen aning om vad man pratar om, för Cykel-Jonny har gått i pension och överlåtit affären till sin bror Nils-Erik. Cykel-Nils-Erik låter faktiskt inget vidare, så han marknadsför sig under ett annan namn och man får helt enkelt fråga efter "cykelaffären". Och det skapar förvirrning, för det finns fler än en, fast bara en som ligger i stan. Eller har legat då, tills nu.

Efter lite efterforskningar fick jag reda på att cykelaffären numera ligger "du vet, där Happy Baby låg förut". Ingen vet var Happy Baby ligger nu. Det är i och för sig ganska osannolikt att jag kommer att göra mig ärenden till en barnvagnsaffär, så det kan ju kvitta. Men ändå. Det minsta man begär är väl att man ska kunna orientera sig i sin egen hemstad, och det duger inte att hålla på att flytta omkring affärer som om man deltog i ett urflippat parti Monopol.  

Igår passerade jag även en symaskinsaffär som ligger mitt i stan. Det känns väldigt...olönsamt. Det måste ju ändå kosta en del att hyra en butikslokal, och exakt hur ofta köper folk nya symaskiner egentligen? Det känns inte som att symaskinsägarna är extremt angelägna om att byta upp sig till senaste årsmodellen eller så. Och en symaskin håller ju i minst tusen år. Jesus kunde mycket väl ha köpt en symaskin i den affären och Han skulle fortfarande kunna sitta och fålla mantlar åt lärjungarna med den.