Those lunatic eyes, that hungry kitchen knife

Idag beslöt jag mig för att jogga till gymmet, träna och sedan ta bussen hem. Det lär dröja innan jag gör om det, för det var riktigt pinsamt att sitta på bussen och svettas i träningskläder. Det kändes som om det signalerade lathet istället för tvärtom, som om jag var en riktig mes som kroknade och tog bussen så fort pulsen steg tre slag över vilopuls. Jag vill faktiskt inte att folk ska tro det om mig. Lättja är en dödssynd och jag har inte lust att brinna i helvetets eldar bara för att djävulens utsända spioner missförstår situationen.

Dessutom var jag så taskigt färgkoordinerad att det var pinsamt. Jag äger en aprikosfärgad tröja som jag inte riktigt vill kännas vid, så den använder jag bara när jag tränar, medan jag värmer upp. Som under min joggingtur till gymmet. När jag satt på bussen och liksom exponerades för allas blickar insåg jag att aprikos skär sig något fruktansvärt mot neongul reflexväst. Hela bussen var dessutom upplyst som en operationssal och jag inbillade mig att folk nog inte bara trodde jag kom direkt från tv-serien En annan del av Köping, jag var dessutom en riktig slöde, som vi säger här i trakten.

Busschauffören var i alla fall snäll och väntade in en trött tonåring som flåsade ikapp bussen i sista sekunden vid järnvägsstationen. Sedan stod han, tonåringen alltså, inte busschauffören, och letade efter sin plånbok i cirka ett och ett halvt år, och innan han hade lyckats fumla fram biljettpengarna hade ett tåg kommit in på stationen och en hel skvadron resenärer skenade mot den tålmodigt väntande busschauffören, som då förstås inte kunde slå igen dörrarna mitt framför näsan på horden. Det tog tusen år innan alla hade gått på och den stackars busschauffören ångrade nog sin snällhet mer än en gång.
Bussen var proppfull, människor stod upp i mittgången och samtidigt satt en kille med skägg och glasögon som var stor som ett hus och fläkte ut sig med sin väska över två säten. Och med "stor som ett hus" menar jag inte att han var groteskt tjock och behövde två säten, han var lång och bred och tyckte att hans väska var värd en sittplats mer än vad hans medmänniskor var värda. 
Sådant är bland det värsta jag vet, jag förstår verkligen inte hur folk har mage att ta upp någon annans sittplats när människor står som packade sillar. Det är ett beteende som jag tycker det borde vara landsförvisning på. 

Killen såg för övrigt ut och uppförde sig som en fullblodsidiot. Han hade en slags märklig tomhet i blicken som stavades galenskap, som om han hade en vriden sexuell läggning och hade hela källarförrådet fullt av skändade porslinsdockor. Hela tiden pratade han i sin bluetoothklump, drygt och självupptaget, om hur busy han var och hur bråttom han hade. I handen höll han ett exemplar av Jens Lapidus' Snabba cash. Det var så man önskade att Mrado Slovovic skulle materialiseras ur sidorna och bjuda honom på en saftig serbisk knogmacka. Banka skiten ur honom helt enkelt. Jag skulle aldrig våga, så jag får sätta mitt hopp till Mrado. 

Kom igen nu, Mrado, för helvete. Det är ett hårt jobb, men någon måste göra det.

Att tiga är guld

Jag kom precis att tänka på uttrycket "Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt".
Exakt vem kom på detta uttryck, och varför har det ens blivit ett uttryck? Det är väl ganska givet att man inte har sagt någonting om man håller truten. Tänk om man skulle hålla på att uttrycka sig sådär hela tiden, först säga vad man inte gjort och sedan konstatera att det man inte gjort faktiskt inte blivit gjort. Så dumt och omständligt. Den som kom på det skulle ha spö. Men jag bloggar ingenting om det så har jag ingenting bloggat.

Lite fikarum

Jenny sitter och pratar om boken "Bitterfittan" i fikarummet:
Jenny: ...och hon var fan bitter, hon!
Jag: Men om hon var bitter så är det faktiskt ingenting mot vad dom är i den boken som Magnus läser nu, "Vi som aldrig sa hora". Fy fan vad bittra dom är! Magnus, jag förstår inte att du kan tycka den är bra!
Magnus: Du skulle ha gjort som jag och börjat med boken "Dammexplosioner". Efter den blir allting bra. 

Lite senare:
Magnus: Ska du läsa "Dammexplosioner" nu?
Jag: Ja, jag fick den av Stefan, för han kom bara till sidan 2. Har du läst hela?
Magnus: Ja.
Jag: Utan att sagobläddra*?
Magnus: Alltså...Vissa sidor med reaktionsformler...gick väldigt fort.

* Att "sagobläddra" är att vända med sig mer än sida i taget i tråkiga böcker med mycket text. Funkar bara på riktigt små barn. Funkar dåligt på t ex högskolan.

Friday Im in love

Jag läser följande i Puppans blogg:

jag föddes på en fredag, lagom till helgen.

Som mor kände jag ett kraftigt behov av att inlägga veto, för hon är faktiskt född på en onsdag. Det borde väl jag om någon veta, så jag skrev en lagom mästrande kommentar och påpekade detta.

Fick följande svar:

 för helvete mamma. onsdag = lilla lördag = typ fredag.

Tänkte inte på att partyprinsessor har en egen glosbok.

Korridorssnack, måndag förmiddag

Bussiga klubben slår till igen:

Micke: Kolla här, jag har hittat ett julkort med en pinuppa på, från Lastbryggan. Det ska jag skicka till Mange och skriva "God jul till vår bästa kund" på.
Jag: Men fy vad elakt! Har inte han en fru förresten?
Micke: Jo, men jag gillar ändå inte henne.

Där satt fader Gud med skägg så stort

Nu är det dags att återgå till arbete efter en helg av rehabilitering. 

Jag hoppas verkligen att jag inte gjorde något pinsamt i fredags, och nu räknar jag inte ett löfte om Vättern runt, utan mer något som alla andra känner till men som jag än så länge är smärtsamt omedveten om. Fast om det är så, så lär det ju inte dröja länge innan jag blir påmind om det. Vi är så omtänksamma på den punkten här på jobbet.

Over & out.

Me, Smith and Wesson

Jag råkade hamna på Svenska Jägareförbundets hemsida, och där kunde man testa sina teoretiska kunskaper inför en eventuellt stundande jägarexamen. Det känns inte jätteaktuellt i mitt fall, men man vet ju aldrig vad ödet kan ha i beredskap, så jag satte mig och besvarade frågorna för att se min jägarpotential.

Många av frågorna löd ungefär så här:
Du är bjuden på vaktjakt på råbock den 20 augusti. Vilket av följande alternativ anger "minimikrav" för ditt val av vapen och ammunition?
a. Kulgevär och ammunition klass 1 och helmantlad kula
b. Hagelgevär och hagelammunition minst US nr 3
c. Kulgevär och ammunition i klass 2 och expanderande kula
d. Kulgevär och ammunition i klass 3 och expanderande kula

Jag kan ingenting, och nu menar jag verkligen ingenting, om vapen. Jag hade ett luftgevär när jag var liten eftersom det inte var farligt på 70-talet, men eftersom jag inte gjort traditionell militärtjänst så uppgår min samlade vapenerfarenhet till ett par personalaktiviteter med jobbet. En gång sköt vi med salongsgevär på skjutbana, och en annan gång sköt vi på lerduvor, av vilka de flesta överlevde när jag höll i vapnet. 

Det har aldrig hänt att Clint Eastwood har ringt och bönat att jag ska ta över efter honom. Ändå hade jag 50 % rätt på det teoretiska jägarexamensprovet, fastän jag chansade blint på rätt många, för att inte säga de flesta, frågorna. Om det är så himla lätt att klara provet är det inte utan att man blir lite nervös för vad det är för typer som går lösa i skog och mark med skarpladdade vapen. 

Fast nu har jag lärt mig att det korrekta sättet för jägare som möter folk under jakten är att göra "patron ur" och gärna ta sig tid att hälsa och berätta lite om vad man jagar. Ett trevligt bemötande uppskattas alltid! stod det så pedagogiskt. 
Jag känner att jag nog skulle kunna klara åtminstone den biten. Det känns nästan som att jag har min jägarexamen som i en liten ask. Kungen kommer snart att höra av sig och fråga om jag vill hänga med till fjälls och jaga ripa. Ja, Ers Majestät, ska jag då svara och samtidigt upplyser jag om att det är lämpligt att använda blyhagel av storleken US Nr 6-7. 

Jag har så gott som flyttat in på Drottningholms slott nu. Eller?