Väskan var packad och huvet var fullt

Nu ska jag bege mig ut i världen en stund; närmare bestämt ska jag göra ett nedslag i huvudstaden över helgen. Jag har packat en väska och räknat ut hur vi ska ta oss från A till B och vidare till C med hjälp av sl.se så det här ska nog gå bra.   
Det är lite spännande. Jag är absolut ingen storstadsmänniska och jag tycker det mesta är ganska fascinerande, från tunnelbanan ("kolla, precis som i Matrix") till alla stressade människor som halvspringer fram genom livet med kaffemugg i handen och Cipramil i blicken och som håller på att bryta ihop när lokaltrafiken trilskas eller när man råkar stå fel i rulltrappan och som inte har tid att vänta på grön gubbe vid övergångsställena ens en gång. Det känns som om alla är på väg någonstans utom jag. Jag är hänvisad till att vara turist i tillvaron och en betraktare, vilket råkar vara ett av mina favoritnöjen. 
 
Förra sommaren stod jag på Häggviks pendeltågsstation klockan sex på morgonen och det var jag och två personer till som stod där i tystnaden och allt var ganska fridfullt. Och så kom det ett meddelande att tåget var fyra minuter försenat och den ena personen slet upp sin mobiltelefon och skrek att nu skulle han bli sen och Det är skandal, det är ta mej fan SKANDAAAAL så det ekade. Den andra personen suckade uppgivet med hela kroppen och plockade fram Da Vincikoden ur sin väska. Själv lyssnade jag på Bob Dylan och tvekade i en frågeställning vars karaktär skulle kunna betecknas som amorös men som inte var det. Men det är en helt annan historia.

Men det är spännande med perspektiv. Där jag kommer ifrån gick det en buss på förmiddagen och en på eftermiddagen och sedan lades linjen ner för den var inte lönsam. I mina ögon kommer det ju i Stockholm nya tåg och bussar precis hela tiden, så jag fattar inte vad folk bråkar om. Eller jo, det är klart att jag fattar att även stockholmare har tider att passa och att det ställer till det med förseningar, jag fattar att man riskerar att missa anslutande tåg och bussar och att man därför blir ännu mer försenad, och jag fattar till och med att inte alla bor eller jobbar så att lokaltrafiken passerar varje minut. Men ändå. Fyra minuter. Livet är underbart men kort.

Och så det där med rulltrappor. Har ni inte fattat att grejen är att man ska slippa gå i dem?  Det är ju jätteskönt att bara stå stilla och vila benen, det trodde jag alla begrep, men uppenbarligen inte. En gång råkade jag stå fel i en rulltrappa i Londons tunnelbana i rusningstrafik och stressade affärsmän i kostym och med portfölj började mässa To the right, please i ett kör ända nerifrån perrongen som om själva livet hängde på de där futtiga sekunderna de skulle spara på att halvspringa uppför rulltrappan. Om mitt liv hade varit en musikal hade jag i det läget brustit ut i skönsång, Säg är det konstigt att man längtar bort nån gång?  Fast mitt liv är ju helt vanligt, så det gjorde jag inte.

Ibland fantiserar jag om att först stå på fel  sida i en rulltrappa på Stockholms central vid åttatiden en måndagsmorgon och sedan stanna en halvmeter efter rulltrappan och veckla ut en jättestor turistkarta och kanske ställa en oskyldig fråga om någon möjligen känner till hur man hittar till slottet. 
Undrar om man hade överlevt ett sådant tilltag? Jag tror inte det.

Jag är aldrig ledsen när jag lämnar Stockholm. Ett besök då och då är roligt, men jag skulle aldrig vilja bo där. Det är för stort och för trångt på samma gång och det passar inte mig. Och när man ser alla de där stressade människorna som knuffar sig fram som om det handlade om att få plats på en av Titanics livbåtar så undrar man ju om det verkligen passar dem också. 
Men de kan nog inte svara på det, för de måste hinna med bussen. Om den inte är försenad förstås.

Och jorden drack och grönskade och satte blom och frukt.

Vissa människor kan inte slå upp ett ord i en uppslagsbok utan att passa på att samla på sig en massa fakta om annat under tiden. En sådan människa är jag.  
Ska man slå upp till exempel guldhamster så står det Se Hamster. Men innan jag bläddrar vidare känner jag att jag lika gärna kan passa på att läsa lite om både gulaschbaroner och den gula treskillingen, ett av världens mest värdefulla frimärken, under tiden. Ibland, eller ganska ofta, slutar det med att jag sitter där och har dragit ut vartenda ett av de 24 banden i Bonniers Lexikon för att följa hänvisningar från saker som har väldigt lite att göra med det jag från början ville veta. Men man vet aldrig när man kan få nytta av att känna till vem som myntade uttrycket "köp, slit och släng" (rätt svar är journalisten Lena Larsson).   
Och internet är likadant, fast miljoner gånger bättre. Det finns så otroligt mycket som man inte hade den blekaste aning om och det är så himla roligt. En gång hade jag en lärare som sa Man måste tillåta sig att förundras. Det tycker jag fler borde tänka på. Livet blir så mycket roligare om man inte är blasé och har hört och sett allt minst tusen gånger redan, för det har man inte.

Jag läser på betodlarna.se, en sida jag för övrigt anser att fler borde besöka för att vidga sina vyer en smula, att man anser att betsorten Malin är att betrakta som ett "klart sämre val" när det handlar om rotens form. Tänk på det ni betodlare in spe. 
Om det någonsin blir aktuellt för mig att odla sockerbetor i min balkonglåda så kommer jag nog att undvika sorten Malin. Å andra sidan är Malin "bästa val" med avseende på resistens mot Rhizomania, ett gäckande ord som betyder "rotgalenskap" men som är en virussjukdom som sprids med hjälp av en slemsvamp och som bland annat angriper sockerbetor och spenat.

Och så ser jag med bestörtning att man tvingats stänga ner diskussions- och annonsforumet "Bettorget" på grund av problem med störande "hackers". Attans. Jag hade ju annars gärna velat hänga med i det senaste snacket och jag blir lite sur på de "hackers" som stryper tillförseln av värdelöst vetande för mig. Vik hädan och håll er till era porrsajter istället för att förstöra för betodlarna och mig.
Det är inte utan att man blir lite upprörd över de faror som lurar på internet. Ingen går uppenbarligen säker och jag försöker föreställa mig varför man vill hacka, eller åtminstone störa, något så oskyldigt som en intresseförening för sockerbetsodling men tanken svindlar som det heter.

Men betodlarna.se lovar i alla fall att Under hösten kommer vår hemsida att få ett nytt utseende. Sidorna för annonser och diskussion kommer då åter att öppnas, men obehöriga skadegörare kommer att motas i grind, så jag får väl förtrösta på detta löfte.

Det låter så betryggande, nästan som att betodlarna själva kommer att stå i enad front och ge varenda hacker en rejäl dusch av DDT. Det ska väl lära dem att veta hut får man väl hoppas. En minnesbeta av sorten Julietta, klart sämre val med avseende på såväl sockerhalt som blåtal men den sort som har bäst resistens mot nematoder.

Det enda som hörs och det enda som stör och det enda som egentligen lever.

En sak är ganska märklig. När man var yngre och lite mer intresserad av att ha en fast relation och någon att bilda familj och dela resten av sitt liv med, då fanns det inte en man som ville binda sig, de ville vara fria och leva livet och Vi kan väl vara vänner ändå och Det är inte dig det är fel på, det är mig, och så hände det inget mer. 
Och nu när man efter moget övervägande har kommit fram till att det där med en relation är kanske inte så jävla viktigt ändå, det känns lite överskattat och vi kan väl träffas och ha lite sex bara när andan faller på, men nej, då är alla män helt plötsligt ute efter en livskamrat och kallar tjejer för kvinnor och vill tala om själen och känslorna till skenet av levande ljus.

Någonting har helt klart förändrats. Män har fått kontakt med sina känslor och kvinnor med sin lust, eller någonting sådant. Det är liksom som två helt olika funktioner, och aldrig skola dessa båda linjer mötas.
 
Att man aldrig kan vara i fas. Förr, när man själv på sin höjd ville gå romantiska månskenspromenader eller sitta och hålla handen i solnedgången fick man minsann inte göra annat än att hålla på och freda sig. Så fort man tappade koncentrationen det allra minsta så hade man någon representant från det motsatta könets flås i örat och händer innanför kläderna. 
Men var är de nu, när man som bäst behöver dem? Hallå, vart tog ni vägen?

Drömmen själv är icke annat än en skugga.

Jobbsnack i marginalen:

Jag: Och vet du vad som hände idag? Jo, du vet den där unga snygga killen som jag satt bredvid i bussen hem från julbordet, han och hans kompis dök upp på jobbet. Och då frågade han om jag ville följa med ut och kolla på deras bil, så det gjorde jag. Och han visade en massa grejer och vi var uppe på flaket och klättrade, och vi var inne i förarhytten och han förklarade hur precis allting funkade, ja, och sedan så hade vi sex med varandra. 
Jenny: Du, jag tror att vi måste ta en allvarlig diskussion om det här med vad som är verkligt och vad som är fantasi.
Jag: Men det var i alla fall roligt att få se deras bil. Jätteintressant var det faktiskt.

Denna dagen ett liv.

Idag regnar det. Ett rejält filmregn, ungefär som den dagen då familjen Melkersson anlände till Saltkråkan för första gången.

När man var liten och tittade på Vi på Saltkråkan så tyckte man alltid att farbror Melker var astråkig. Aldrig ville han vara med och leka, han ville bara ligga i hängmattan eller sitta vid sin skrivmaskin. 
Och nu tycker man mer att herregud vilka jobbiga ungar, kan de inte lämna den stackars Melker ifred någon enda jävla gång?

Det är lite tråkigt att börja analysera sina barndomsfilmer. När man inser att han som spelade visserligen astråkiga men genuint genomsnälle farbror Melker är samma person som gestaltar den ondskefulle bonden som väser Du skulle bara töras gå från gårn mitt i slåttern din satans löpbock i första avsnittet av Raskens. Eller när man börjar analysera Malins roll och undra vad hon har att vara så satans glad åt som inte får göra annat än slava med städning och tvätt och matlagning och disk i en primitiv stuga, hur tänkte hon egentligen där, Astrid Lindgren? Eller när man börjar fundera på vad för slags mamma Stina egentligen har som bara dumpar henne hos morfar hela tiden, har hon problem med spriten, går hon på gatan? 

Men framför allt när man inser att Tjorven och Stina är kids from hell som man helst av allt skulle vilja deportera till ryska saltgruvor för att slippa höra deras äppelkäcka kommentarer. Då har det gått för långt. Då är det dags att trycka ctrl alt delete och starta om med nya friska tag. 

Idag regnar det.  Jag säger inte mer än så.  

För hundra kronor får man se hur människan avlar barn, och för tiotusen får man ta den tidning man vill ha.

Dagens dummaste bland kvällstidningsrubrikerna var nog Moderat politiker vill stoppa "knullkompisar". Men herregud, tänker man med lätt höjda ögonbryn. Visserligen kan man väl i mitt tycke förvänta sig ungefär vad som helst av en moderat, men kanske inte ett förbud i sexuellt relaterade frågor. Hade det varit en kristdemokrat så hade det kanske verkat mer rimligt. 
Men vid en närmare titt så visade det sig att det bara handlade om en som lämnat förslag på insatser för att minska könssjukdomar bland unga människor. Och lösryckta citat tagna ur sina sammanhang, i stil med Samhällets attityd till sex har säkert påverkat ungdomarna till tidig sexdebut samt sex med olika partners utan infektionsskydd. Det är inte ovanligt med så kallade knullkompisar där man har sex med varandra utan kärlek, och vips har man skapat en så kallad het nyhet. Sex säljer som bekant. Men det står ingenstans i artikeln att politikern ifråga har tänkt sig lösa det hela med ett förbud, det är en slutsats som endast en kvällstidningsrubriksättare kan dra. Man blir trött.  

Och jo, jag fattar ju att rubrikerna görs i syfte att locka läsarna och uppenbarligen lyckas de ju med mig, men ändå. Finns det ingen gräns för hur dumt det får bli?

När jag var gick på högstadiet, vilket var ungefär samtidigt som Jesus förvandlade vatten till vin, så läste man bland annat annat Mitt Livs Novell och Vecko-Revyn. Den förra bestod av mer eller mindre, oftast mindre, verklighetsförankrade berättelser om hur det var att vara ung och kär,  den senare handlade om kändisar och kläder och smink.Gemensamt för dem båda var att varje nummer innehöll en sexspalt med tre-fyra frågor som besvarades av en expert. Ofta handlade det om oro för könssjukdomar, graviditeter, flytningar, klåda, kommer min kille att märka att jag är oskuld, kan mina föräldrar få reda på att jag gjort abort eller varför inte klassikern Kan jag använda min katts p-piller? Och man läste och fnissade lite generat ibland och så var det inte mycket mer med det. Sex var lite tabu, och det kanske inte heller är det bästa, man vågade inte skaffa p-piller eller kondomer för det var i stort sett samma sak som att ställa sig på torget och skandera Jag ska knulla, Gud så pinsamt. Den tiden vill man ju förstås inte heller ha tillbaks.   

Men nu. Tidningar som har en målgrupp på tjejer i yngre tonåren fyller sida upp och sida ner med avancerade sextips. Till och med gamla hederliga Kamratposten har särskilda Kropp & Knopp-bilagor i vart och vartannat nummer känns det som. 
Varför tvångsmatar man 13-åringar med upplysningar om analsex och sexleksaker och tips i stil med Så suger du av din kille? samtidigt som könssjukdomar och tonårsaborter ökar för vilken gång i ordningen vet jag inte? Varför gör kvällstidningar sig smålustiga över en politiker, som dessutom är läkare, som tycker det här har gått en smula för långt? Om inte annat kostar det en slant med all denna sjukvård som följer i kölvattnet av dessa sexuella stormvindar. Med obehandlade könssjukdomar som leder till sterilitet som ska behandlas med provrörsbefruktningar. Så himla fel är det kanske inte att försöka mota Olle i grind? 

Och jag kan, utan att utse mig själv till moralens väktare, också tycka det har gått för långt.  Förr kunde det hända att man trodde sig vara den enda på hela högstadiet som inte haft sex, nu handlar det väl mer om att man tror att man är den enda på hela högstadiet som inte haft gruppsex, bondage, analsex, piercat könsorganen samt provat att vara bisexuell ett slag. Alla har gjort allt med alla och man kan återigen fundera på om vi har blivit så mycket lyckligare av det. 

Och sex säljer, om så bara genom en kvällstidningsrubrik. Men vem köper, och varför?
Och jag tycker att ni kan ta och fundera en stund på vem det är som tjänar på det.

Vuxenleksaker

För ett tag sedan besökte jag McDonald's för att supersize:a mig en aning. Eller kanske inte. Jag äter inte pommes frites och därför kan jag aldrig beställa en meny med sallad eller morötter som tillbehör utan att någon i sällskapet kommenterar Jaså, du är sund idag? som om frityrflott var en livsstil. Och det hjälper inte att förklara att man aldrig har ätit en pommes frites i hela sitt liv för alla tror ändå att man är en produkt av kvällstidningarnas pinsamma kostråd. Att man bantar, eller som det också heter, "håller igen", oavsett om det behövs eller ej.  Jag skulle tycka det var förnedrande om folk trodde så om mig.
Fast det var värre förr. När det enda icke-pommes fritesalternativet på McDonald's hette Viktväktarmenyn. Fatta vad förnedrande att beställa. Som om man var en klon av Tiffany Persson.

Men hur som helst. Jag beställde en hamburgare, en sallad och en apelsinjuice i den lokala drive through:en eller, som vi säger, Stolpen. 
McDonald'sanställd: Det blir billigare om du beställer det som en Happy Meal.
Jag: Ok, då gör jag det då.
McDonald'sanställd (förtroligt, som till ett barn): Och vad vill du ha för leksak?
Jag (lätt förorättad): Jag vill inte ha någon leksak, jag vill bara ha maten.
McDonald'sanställd: Men om du beställer Happy Meal så ingår en leksak. 
Jag: Men kan jag inte beställa Happy Meal utan leksak?
McDonald'sanställd: Nej, den ingår i menyn.
Jag: Men kan du inte bara låta bli att lägga ner den? Alltså, jag är vuxen, jag vill inte ha någon leksak.
McDonald'sanställd: I så fall får du betala mer, för då är det ingen Happy Meal.
Jag: Men alltså, hur kan jag betala mer för att slippa få något jag ändå inte vill ha?
McDonald'sanställd (triumferande): För att det blir billigare att köpa en meny.
Jag (uppgivet): Ok, ok, ge mig ett Happy Meal. 

Någon som är intresserad av en leksak från Ronald MdDonald's givmilda näve?