Whazzup?

 Händer det något? (tveksamt)

Fössta måndan i mass

Igår när jag kom hem från jobbet så kände jag att näe, jag känner inte för att hoppa när jag inte ens vet vilken häst jag kommer att ha. Fick nämligen veta i veckan som gick att Trotjänaren inte går med på  några hopplektioner längre pga något med hans framben. Köttbullen kan jag ju inte längre räkna med att få, så jag radade upp lektionshästarna i huvudet och kom inte på någon storhäst som jag ens hoppat förut utom Tösen, och det var ingen större hit, och Jättinnan, men hon är halt (och det var för övrigt inte heller någon större hit, och att det inte blir någon hit beror enbart på mig ska väl tilläggas eftersom jag helt enkelt inte tycker hoppning är speciellt kul). Så jag avbokade, typ 13.59 (man måste avboka innan 14.00) och kände mig nöjd med beslutet. 

Gav mig ut på en powerwalk för att kompensera. Gick 9 km i raskt tempo och kände mig kanonpigg och stark. I en reklamfilm skulle man kunna tro att det berodde på att jag började äta järntabletter för en vecka sen, men det är nog mer sannolikt att det berodde på vädret för det var sån där hög, klar luft, solen sken, himlen var blå, marken var torr och bar. Här gällde det att passa på att njuta för idag är det orange varning för snöfall och hårda vindar (har inte börjat än, ska tydligen dra in framåt lunch, bläää). 

Gick en runda där ungefär halva utgörs av svagt trafikerad landsväg och andra halvan av en gammal banvall. En tom skolbuss körde förbi mig på landsvägen, och en bit längre fram svängde den in till sidan och när jag passerade så stod busschauffören vänd mot mig och lät sitt vatten mot en liten buske men eftersom det bara är i början av mars så hade den inga blad så den skylde inte mycket. Vet inte riktigt vad som är vett och etikett när man ofrivilligt har sett någons könsorgan, så jag hejade lite käckt och stegade förbi som om en kissande busschaufför var ett helt normalt inslag i faunan. Nöden har ingen lag, fast jag tycker nog att man kanske kan vända ryggen till? Å andra sidan så är det otroligt sällan det kommer någon gående på den här vägsträckan, så han tyckte kanske han hade sannolikheten på sin sida. Här ute i ingenstans kan jag väl arbeta upp viss förståelse, men, men fan vad jag blir irriterad när jag ser män stå och urinera helt öppet på rastplatser utmed vägar, kan de inte gå TIO METER bort och ställa sig bakom ett träd istället för att visa sitt kön och sprida sitt piss där andra människor kanske vill stanna till och sträcka lite på benen. 

Hur som helst. Tågade hemåt i fortsatt rask takt, rev av 45 minuters tabata-träning och sedan knatade jag ner till bibblan för att lämna och hämta böcker. Kände mig fortfarande nästan onaturligt pigg, så på hemvägen tog jag vägen uppför pulkabacken vid skolan. Det är något av den vidrigaste av backar att gå i (har aldrig testat att åka pulka i den, men till det passar den nog utmärkt), för den är så lång och börjar lite flackt men blir sedan bara brantare och brantare. Den som tror att Skåne är platt har aldrig varit i närheten av dess åsar och horstar och allt vad det heter, men jag bor vid foten av en. 

I, eller snarare bredvid, pulkabacken finns det tre stenar som råkar ligga med rätt så jämna mellanrum som jag brukar ta sikte på för att dela in backen i etapper, för den är som sagt lång och seg. Efter en fjärdedel av backen känns det ändå fortfarande hyfsat görligt, men sen börjar STIGNINGEN så när man kommer till stenen som ligger ungefär mitt i backen så börjar det bli rätt jobbigt, och vid den som ligger efter tre fjärdedelar så är det så brant att det inte känns som att man rör sig en meter framåt och mjölksyran brinner i låren, och väl uppe på krönet så behöver man nästan syrgas. Men igår när jag kände mig sådär pigg och energisk så tänkte jag att jag kanske hade fått någon form av superkrafter och att jag säkert skulle kunna ta mig uppför den backen som ingenting? Svaret på den frågan var NEJ. Det var exakt lika jobbigt som det brukade vara. Försökte trösta mig med att jag ändå hade gått 9 km samt tränat tabata innan plus hade biblioteksböcker att bära på, men det hade nog inte Biggest Loser-Pischa köpt som förklaring, haha. 

Kom hem, sjönk ner i soffan och ägnade sedan resten av kvällen åt att umgås med kriminalkommissarie Adam Fawley och hans gäng i Cara Hunters nya bok som inleddes mycket lovande. Man gillar ju Adam Fawley. Den andra boken jag hämtade var Familjen Lambs återkomst av Lisa Jewell, vilket är en fortsättning på Familjen Lambs hemlighet som jag tyckte var väldigt bra, så det var nästan svårt att välja vilken jag skulle börja med. Men det blev alltså Mörkare än döden. 

Jamen en bra dag va? Men nu ska det alltså bli snöstorm. Då kan man ju sannarligen hålla sig för skratt i största allmänhet, men snöstorm i mars? När man har sett krokusar blomma? Det duger fan i mig inte. 

Adam

Allt man gör är bara plast och faktiskt föga intressant

Den här helgen tror jag inte jag har gjort någonting som jag inte redan gjort (och bloggat om) tiotusen gånger eller så. Nu råkar jag ju gilla det repetitiva och vardagliga och måste inte alls ha att det måste hända en massa för att jag ska trivas. Jag fattar inte såna som kan ta semester och sen inte GÖRA något, sa min syrra härförleden när vi pratade om att vara ledig, och jag informerade henne då om att jag är exakt en sån människa som kan ta semester utan att ha ett skvatt på agendan (vilket hon borde känna till eftersom vi ändå har känt varandra i hela livet). Förra veckan hade jag en liten stund över på jobbet och då satt jag och petade in lite lediga dagar i jobbkalendern. Skärtorsdag, till exempel, varför ska man jobba då? Och en ledig fredag innan valborg (eftersom första maj är på måndagen) så det också blir lite långhelg, för det gillar man ju. Den där klämdagen efter Kristi Himmelsfärd borde inte heller ägnas åt arbete, tänkte jag nöjt och kryssade bort den också. Sen får vi väl se om det är görbart i praktiken. 

Nä, men helgen var som alla andra helger varit hittills i år, med långpromenader på förmiddagen och sen  mest slappande i soffan på eftermiddagen. Solen har lyst in genom fönstren och då blir jag lite som en katt och ligger och gottar mig (gäller inte på sommaren dock). Nästa helg börjar viltspårträningen och sen är jag uppbokad med det ett antal helger nu i vår. Det jobbiga med att ha kommit upp i öppenklass är att spåren ska ligga över natten, så ska man spåra på söndagen så måste man åka till spårskogen även på lördagen för att lägga spår, vilket gör att i princip hela helgen går åt till det. Det är samtidigt såklart kul (och framför allt självvalt) så jag klagar inte. Eller jo, kanske lite, men det handlar mest om att jag tycker 40-timmarsvecka som koncept är så djävla omodernt. Aldrig förr har det väl funnits så mycket hjälpmedel och uppfinningar och grejer som gör att allting man gör går både enklare och snabbare, och ändå jobbar vi mer än någonsin? Det måste ju vara ett allvarligt systemfel någonstans.
Jag gillar ju mitt jobb, det är inte det, utan det handlar väl mer om känslan av att vara igång och iväg hela helgen och så ska man bara precis hem och slänga sig i bingen för att kunna infinna sig vid grottekvarnen åtta timmar senare som jag tycker är lite mentalt påfrestande. Det är som att min definition av ledighet MÅSTE inkludera minst en eftermiddag på sofflocket för att jag ska känna att återhämtningen har gjort någon nytta, sen spelar det ingen roll om det jag har inbokat är något av det roligaste jag vet, jag suktar ändå efter de där timmarna med bok och brasa där man inte behöver lyfta ett finger (det kanske är DET som är det roligaste jag vet?) och känner att jag har gått miste om något om jag inte får till det. Fast det handlar väl mest om att förmå sig själv att växla upp från latmasksläget och det kommer jag såklart att göra och sen är det inte mer med det. 

Nu i veckan ska det bli snö och kallt igen. Det är ju själva FAAN att man aldrig får vara riktigt glad. Visserligen är det ju bara i början av mars, men ändå? Mars april ha knopp i håret var det ju. I helgen var det också kallt, men solen sken och det var åtminstone barmark som inbjöd till härliga promenader. BARMARK är väl ändå inte för mycket begärt i södra Sverige i mars? Va? Va? Va? Nu ska det snöa imorgon och de kommande tio dagarna är prognosen att det ska det vara mellan fem och tio minusgrader, vilket gör att snöhelvetet kommer att ligga kvar i evigheter. BLÄ, USCH, osv. Har fått en torrspricka på hälen som jag snart funderar på att limma ihop med superlim för det är så irriterande. Det är också kylans fel. Är överlag torr som fnöske i skinnet just nu och det där med att hålla på att smörja in sig stup i kvarten är kanske min sämsta gren. Gjorde en insats igår och då sved det som eld överallt där lotionen letade sig in i alla de mikrosprickor som uppstått framför allt på benen. Det gör ju inte att man blir mer sugen på att hålla på med sånt där kladd. 

Jaha, då ska jag väl kickstarta den här veckan. Få se om den bjuder på något spännande. Ska till Laserkvinnan på onsdag, det var evigheter sen sist känns det som. Skulle egentligen ha varit där för flera veckor sedan men först fick jag boka om för att Remus skulle opereras och sen tappade jag ju rösten och sen hade hon inte tider som passade förrän den här veckan. Jag är ju inte som de av mina kollegor som utan att blinka tar ledigt halva dagar för att ta sig till den här trollgubben i Tjottahejti  som de påstår är den enda som kan hantera laser (GUD vad jag är glad att jag inte gick dit) utan jag vill ju av logistiska skäl få en tid direkt efter jobbet, så då blev det inte förrän den här veckan. Det är väl det enda som händer förutom jobb och ridning och - gissningsvis - snöskottning. Då kör vi. 

Christine

Har läst-om Christine av Stephen King eftersom jag en dag när jag var ute och gick fick syn på en röd amerikanare som stod parkerad utanför det lokala slakteriet. Mer behövdes tydligen inte för att jag skulle gå raka vägen hem och plocka ner denna roman från min speciella Stephen King-hylla. Detta är handlingen:

Christine kom till Arnie Cunningham som sänd från himlen. Risig, ful och nedgången - men under ytan en glittrande skönhet, packad med rå obändig styrka. Hon skulle bli hans väg till frihet, framgång, lycka...

Trodde han.

Minns när jag läste den här boken första gången, då var jag väl i sena tonåren och tyckte den var jätteläskig. Det tycker jag väl inte riktigt längre, men jag är fortfarande imponerad av att Stephen King lyckas skriva en bok om en bil som är ond och få det att verka helt trovärdigt. Gillar som alltid personporträtten och miljöskildringarna, upptäckte dock att jag plötsligt blivit tio år äldre än Regina och Michael Cunningham som alltid varit arketyperna för en oförstående och lite mossig generation vuxna.  Så kan det gå. Den här boken får fem (rätt partiska) poplåtar om kärlek. 

Mitt namn, ditt blod

Har läst Mitt namn, ditt blod av Lina Arvidsson. Jag har tidigare läst Ett hem att dö för, Blåmärken och Rötter av blod och det har väl varit lite upp och ner i vad jag har tyckt. Detta är handlingen:

Sonja har vuxit upp i en familj där psykisk ohälsa och ett överbeskyddande föräldraskap överskuggat allt. Nu tar hon ett stort steg mot självständighet genom att börja studera på den lokala folkhögskolan, till pappans stora förskräckelse.  

Men precis när Sonja börjar våga ta för sig av sitt nya liv slår olyckan till och i svallvågorna av den så upptäcker hon att det är något i familjens förflutna som inte stämmer. En skugga sträcker sig från hennes födelse i föräldrarnas hemby Bruksvallarna ända in i nuet, en skugga som verkar vilja dem alla illa.    

Jag tyckte den här boken var rätt okej, men inte mer. Lite seg emellanåt och bitvis lite för pladdrig för min smak och sen var själva upplösningen kanske lite otippad, fast ändå inte. Fanns liksom inte så många andra alternativ när man tänkte närmare på saken. Fast det kändes ändå som att det var en del lösa trådar kvar? Den här boken får tre rätt korta fjällvandringar av fem möjliga.  

Don't try to leave, the doors are locked and only I have got the key

Igår hade jag en rätt så medioker jobbdag där jag har fastnat i ett slags byråkratiskt moment 22 och fick tillbringa dagen med att jaga folk som kunde hjälpa mig (utan att komma en millimeter närmare en lösning). Fick dessutom bannor för att jag inte som smålänning bjöd på massipantåta eftersom det var fössta tossdan i mass, för det hade jag gjort förra året "och då är det en tradition", påpekade en kollega bistert. Tanken hade faktiskt föresvävat mig tidigare i veckan, men de senaste dagarna har jag mest brottats med ovan nämnda moment 22 så det föll lite i glömska får jag väl erkänna. 

Åkte hemåt och tänkte att AAH, skit i det nu, solen skiner, det är 9 plusgrader, nu skulle jag ta en härlig  promenad med hundarna och sedan hinna städa (inte för att det är så himla kul, men det är ju åtminstone skönt när det är gjort) och äta kvällsmat och kanske läsa lite innan det var dags att åka till stallet. Men det blir aldrig som en tänkt sig. En ska aldrig räkna ut'et, som Raskens Ida skulle ha uttryckt saken. Kom hem, låste upp dörren och...

...sen hände inte så mycket mer, för ytterdörren gick inte att öppna. Vårt lås kärvar ibland, men det brukar räcka med att man knuffar på dörren och rycker lite i handtaget, men det gjorde det inte nu. Eller rättare sagt, låset gick att vrida, men dörren gick inte att öppna. Long story short: det visade sig att den mojäng inne i själva låskistan, som gör att låskolven går tillbaka när man trycker ner handtaget, hade gått av eller fastnat eller något, det fanns i alla fall ingen kommunikation mellan handtag och låskolv. Så där stod jag på utsidan och svor för att jag inte kom in, medan fyra hundar stod på insidan och skällde som galningar för att de inte kom ut. Vi har visserligen en källardörr också, men den går bara att öppna inifrån så det var inte till någon som helst hjälp. 

Men alltså vad i HELVETE? Händer sånt här ens någon annan? Tog upp telefonen för att ringa min man, såg då att jag hade cirka tusen missade samtal från honom eftersom (visade det sig) han hade varit hemma på lunchen och noterat samma sak. Vi får såga av gångjärnen och lyfta av dörren, du får åka upp till Lantmännen och köpa nya gångjärn, bestämde han. 

Så jag iväg till Lantmännen, där jobbar min granne så jag hävde ur mig hela händelseförloppet till henne och hon engagerade då en kollega som var duktig på det där med lås. Han tyckte det var bättre att försöka få upp dörren genom att såga av låskolven med en vinkelslip, så jag återvände med en ny låskista som "förhoppningsvis" skulle passa, men för att veta det så måste man ju kunna öppna dörren. SOM VÄL ÄR så har ju min man en firmabil som är full av verktyg, för annars hade de ju också befunnit sig på insidan av detta för dagen mycket väl förborgade hus. 

Så sen  fick jag och min man stå där som världens två sämsta inbrottstjuvar och försökte såga oss in i vårt eget hem med vinkelslip. Det gick till sist, men tog såklart en himla tid. Hade vi varit riktiga inbrottstjuvar så hade vi väl åkt fast innan man hade hunnit säga "Kling och Klang". Min man tog ut hundarna och jag skruvade loss låskista och handtag och allt vad det finns inuti som man aldrig tänker på när man passerar en ytterdörr. Den nya låskistan passade "nästan", men min man är ju fixig och tricksig och allmänt händig, så han skickade iväg mig till Lantmännen igen för att köpa ett nytt lås medan han grejade med att få låskistan att passa. Känns som att jag är hej och tjena med halva Lantmännen vid det här laget. 

Vi har ju pratat lite löst om att köpa en ny ytterdörr (pga att det är så kallt och dragigt i hallen och ytterdörren är från 1950) men som vanligt inte kommit till skott, men nu har vi i alla fall ett nytt lås!  Det kan man sedan flytta över till den nya dörren, när den nu blir införskaffad. Dessutom övertalade jag min man att vi skulle byta lås i källardörren så att den även går att öppna utifrån, vilket han varit motståndare till innan pga någon diffus känsla av att "då blir det inbrott", som om det inte skulle kunna bli det ändå. Men nu insåg även han att det kanske inte var så dumt att även vi skulle kunna ta oss in det hållet. Problemet blir väl bara att hitta en låskista som passar, för den dörren är verkligen inget standardmått och låset är väl därefter, misstänker jag. Men enligt låskillen på Lantmännen, som vid det här laget vet allt om oss, så skulle det nog vara görbart ändå. 

Jaha, där försvann alltså min eftermiddag och jag fick bara in och trycka i mig kvällsmaten, byta om till ridkläder och så iväg till stallet. Fick se Jupiter och Venus i konjunktion på himlavalvet, det var väl ändå lite coolt? Hem och duscha och i säng. Men nu är det i alla fall fredag, och jag LÄR kunna komma in genom ytterdörren i eftermiddag. Ibland behöver man tydligen inte ha högre krav än så. 

Till stallet istället ,v 9 2023, pt 2

Det kan ju hända att jag var lite mallig över min nyorganiserade garderob där alla underkläder som funkar för ridning numera ligger i en egen liten korg så att man numera slipper stå och rafsa för att hitta ett par som inte ska generera skav och elände i samband med kvällens ridlektion. Igår tog jag på mig ett par rätt så nyinköpta (det där med att hitta Den Ultimata Ridtrosan™ är lite av en grej för mig, det finns visserligen särskilda ridtrosor men dom kostar fan i mig skjortan och lite till så jag jagar på andra marker kan man väl säga) som jag nog bara provat när jag ridit Lille P. Och det är ju lite skillnad på att skritta i tjugo minuter jämfört med att rida en timmas dressyrpass med en motvillig Köttbulle, blev jag plågsamt medveten om igår. De här trosorna var som prästens lilla kråka och slank både hit och dit så att man skulle kunna tro att jag hade ett levande väsen innanför ridbyxorna som dessutom var på väg att krypa ut ur öronen på mig. HELVETE vad jobbigt det var. Försökte att lite diskret rätta till dom när det var skrittpauser, men vad hjälpte det när de gled utom räckhåll vid första travsteget. Enda "positiva" med stora citationstecken var väl att de inte stannade så länge på något ställe så att det hann bli jättemycket skav, men fan vilken otroligt obehaglig upplevelse. Dom trosorna har definitivt förverkat sin fortsatta rätt att ligga i den korgen i garderoben. 

Kunde inte fokusera riktigt på ridningen p g a ovanstående, men det gick ändå rätt så bra. Vi red en övning med bommar och volter och jag tycker nog att Köttbullen jobbade på och blev riktigt fin i formen. Nästa vecka ska vi fokusera på sidvärtsrörelser, det blir nog inte lika enkelt, hehe. 

Det var en som ramlade av pga att en häst sparkade bakut mot sargen när vi galopperade, och då blev en annan häst (Ettan by the way) lite rädd, alternativt såg sin chans att spralla till det lite, så hon skuttade iväg och hon som satt på var inte beredd på det utan föll av (men slog sig inte). Plötsligt hade jag liksom ingen häst under mig längre, sa hon efteråt och det var lite så jag också kände det när jag ramlade av (även om det inte gick till på samma sätt). Nu är vi två som har ramlat av i den här gruppen, och än har inte ens halva terminen gått!