Detta har hänt

Igår var en helt vanlig dag på jobbet, satte mig i bilen och påbörjade färden hemåt. Den tog slut redan efter några hundra meter när någon dåre körde ut rakt framför mig och vi smällde ihop. Jag körde i 40 km/h på huvudled, den andra bilen kom från mitt vänster i en korsning i oklar hastighet men körde också som om han kom på huvudled och pang, där small det. Båda mina airbags löste ut, kupén fylldes av någon himla rök och det tog några förfärliga sekunder av helvete, jag kan inte andas tills jag kom på att man ju kunde öppna dörren och lämna denna Lützendimma. Föraren i den andra bilen kom också ut och så blev vi båda stående i en slags kollektiv jaha, vad gör man nu då? för åtminstone jag har aldrig krockat förut så jag har ingen aning. Hade, för nu vet jag ju mer än vad jag hade önskat att jag visste.

 Du får ringa polisen! krävde jag för det har man ju hört att man ska göra och det var ju i alla fall han som hade väjningsplikt och borde ha stannat. Han tog lydigt fram telefonen och knappade in 112 men så langade han över luren till mig och tyckte det var "bättre om du pratar". Pratade därför med någon  på larmcentralen som, efter att ha konstaterat att ingen var allvarligt skadad, att det varken brann eller läckte från någon bil och att det gick att passera om än med viss möda, sa att de inte skulle skicka ut någon patrull utan vi fick ringa efter bärgare. I ovan nämnda korsning ligger en däckverkstad, och det visade sig att det råkade finnas en polis på plats i ett byta däck-ärende och han kom joggandes, redo att skydda, hjälpa och ställa tillrätta, eller i alla fall kolla så att allt var okej och utlova att det skulle komma en patrull i alla fall. 

Under tiden kom jag på att jag hade någon slags vägassistansförsäkring så jag ringde dom som skickade en länk som jag tryckte på och så kunde de se exakt var jag var och utlovade att bärgning var på gång.  En cyklist stannade och undrade hur det hade gått och om han kunde göra något (snällt), och började sedan berätta en lång historia om när han krockat med ett vildsvin som jag såhär i efterhand inte minns en enda detalj av utom platsen för händelsen (en by cirka två mil norr om Ankeborg). Sen kom två poliser som såg ut att vara ungefär 12 år gamla, vi fick göra utandningsprov (båda var nyktra), den andre föraren försökte med en lam bortförklaring om att hans sikt varit skymd pga en stor lastbil på andra sidan korsningen men det köpte inte 12-åringarna utan han fick böta 2000 kronor på stående fot för att inte ha uppmärksammat väjningsplikten. 

Sen kom en hel massa  folk som kände Andre Föraren (han bodde alldeles i närheten och det gjorde uppenbarligen minst 20 av hans vänner också) och hjälpte till att putta in bilarna till kanten. Sen kom bärgaren, och då frågade Andre Föraren om han (bärgaren) inte kunde ta hans (Andre Förarens) bil också. Det kunde han inte göra bara sådär rätt upp och ner såklart, utan det skulle ringas samtal och kollas med försäkringsbolag och så vidare. Under tiden fick jag i alla fall sitta i förarhytten på bärgningsbilen och blicka ut över min numera ej så körbara bil. Otroligt vad en krock i 40 km/h kan göra i fråga om plåtskador, men alla bilar är väl numera gjorda av nåt himla pajformsmaterial och tål inget. 

Sen blev det klartecken att båda bilarna skulle bärgas. Någon av Andre Förarens alla vänner erbjöd sig att skjutsa hem mig, men jag kände att det rimligaste nog måste vara att följa med till verkstan och ordna upp det administrativa där? så det gjorde jag. Bärgaren, en kille i kanske 25-årsåldern, var i det närmaste opassande glad och tyckte det här med att få bärga två bilar samtidigt var livat värre och "en riktig utmaning". Bilolyckor är det roligaste att åka på! anförtrodde han mig efter att först ha lindat in det i att det är ju tråkigt att det ska hända såklart, MEN. Han tog också bilder och skickade till sin kollega och fick omgående svar som osade avundsjuka eftersom kollegan tydligen bara fått åka och baxa bort husbilar som inte startade.  Jag vet nu helt orimligt mycket om denna 25-åring, allt från hur chefen var (rätt bra), arbetstiderna (en veckas jour 24/7 och sedan en vecka ledigt) till att han varit på en riktigt hård fest i lördags och fortfarande kände sig lite sliten. 

Kom fram till verkstan och blev omhändertagen av CHRISTER som nog hade varit med om detta förr. Vad som behövdes för att laga en bil och få ut en hyrbil på försäkringen var ett skadeanmälningsnummer.  Ring försäkringsbolaget, jag ringer hyrbilsfirman, där har du kaffe var hans handfasta råd till en förvirrad och lätt chockad kärring som klättrat (helvete vad hög den var!) ur förarhytten på en bärgningsbil. Gjorde sedan ett tappert försök att ringa Folksam, där vi har vår bilförsäkring. Fick först prata med en robot som efter ett tag sa Du har också möjlighet att göra skadeanmälan på nätet, vi skickar ett sms med en länk. Jaha, det var ju smidigt och jag började plita i alla uppgifter. Gick bra tills jag kom till där man skulle fylla i den andra bilens registreringsnummer. Gjorde det, men sen kom jag inte vidare utan knappen "nästa" var inaktiv. Provade med och utan mellanslag, stora bokstäver, små bokstäver, ingen skillnad. Scrollade tillbaks och kollade om jag missat att fylla i något, men nejdå, alla obligatoriska fält var ifyllda. Testade att kryssa i att jag inte visste registreringsnumret men det blev samma sak. Min superhjälte CHRISTER kunde inte heller hitta något fel. JAMEN HELVETE DÅ? Provade att ringa Folksamsroboten igen, fick sitta i kö i en kvart och fick sedan prata med en människa. När jag sa att jag ville göra en skadeanmälan fick jag svaret Tyvärr tar vi inte emot skadeanmälningar på telefon längre.  Nähä? Då tycker jag inte man ska uttrycka det som att "du har också möjlighet att...", om det inte är valbart överhuvudtaget. Sa dock inte det, utan förklarade bara att jag hade försökt men att jag inte kom vidare efter avsnittet med andra bilens registreringsnummer. Tack och lov talade jag med en hyfsat pragmatisk person (förtroendeingivande norrländsk dialekt) som kunde tänka sig att kringgå system och regler. Dock var upplägget så att skadeanmälan skickades till Kivra, och eftersom det är min mans bil så är det han som står på försäkringen och till hans Kivra som skadenumret skulle skickas. Vilket såklart tog 800 år i runda slängar. 

Det visade sig dock inte bara vara Folksams kundtjänst som var pragmatiska och lösningsorienterade, utan även hyrbilsfirman som till slut dök upp, för skadeanmälningsnumret kunde jag bara ringa och meddela i efterhand, meddelade de mig på förhand.  Fick (eller ja, fick hyra) sedan en (med mina mått) hypermodern Audi, automatväxlad. Jag har inte kört automatväxlat på minst 15 år och aldrig en bil med en kontrollpanel värdig Nostromo (rymdskeppet i Alien för den som mot förmodan inte plockar denna referens) så det tog en GOD STUND (läs: pinsamt länge) innan jag ens kunde lämna parkeringen. Var nästan beredd att gå in och be min nyfunne vän CHRISTER om hjälp, men sen fattade jag att handbromsen bara var en knapp att trycka på och att man var tvungen att trampa på bromsen för att något skulle hända, och sen rullade jag iväg mot Nästan-Österlen. 

Slutet gott, allting gott. Eller ja. Nu väntar försäkringsbolagsprocessen. I bästa fall är det bara plåtskador som går att lappa ihop, i värsta fall har något invärtes blivit skadat och då misstänker jag att försäkringsbolaget kommer att säga att de inte tycker det är lönt att reparera och så får man ut vad de tycker den är värd, vilket inte på något vis står i paritet med vad en bil av motsvarande årsmodell och miltal betingar i bilhandeln. Och så får man köpa ny bil. Köpa ny bil = kanske det tråkigaste man kan göra. Så himla mycket pengar bara för att kunna ta sig från A till B. Blää. 

Helt seriöst, tycker inte att 2025 har levererat. Först tumören (som i och för sig var ofarlig, men det var ändå ett halvår av gnagande oro och lightversionen av dödsångest), sedan jobbet som ska läggas ner, och så nu: bilkrasch. 2026, om du hör detta så förväntar jag mig att du gör om och gör rätt.