I stort sett mänsklig

Har läst I stort sett mänsklig av Helena Lindegren, och det kan du också ta och göra. Detta är handlingen:

Hanna Degermark har alltid haft på känn att hon är en sämresortens människa. Man hade kunnat tänka sig att det skulle dämpa fallet när hon halkar ur livet. Det gör det inte. Hur tar man sig i kragen när man saknar pannben? När man tvingas flytta hem till sin döda pappas gamla hus där timmarna är lika långa som mobilsurfen är dyr? Måste man verkligen vara en självständig kvinna? Och hur länge kan man sakna en vän?

Hannas väg framåt rör sig mellan stum passivitet, modig handlingskraft och högst tvivelaktiga beslut. Den varvas med återblickar ur uppväxten: det lilla gänget med fula bybarn som mycket väl vet att det riktiga livet pågår någon annanstans. Tallbarren som ligger utspridda på skarsnön. Pappa med Beatlesskivorna, mamma som ständigt möblerar om. Jonas Renberg. Älvens svarta vatten.

Åh, vad jag tyckte om den här boken. I någon recension stod det att det var som "en västerbottnisk kusin till Tranorna flyger söderut" och ja, lite kanske de påminner om varandra fast den här tycker jag hade mer inslag av humor, fast ändå med allvar i botten. Tycker inte baksidestexten gör boken rättvisa, jag hittade den här boken på en sån där snurra med "nyinkommet" på biblioteket, läste baksidestexten och tänkte njaa?, bläddrade lite och kände genast JAA! Den här boken får fem pannben av fem möjliga, stick iväg till bibblan med er allihop. 

Helter skelter in a summer swelter

I fredags jobbade jag hemma för sista gången på länge, hoppas jag. För även om det kan kännas vilsamt  och man inte har någon restid och man kan passa på att köra en diskmaskin eller plocka med lite annat mellan varven så är det ändå mest bökigt. Obekvämt att sitta, skärmen är liten, allt tar längre tid. Känner mig ju också helt återställd efter operationen. Eller ja, beroende på hur man ser det. Jag är lite öm längs med käklinjen, och har inte full känsel i operationsområdet utan det känns ungefär som när man har en tandläkarbedövning, det beror på att ytliga nerver har skurits av och det kan ta ett tag innan de hittar tillbaks till varandra igen. Men det är inget som påverkar mig och inte heller något jag direkt lider av bortsett från att det känns lite skumt. Men det kan man ju leva med. 

Efter jobbet i fredags så åkte jag och min dotter på självplockning. Det var vi inte direkt ensamma om, antar att affärernas helt hutlösa jordgubbspriser som fortfarande inte känns rimliga trots att midsommar är över, har bidragit till att fler åker på självplockning? I affären i byn kostar en liter 59 kronor, på självplocket betalade vi 25. Det var rätt utplockat, tog oss kanske en halvtimme att plocka 8 liter men det var det ju värt. Stället hade också en trevlig liten gårdsbutik där man också kunde fika, så det var en väldigt trevlig eftermiddag. På kvällen åt jag och min man hämtmat och kollade klart på Star Wars: The Force Awakens som vi börjat titta på tidigare i veckan. 

I lördags gick jag en långpromenad med hundarna, sedan traskade jag ner till hembygdsparken i byn och fikade med en kompis som jag inte träffat på kanske...ett och ett halvt år? Så vi hade lite att catcha upp, kan man väl säga. Traskade sedan hem igen och lade mig på soffan och läste tills det var dags att laga middag. Vi började sedan kolla på Star Wars: The Last Jedi. Vi har ju sett de här filmerna när de kom, men de måste ha lämnat ett blekt intryck för jag kom bara ihåg vissa grejer. Jaja, det gör ju att man är lätt att underhålla i alla fall. 

Igår gick jag min vanliga söndagsrunda, bitvis förföljd av flugsvärmar från helvetet trots att det ändå blåste rätt så friskt. Tycker att såna där små as skulle svepas bort med vinden hur lätt som helst, men de måste ha extremt stark kraft i sina små vingar. Kom hem och stekte pannkakor till lunch. Hittade ett fot-yogapass i Vibesappen som jag tänkte att det måste ju vara som gjort för mig. Testade, men det var alldeles för svårt, eller rättare sagt det var för mycket som utgick från att man skulle sitta på knä med fötterna under sig och eftersom jag inte kan böja mina knän så mycket p g a artrosen så funkade ju inte det. Blev SUR för jag tror yoga (också) skulle vara bra för mig. Men man får kanske börja på en rimligare nivå då, nämligen FÖR NYBÖRJARE, inte bara ta ett random pass och tro att det bara är att köra på. 

Tillbringade eftermiddagen i trädgården, med en bok, sittandes under äppelträdet med hönorna pickade omkring fötterna på mig. Så gött. Sen var det middag och mer Star Wars, det är ju helt orimligt att en film ska vara 2 timmar och 40 minuter lång? Vi får låtsas att det är miniserier för det orkar väl ingen fan sitta så länge. 

Då är det alltså ny vecka och nya tag. Igår gjorde jag upp min träningsplan. Hade först tänkt köra intervallträning tisdag och fredag, men imorgon ska min man till tandläkaren så då ska han ta bilen och jag ska åka buss, och då blir det meckigt så då bestämde jag att intervallträningen skulle ske på onsdag istället. MEN DÅ SKA DET TYDLIGEN BLI 28 GRADER VARMT? Det är ju faktiskt helt orimligt att springa då. Får tänka om lite här tror jag. Fredag ska det i alla fall regna, så då funkar det ju. I Vibes-appen ska jag testa ett pass med hantlar, samt det där passet som hette "Eld i baken". Samt lite yinyoga. Det blir finemang tror jag. Men först ska det jobbas. 

Stängslet

Har läst-om Stängslet av Magnus Mills och det kan du också göra om du mot förmodan har missat denna klassiker från nittiotalet-nångång. Detta är handlingen:

Tam och Richie är två långhåriga, fåordiga, skotska halvunga män. De gillar öl, heavy metal, slitna skinnjackor och rökpauser. De gillar inte engelsmän, arbete och "höghållfasta" stängsel.
Tillsammans med sin förman skickas de till England för att sätta upp elektriska taggtrådsstängsel på rekordtid. I strilande regn och huttrande av kyla, gräver de gropar och slår ner stolpar i den engelska leran. Tills de mystiska bröderna Hall träder in i handlingen, två bröder vars intresse för korvtillverkning och skolmåltider gränsar till besatthet.

Jag tyckte den här boken var helt fantastisk första gången jag läste den, och det tycker jag fortfarande. Älskar karaktärerna (även om jag eventuellt skulle hatat dom om jag mötte dom i verkliga livet), älskar det buttra karga språket och det...låt oss säga pragmatiska lösandet av problem som uppstår längs vägen. Den här boken får fem stängselstolpar av fem möjliga, schas iväg till bibblan med er allihop.   

Men för helvete

Har, som kanske sista människan på jorden, skaffat en surfplatta. Det gjorde jag i samma sekund som jag hade fattat beslutet om att ansluta mig till träningsappen VIBES, visserligen kan man chromecasta träningsvideor till sin TV, problemet är bara att det finns noll plats att träna framför vår tv och att behöva baxa bort ett tungt soffbord i massivt trä varje gång man vill köra ett träningspass, ja då hade nog träningspasset endast bestått i bortbaxandet av soffbordet. En gång, eller max två. Dessutom finns det ingenstans att placera nämnda soffbord under tiden som man använder dess plats, så det var helt enkelt inte ett alternativ. Har absolut inga problem med att kolla på film eller läsa böcker på telefonen för då håller man ju den ju så nära ansiktet som man tycker att man behöver, men ska man följa träningsinstruktioner så kan man ju inte stå med telefonen upptryckt i nyllet varje gång något ändras. Det FUNKAR ju att ha den på golvet, har ju testat i väntan på att NetOnNet ska skicka ovan nämnda surfplatta, men helt optimalt är det inte och Jenny och Sanna Kallur är VÄLDIGT små och långt borta. 

Men nu har jag alltså hämtat surfplattan i en Instabox nära mig, och tänkte (enfaldigt) att det ska väl bara vara att dra igång för det är en Samsung precis som min telefon och då har man ju sitt Samsung Account och då är det väl bara att logga in där?

Ha. Ha. Ha. 

För det första kom det inte med någon laddare, eller det kom med en USB-sladd men det var USB-C i båda ändar av den, och någon sån kontakt har jag inte. Än, misstänker att jag kommer att få skaffa det för det känns ju overkill att koppla in den till datorn för att ladda, då hade jag ju lika gärna kunnat använda datorn istället för att skaffa en djävla surfplatta. 

När jag fått liv i surfplattan föreslog den att jag skulle använda Samsung Smart Switch för att överföra data. Ja, vad smart, tänkte jag (helt i linje med Samsung). Valde omsorgsfullt ut ett fåtal appar (tog med Netflix och SVT Play förutom träningsapparna och Spotify, för det kan ju vara trevligt att kanske någon gång kolla på något UTAN att behöva hålla i telefonen). Bockade ur allting annat, men I HELVETE HELLER. I skrivande stund har den här Samsung Smartass Switch hållt på i över en timme med att överföra foton och videor och en massa annat som jag bestämt vet att jag INTE tog med. Dessutom påstod den att jag hade fel lösenord när jag skulle logga in med min gmail-adress och sen kom en massa djävla krångel med att byta lösenord och tvåstegsverifieringar och fan och hans moster och nu är hela inkorgen full av vänliga men irriterande mail från Google och alla möjliga andra håll som undrar om det verkligen var jag som loggade in både här och där. JA, det är väl bra med säkerhet, men det är också otroligt konstigt att man inte bara ska kunna skaffa en djävla surfplatta för att kunna träna lite utan att känna att IT-gudarna flåsar en vredgat i nacken. Nu vet jag knappt vad jag har för lösenord någonstans längre, för när jag skulle blogga så skulle jag logga in via min google-adress och då påstod den IGEN att det var fel lösenord. Blir SÅ djävla trött på sånt här. Vi får väl hoppas att träningen går lite bättre än vad det tekniska hittills har gjort, 

If you see me comin' better step aside

Igår var bilen på verkstad för service samt påfyllning av gas till AC:n, vilket tillsammans kostade närmare 6000 kronor plus att de såklart också hittade ett och annat som behövde fixas till, bland annat en spindelled som byttes förra gången så den skulle i alla fall gå på garantin. Det var inget som var akut, så bokade in en tid i augusti och susade hemåt. Har inte kört bil sedan 13 juni så det kändes nästan lite ovant, hahaha. 

Jobbade, sedan städade jag och förutom den vanliga veckostädningen tog jag också tillfället i akt att skura alla köksluckor samt rengöra filtret till köksfläkten. Kände mig alldeles otroligt präktig. Körde sedan ett pass på Vibes som hette FEEL THE BURN (hade ju tänkt köra ett som hette "Eld i baken" men hittade det här först) som var träning för ben och rumpa med hjälp av gummiband. Kan säga att det kändes i röven både igår och idag! Avslutade med ett sånt där kort yinyoga-pass på en kvart, kändes jättebra även om jag känner mig lika stel som att jag var iklädd en sån där medeltida rustning. Men det kanske blir bättre på sikt om jag får till någon form av regelbundet yinyogande. Hoppas kan man ju alltid i alla fall. 

Har köpt Skånetrafikens sommarkort, vilket innebär att jag får åka buss överallt i hela Skåne för det facila priset av 595 riksdaler. Att åka buss till och från Ankeborg kostar 110 kronor så det är ju snabbt intjänade pengar. Tog därför bussen till stan för bio och förväntade mig lite att kunna sitta i en sval, luftkonditionerad buss men luftkonditioneringen verkade vara lika obefintlig som i vår bil innan de fyllde på mer gas, för ventilationen gick på maxfart men blåste bara in varmluft. Plus att det satt någon som STANK svett precis bakom mig, så det var inte en så angenäm resa som man skulle kunna tänka sig. På bion var det långt ifrån fullsatt, men bredvid mig satt ett par där kvinnan STANK av parfym

med sliskiga toner av vanilj, så är det inte det ena så är det fan i mig det andra. Det kom in en kvinna med en sån där dramaten-väska som hon ställde vid sidan av ingången, sedan gick hon till sin plats, satte ifrån sig popcorn och dricka och försvann sedan ut igen. Tänk om det är en bomb, väste min dotter men det visade sig bara vara en vanlig biobesökare som (gissningsvis) skulle gå på toaletten innan filmen började. Tänker man spränga en biograf i luften så kanske man inte heller köper popcorn det sista man gör, fast det kan ju förstås vara en skenmanöver för att smälta in, sånt kan man ju aldrig så noga veta.

Fick skjuts hem av min dotter för det går bara en buss i timmen och filmen slutade strax innan 20.00 och nästa buss gick 20.57 och roligare kan man ju ha än att sitta och dega på en busshållplats i 57 minuter, så var hemma 20.30 istället för 21.30. I eftermiddag ska vi kanske åka och plocka jordgubbar, får se lite hur vädret blir. Just nu är det mulet med regn hängande luften, men det kan ju ändra sig. Igår var det till exempel kanonväder med sol och blå himmel hela dagen och sen regnade det ändå på kvällen. 

Inga direkta planer för helgen som kommer förutom att jag ska träffa en kompis imorgon mitt på dan, vi ska planera lite inför nästa helg då vi ska göra en insats som hundtränare på en prova-på-dag. Vi har fått rätt fria händer så vi ska väl mest bara snacka igenom vilket upplägg som vi tror funkar och som kan vara enkelt för oss men ändå givande för de potentiella deltagarna. Känner mig eventuellt lite ringrostig som hundtränare så det är ändå skönt att vara två. Plus att det ska bli kul att träffas, för det blir av naturliga skäl inte så ofta längre för hon är kvar i hundvärlden och jag har ju bytt ut nästan allt mitt hundengagemang (som inte rör mina egna hundar förstås) mot hästdito. 

Sen ska jag jobba på jobbet från och med nästa vecka, det ska bli rätt skönt. Jobba hemma i all ära, lugnt och skönt och man får sitta i fred och slipper bli avbruten, men vissa saker är väldigt mycket bökigare och omständligare när man bara har en pytteliten laptop och inte det som i sammanhanget framstår som ett lyxkontor med dubbla skärmar och bekväm stol och skrivare och såna finesser.  

28 years later

Igår var den exklusiva CLUB ROMIF på bio och såg 28 years later. Som ju tydligen är en uppföljare till 28 days later och 28 weeks later som vi inte hade sett. Det funkade dock bra ändå tycker jag, kändes inte som att man behövde ha mer bakgrundsinformation än det som visades i inledningen, nämligen: 

((((( !!!!! SPOILER ALERT !!!!! )))))

att det för 28 år sedan hade skett ett massivt utbrott av ett zombievirus i England. De här zombierna var inte bara blodtörstiga, utan också snabba som SATAN och de kunde öppna dörrar och allt möjligt så det var ju inte konstigt att nästan ingen överlevde. Filmen 28 years later inleddes med en tillbakablick till några barn som sitter och kollar på Teletubbies på en tjock-tv, så kommer zombierna och dödar alla utom JIMMY som lyckas fly till en närliggande kyrka där hans pappa är präst och ligger och ber. Zombierna dönar in där med, och pappa präst tycker det är en välsignelse, ger lille Jimmy sitt halsband med guldkors och låter sig sedan dödas. 

Klipp till 28 år senare, när vad man (eller i alla fall vi) tror är den vuxne Jimmy (han hette i och för sig Jamie men det tänkte vi var lite same same) som nu bor på en ö utanför Englands kust tillsammans med fru (ISLA) och barn (SPIKE) och ett gäng andra människor som lyckats överleva zombiesmittan. De lever ett enkelt och strävsamt liv och har lyckats få till någon form av fungerande samhälle med odlingar, skola för barnen etc. Ön är förbunden med fastlandet med en några hundra meter lång väg, men den är bara framkomlig vid lågvatten. Det går inte heller att simma till/från fastlandet vid högvatten pga starka strömmar. Vägen vaktas ständigt så att ingen zombie eller någon med zombiesmitta ska ta sig in på ön. 

Isla är sjuk och sängliggandes, hon är febrig och förvirrad och ingen vet vad det är, tyvärr finns det ingen läkare med bland de överlevande. Jamie ska ta med sig Spike till fastlandet för första gången, först tror man att det är kanske för att proviantera men det verkar snarare vara någon slags manbarhetsrit där Spike ska få lov att döda sin första zombie (om jag hade varit Jamie så hade jag prioriterat att skjuta någon av alla hundratals hjortar som fanns där och tagit med hem till byn där tillgången på kött verkade vara tämligen begränsad, men här tänker vi uppenbarligen olika). Zombierna verkade vara indelade i tre underarter kanske man kan säga, en som kallades "krypare" som var tjock och långsam och kravlade omkring och åt maskar och annat (när inte människokött stod på menyn såklart), en som jag inte vet om den hade något namn men det var de där snabba jävlarna som rusade omkring nakna och dödade och åt allt i människoväg som de kom över (hela grejen med zombies är att de inte har någon ämnesomsättning, så den här helt osläckbara hungern är rätt paradoxal om ni frågar mig), och så fanns det en tredje sort: THE ALPHA, som var någon slags zombie-übermensch, mycket smartare än de andra samt också nästan omöjlig att döda med de enkla vapen som står till buds (mestadels pil och båge). Spike och Jamie kommer i land och Spike förundras över att allting är så stort och undrar om man kan gå så långt så att man inte ser havet, vilket Jamie intygar är fallet. Spike dödar sedan en "krypare", men sedan kommer en flock av de vanliga och då blir det till att springa som satan därifrån och gömma sig på vinden i ett gammalt hus som sedan rasar ihop så det blir inte mycket rast och ro här inte. När de sen ska ta sig tillbaks till ön igen så är det knappt att de hinner för tidvattnet är på väg in, men oturligt nog blir de förföljda av en "alpha" och det blir en språngmarsch i knähögt vatten som hette duga och sen är det knappt att de blir insläppta för en barsk kvinna (JENNY) som är lite boss över porten vill försäkra sig om att de inte är smittade, det hjälper inte att Jamie vrålar ALPHAAAA, OPEN THE FUCKING GAAAATE och "alphan" springer som en målmedveten maskin hack i häl utan att snubbla och hålla på som vanliga dödliga som Jamie och Spike. Men de lyckas komma in i sista sekunden och sedan blir det en hejdundrande fest för att fira Spikes färd till fastlandet, nästan som någon slags konfirmation? Det dricks öl i mängder (var kommer den ifrån?) och Jamie passar också på att förlusta sig lite med ett kvinns eftersom Isla uppenbarligen inte är förmögen att uppfylla sina äktenskapliga plikter. 

På fastlandet såg Spike en eld långt långt borta, och han frågade sin fader vad det är och Jamie svarade att han inte visste, fast man fattade ju att han ljög. Spike frågar istället en äldre man (SAM) som passat Isla medan de varit borta, och Sam svarar att det nog var DOKTOR KELSER och berättar att för 28 år sedan så hade de varit där och han hade radat upp en förfärlig massa döda människor (oklart varför inte dessa blivit zombies?) men ändå vinkat inbjudande till Sam, Jamie et consortes, men de hade dragit slutsatsen att han var galen och raskt avlägsnat sig därifrån för att aldrig mer återvända. Spike blir helt besatt av tanken på att ta sin moder till "en riktig doktor", vilket såklart Jamie avvisar så Spike får ta saken i egna händer. Helt plötsligt får Isla, som dittills legat i sängen likt Madickens mamma när hon har ont i huvudet, oanade krafter och kan utan vidare trava iväg till fastlandet och en bra bit till, även om hon har stunder av förvirring där hon inte minns vem hon eller någon annan är eller vilken tid de lever i. 

Sen kommer lite obegripliga klipp på soldater i strid som jag först trodde var någon hänvisning till förr i tiden, men plötsligt står en soldat och säger ÄCKLIGA FITTOR (om zombierna) på svenska! Det visar sig vara ett svenskt militärförband som patrullerat med båt utanför kusten, men det hände nåt med båten så nu är de i land. Alla blir dödade utom en (ERIK). 

Tillbaka till Spike och Isla som naturligtvis träffar på snabb-zombies de också, och det blir till att söka skydd i en nedlagd bensinmack, som visar sig vara fylld med gas, och precis när zombierna kommer på att öppna dörren och komma in så öppnar Erik, som lurat uppe på taket, eld med sin k-pist  ner genom en lucka, gasen antänds och zombierna brinner upp medan Spike och Isla mirakulöst nog klarar sig utan så mycket som en brännblåsa. De slår följe, men säg den lycka som varar för evigt för de kommer till ett övergivet tåg och där hörs det konstiga ljud och fastän erfarenheten borde lärt dom ett och annat så ska Isla förstås in och kolla vad det är. Det visar sig vara en zombiekvinna i födslovåndor (trodde inte zombies knullade?) och nu tar SYSTERSKAPET över för Isla känner genast att hon måste hjälpa till och zombiekvinnan har för stunden släppt den hunger som annars är så karaktäristisk för zombies, och de håller varandras händer och zombiekvinnan krystar ur sig ett flickebarn, varpå Spike får äran att skära av navelsträngen med sin kniv och Erik högljutt ondgör sig över Islas tilltag, vilket visar sig vara befogat för plötsligt blir zombiemamman i första hand zombie igen och beredd att döda och äta vad som kommer i hennes väg, främst Isla som står närmast tillhands vilket Erik sätter stopp på med ett välriktat skott från sin k-pist men det är fan i mig ur askan i elden för plötsligt dyker en "alpha" upp, får tag på Erik och nu hjälper inga k-pistar i världen för "alphan" sliter helt sonika huvudet av honom och vill sedan göra om samma process med Spike och Isla, eller så kanske han vill ha sitt (?) barn, som Isla och Spike med en enda blick kan avgöra, inte är smittat (HUR är det möjligt när det handlar om blodsmitta?) och nu blir det till att springa genom tåget med ungen i famnen, bökigt värre så de hoppar ut med "alphan" hack i häl, helt obrydd av de pilar som Spike ändå lyckas få iväg med den pilbåge han tack och lov fortfarande har med sig, men precis när man tror det är kört så kommer från ingenstans och i grevens tid ett blåsrör med en pil som får "alphan" att stå som paralyserad. Det visar sig vara Doktor Kelser, som har kommit på att den effekten uppnås om man doppar pilen i en blandning av morfin och nåt mer som jag glömt. Doktorn är helt gulröd vilket visar sig bero på att han är insmord i jod som han påstår är bra mot viruset (oklart varifrån han får jod i såna mängder samt morfin?). Han lever ensam bland väldiga högar av ben och skallar och pratar flummigt om "memento mori" och "moderkakans makt" (som förklaring till varför ungen inte blivit smittad) och kokar Eriks huvud (som "alphan" släpat med sig som en annan snuttefilt) ren från skinn och hud och ber Spike placera det "på ett bra ställe" i alla jättepyramider med skallar, vilket inte på något vis avskräcker Spike som ber om en undersökning av Isla. Doktor Kelser lyckas trots fullständig avsaknad av instrument och medicinsk utrustning diagnosticera Isla som varandes i terminalstadiet av cancer och det finns såklart inte mycket att göra åt det mer än att ge henne en barmhärtighetspil, koka hennes skalle och låta Spike placera den på toppen av den flera meter höga dödskallepyramiden (helt rimligt). Sen beger sig Spike tillbaka till ön, men bara för att lämna av ungen liggandes i en varukorg tillsammans med ett brev där han förklarar att han har gett sig av "så långt bort att man inte kan se havet" och att ungens namn är Isla (rart). Jamie förstår såklart att det är Spike som ligger bakom, men då är redan Spike långt långt borta och tidvattnet sätter effektivt stopp för alla former av förföljelse. 

Klipp till när Jamie sitter mol allena och grillar en stor fisk som han lyckats fånga (oklart hur), men tro inte att han ska få någon matro för då dyker det upp ett gäng snabbzombies så han får lämna fisken åt sitt öde och rusa iväg hals över huvud. Han kommer till en väg som är blockerad av en nedrasad bro, då tror man att det är helt kört men i SISTA SEKUNDEN dyker det upp ett gäng i festliga kläder som frågar om han behöver hjälp och sedan uppvisar någon slags ninja-skills där de tar kål på allihop. Ledaren för detta gäng har korset som pappa präst överlämnade i inledningsscenerna och man förstår då att det är den vuxne Jimmy som mot alla odds överlevt och slagit sig ihop med några likasinnade, av vars gemenskap Spike erbjuds bli en del av. THE END. 

Guds bästa barn

Har läst Guds bästa barn av Morten Pape, detta är handlingen: 

Simon har precis blivit frigiven och har flyttat till Sydsjälland för att skapa ett nytt och tryggt liv för sin lilla familj. Det förflutna gör sig påmint. Mickey planerar att rymma från det säkra ungdomsfängelset, där han driver personalen och andra fångar till vansinne.

Och i Amager, Köpenhamn, försöker Jamil få ordning på sitt liv igen efter en psykiatrisk sjukhusvistelse, men kan inte släppa tanken på att hämnas på Mickey och Simon, som för några år sedan dödade hans bäste vän Zeki i ett rus av känslokallt hat.

Note to self: Jag ska INTE läsa böcker som handlar om gängkriminalitet, jag blir så djävla deppig av det. Det är SÅ mörkt och slutar aldrig bra. Det här var inget undantag, så långt från danskt hygge man kunde komma. Om jag ska se det objektivt så var den säkert rätt okej, säkert autentisk (jag vet ju inget om gängkriminalitet), lite väl mycket dialog och pladder emellanåt och rätt dåligt översatt, ni vet när man inte kan skilja på "sin" och "hans", men det är ju inte författarens fel. Den här boken får tre besök i Christiania av fem möjliga. 

Home now for me

Igår gick jag upp min vanliga tid (brukar annars unna mig lite sovmorgon när jag jobbar hemma eftersom jag inte har någon restid och i princip går raka vägen från sängen och sätter mig vid datorn) för att hinna gå en runda med hundarna innan det var dags att börja jobba, för efter jobbet var ju planen att åka och plocka jordgubbar. Nu blev det ju inte så, så därför kändes förmiddagen OÄNDLIG. Tyckte efter ett tag att jag hade knogat på jättelänge och kastade en blick på klockan i tron att den var kanske kvart i tolv eller så, och då var den bara 9.30. Sådär är det aldrig när jag är på jobbet, då går det i ett och vips är det lunch. Men hemma verkar tiden ha sin egen gång.  

Efter jobbet passade jag istället på att städa det berömda KEG-skåpet. I dess inre hittade jag krusbärslikör som jag gjort för flera år sedan och sedan glömt bort. Eller, jag har såklart sett den när jag letat efter något annat och tänkt att Visst ja...den skulle man ju sila av och hälla på flaska...och sedan förträngt i samma stund som skåpsdörren stängdes. Men nu är det gjort! Provsmakade en tesked och den var inte så dum. Inte för att jag direkt är någon som dricker likör, men man kan kanske bli nu när möjligheten så att säga ges. 

Tränade mitt vanliga pilatespass för första gången på ett tag. Innan operationen var det lite jobbigt med pilatesträningen, för i vissa rörelser så kände jag av tumören, den liksom gled över käklinjen när jag böjde hakan mot bröstet. Otroligt obehaglig känsla, men nu kunde jag alltså träna utan att behöva tänka på det. Det känns fortfarande lite i såret, men det är väl inte så konstigt, och hellre lite ömhet i käken än känslan av att något främmande glider omkring i ens halsregion. Brr. Avslutade sedan med ett "yinyoga express"-pass som bara var knappt 15 minuter. Helt perfekt faktiskt. 

Dumscrollade en del på telefonen efter att jag läst ut en bok och "inte hade något att läsa" (läs: orkade inte gå upp på ovanvåningen och hämta en annan bok). Är jag den enda människa i hela världen som inte har fattat grejen med THREADS? Vad är det ens, en kombination av Twitter (eller X eller vad det heter nuförtiden), Facebook/Instagram och Tinder? Tycker folk skriver exakt samma där som de skriver i alla andra sociala medier, delar samma bilder, etc, (plus att vissa verkar ragga friskt åt alla håll) så vad är själva grejen? Plus att jag verkligen inte fattar vad som styr det som visas i mitt flöde? Känner (möjligen med några få undantag) NOLL personer av de som visas i flödet, och av de som visas är det fan i mig bara folk som lägger upp bilder från olika akutmottagningar och sjukhussängar med texter i stil med "här råkade visst jag hamna" eller "dags för en ny omgång av cellgifter". EJ uppiggande. Känns som att hela Sverige, givet att det ska representeras på Threads vilket det kanske inte ska, är riktigt allvarligt sjuka. Och är de inte det så lider de av depression, självskadebeteende, npf-relaterad ohälsa eller varför inte lite vanlig hederlig ensamhet. Finns det INGEN som är åtminstone hyfsat frisk och/eller glad?  Nu skulle man ju kunna tro att algoritmerna har styrt detta baserat på vad man kollar på annars, men är det något jag INTE gjort sedan i januari är att googla på sjukdomsrelaterade saker, p g a ville inte veta. Nu i efterhand har jag googlat lite på min operation samt loggat in på 1177 och läst min journal, det vågade jag inte heller innan. Men det var typ förra veckan och sjukdomsfallen på Threads har varit legio sedan dag ett. Helt obegripligt, men det är väl inte meningen man ska fatta. 

Idag blir det bio med Club ROMIF. Vi ska se 28 years later, vilket kanske är en dum idé eftersom det är en uppföljare till 28 days later och 28 weeks later och vi har inte sett någon av dom, men som min dotter sa: Har man en regel så har man! (den att vi ser filmen som visas i salong 4 sista torsdagen i månaden). Egentligen hade vi velat se en annan film (har glömt vad den hette nu) men den gick bara 21.00 och filmer är ju så SATANS långa nuförtiden så då hade jag inte varit hemma förrän nästan midnatt! Det orkar jag inte, hahaha. Så nu får det bli den här. 

Idag ska bilen lämnas på verkstad, ska strax bege mig dit och sedan traska tillbaka hem. Verkstaden ligger här i byn, så det är ingen stor uppoffring. Sen får man väl se hur dyrt det blir, har fått ett rimligt pris på servicen men jag har aldrig varit med om en service där de inte hittar något annat som också måste åtgärdas, och allt som har med bilar att göra är ju PISSDYRT.  Sen ska jag till bibblan och hämta böcker (det är ju i alla fall gratis, hehe) samt till affären och hämta mina gummiband som ligger i en Instabox. Ska sen köra ett pass i Vibes som hette ELD I BAKEN, det tyckte jag lät kul. Sen städning och så in till stan för bio. Over & out. 

The kindness of strangers

Igår testade jag yinyoga, vilket var förfärligt jobbigt eftersom jag är så stel. Antar att jag av den anledningen skulle må toppen av lite mer yinyoga i mitt liv eftersom jag i princip aldrig stretchar heller, fastän jag kanske borde. Eller jag vet inte, det finns så många olika bud kring det här med att stretcha. Vissa säger att det är ett absolut måste, andra säger att det har absolut ingen betydelse överhuvudtaget och så allting däremellan. Eftersom jag tycker stretching är bland det tråkigaste som finns så lyssnar jag givetvis på falangen som säger att det inte spelar någon roll, och om jag skulle få för mig att stretcha så blir det i max 10 sekunder (och då gör det nog ingen som helst nytta). Så att ligga i 3 minuter i varje position var...utmanande, kan man väl säga. Men det är det som är det fina med att köra ett pass, jag gör som jag blir tillsagd. Även om det är på en video, tydligen.  

Okynnesshoppade lite fler träningsgummiband. Eller okynne och okynne, jag använder dom ju men strävar uppenbarligen efter att hitta den ultimata kombinationen till alla mina övningar. Stör mig på att när gummiband säljs i till exempel trepack så kommer de med tre olika motstånd, men om man till exempel kör rodd så vill man ju ha samma motstånd på båda sidor och då måste man alltså köpa två trepack. Man kan ju tänka sig att köpa enstaka band också, men den här graderingen med light, medium och strong skiljer sig åt rätt så godtyckligt, så till exempel "strong" kan motsvara allt från 9 till 20 kg. Antar att alla gummibandstillverkare skrattar hela vägen till banken? Är i alla fall otroligt pepp på att komma igång med träningen igen och det ska bli kul att testa ett nytt upplägg med Vibes. Idag ska jag köra mitt gamla vanliga pilatespass, men imorgon ska jag testa ett benpass med gummiband.

Idag skulle jag och min dotter egentligen ha åkt på självplockning av jordgubbar efter att jag har slutat jobba (hon har semester), men det hade blivit miss i kommunikationen så hennes sambo hade tagit deras bil, och min man har ju vår och inget jordgubbsland är på gångavstånd så det får väl bli en annan dag. Istället ska jag nog fortsätta med ett projekt som jag påbörjade i samband med att jag började rensa bland mina träningskläder, för det ena ger ju det andra och nu ska jag rensa i det som jag i tanken kallar KEG-skåpet. När jag och min exman köpte hus så hette mannen i huset vi köpte Karl-Erik. Han hade målat trappan, alla lister och en hel del annat i huset i en grå nyans och lämnade kvar en massa oöppnade färgburkar som min exman märkte upp med bokstäverna KEG, som alltså står för Karl-Erik-Grått. Han lämnade också kvar ett gammalt skåp som jag lutade av från tjocka lager KEG-färg, och sedemera snek åt mig i den bodelning som följde några år senare. KEG-skåpet har dessvärre blivit ett ställe där man trycker in lite av varje som man inte vet riktigt var man ska göra av, och med man avses nog mest jag själv för min man tycker uppenbarligen att det skåpet lite är mitt territorium (han har andra, ska väl nämnas, där han trycker in saker han inte riktigt vet var han ska göra av).

Började rota i en av lådorna igår, och hittade lite tidningsurklipp, bland annat ett från när min son var 8-9 år och skulle börja spela fotboll i en grupp som idag kanske skulle ha hetat "fotboll på npf-barns villkor" eller något i den stilen, men på den tiden satte lokaltidningen helt ogenerat den klatschiga rubriken BARN MED DAMP TRÄNAR FOTBOLL där man under en av bilderna också kunde konstatera att damp-gänget i XXX IF pustar ut efter träningen. Tror inte NÅGON i det gänget hade blivit diagnosticerade med DAMP, men på den tiden var det uppenbarligen inte så noga med vad man skrev. Hade det varit idag hade väl rubriksättaren minst fått sparken?  Var ju såklart tvungen att skicka den till nämnda son, som tyckte det var mycket underhållande. Ja, och sen hittade jag ett annat tidningsurklipp från när min dotter tävlade ponnyallsvenskan och då var jag ju tvungen att skicka det till henne och så blev det mer a walk down memory lane än städning. Men förr eller senare så! Fast först måste jag väl jobba lite. 

I come alive in the neon light

Igår jobbade jag på i lugn takt, finns ju liksom ingen anledning att stimma på när det inte behövs tänker jag. Trodde att det inte skulle vara några fler möten förrän efter semestrarna, men tydligen hade någon, detvillsäga jag själv, tyckt att sista veckan i juni inte riktigt hörde till semesterperioden så där låg några och skvalpade, såna som jag hittills har lett men som nu PC ska ta över. Dock oklart om VD hunnit prata med PC om det, för han är på semester, men tillbaks på måndag. Men det får väl bli nästa veckas bekymmer tänker jag. 

På eftermiddagen fick jag ett meddelande från Projektledaren, hon ville prata med mig innan hon skulle ha ett möte med de som vi kallar "the grown-ups", alltså högsta ledningen. It is ok if you don't want your camera on, skrev hon och hade jag haft ett utseende som Quasimodo efter operationen så hade jag kanske inte varit lika pepp på kameramöten, men ett (övertejpat) sår på halsen känns inte som en big deal. Kom på sen att det kanske var HON som inte ville se MIG, hahaha. Men nu fick hon det i alla fall. Samtalet gick ut på att hon tänker föreslå mig som ansvarig för ett av delprojekten i Projektet, it's about time that you take a step into the real core team, ojsan hejsan, här rör det visst på sig i karriären? Givet att "the grown-ups" köper förslaget förstås. Tror inte att de vet vem jag är ens, så det kan ju ändå bli intressant. Jag har ju jobbat med/i Projektet sedan start, men mycket av det har skett så att säga behind the scenes. Om Projektet hade varit pyramiden i Giza så var jag väl en sån som bröt stenblocken och/eller släpade fram dom till byggarbetsplatsen, inte dom som får ta äran åt sig att ha skapat ett av världens sju underverk. Obs, menar inte att jag behöver äras för mina insatser, mest bara att det jag gör är sånt som måste göras men som kanske inte syns så mycket på slutresultatet. 

Igår anmälde jag mig till det här Vibes. Som av en slump hade Aftonbladet Sport ett reportage om systrarna Kallur och vad de gör idag (bara det här, tydligen) och läste många positiva kommentarer i kommetarsfältet (Aftonbladet Sports kommentarsfält är annars ett så stort mörker att det får Flashback att framstå som rena söndagsskolan) från mestadels kvinnor som tyckte träningen var "snäll". Nu är det väl kanske inte "snäll träning" det jag är ute efter i första hand, men jag tror de menar avsaknad av träningshets, kaloriräknande, kilon och prestation för jag smygstartade (hade egentligen inte tänkt börja förrän nästa vecka) med ett halvt tabatapass (halvt såtillvida att man körde 4x20 sekunder istället för 8x20 sekunder av varje övning) igår och det var minsann jobbigt så det räckte och blev över. Sen kom det in en karl (alltså i kommentarsfältet, inte i mitt vardagsrum) och kommenterade systrarna Kallurs utseende, särskilt den enas, frågade om det var mor och dotter, etc på ett sånt där drygt och nedlåtande sätt. Fick mothugg men det biter ju inte på såna. Sen var det en kvinna som skrev lite längre ner i tråden att hon tyckte att Jenny var lik mamman och Sanna pappan (eller om det var tvärtom), och genast kom Kränkta Vita Män AB och bara Jaha, om en kvinna kommenterar utseende är det tydligen helt okej men så fort en man gör det så går drevet! S-U-C-K. Blir man trött eller blir man trött?

Idag hade jag tid på vårdcentralen 08.35 för borttagning av stygn. Jag är fortfarande listad på samma vårdcentral som jag tillhört sedan jag flyttade till Ankeborg på 80-talet, även sedan jag flyttade till nästan-Österlen, eftersom nämnda vårdcentral dels är väldigt bra, dels ligger ganska nära mitt jobb så då är det ju smidigt att slinka inom när man ändå är på jobbet. Är ju inte lika smidigt när man befinner sig på nästan-Österlen och ska ta sig dit med kollektivtrafik (min man har fått ha bilen den här veckan eftersom jag ändå skulle jobba hemma). Det tar 30 minuter med buss och då var jag tvungen att ta bussen 07.03 och vara framme 07.33 för nästa skulle följaktligen vara framme 08.33 och då vid järnvägsstationen, inte vårdcentralen. Aja, men då tänkte jag att jag kunde ta en spänstig morgonpromenad istället för att såsa vidare på någon lokalbuss och sen sitta i ett väntrum i evigheter. Det tar ungefär 35-45 (beroende på vilken väg man väljer) minuter att gå från järnvägsstationen till jobbet och jag tog den lite längre vägen eftersom jag hade gott om tid.  Tyckte jag. Insåg sedan att jag inte alls hade särskilt gott om tid, för jag hade ju räknat tiden till jobbet och jag jobbar ju inte exakt PÅ vårdcentralen utan från jobbet tar det väl kanske 10-15 minuter att gå dit. Fick börja småjogga lite, vilket så småningom förvandlades till ett (ofrivilligt) intervallpass. Har ju inte sprungit på kanske...en månad? men det kändes ändå helt okej, det största problemet var att jag inte direkt var klädd för löpträning. Jag blir ju alltid EXTREMT varm när jag tränar/springer och då är det ju skönt att ha svala funktionskläder, inte bomullströja och fleecejacka, men det var inget att be för utan bara att spurta på. Kom fram till vårdcentralen 08.32 så jag kom i alla fall i tid! Det var inte distriktssköterskan (heter det ens så fortfarande? Låter som någonting man gick till när man var liten?) så jag satt i väntrummet och eftersvettades KRAFTIGT. Tyckte synd om (distrikts?)sköterskan som fick börja sitt arbete med att torka av min extremt svettiga hals, men tänker att sjukvårdspersonal är väl vana vid diverse kroppsvätskor varav svett kanske ändå är den minst motbjudande? Såret hade läkt fint och sedan tejpade hon över det med en slags hudfärgad kirurgtejp som skydd mot solen, och när min hudton gått från kokt kräfta till mer normal så syntes det knappt något sår/ärr överhuvudtaget. Kan ju vara bra att känna till om man av någon anledning inte skulle vilja se ut som att man är ett av Jack The Rippers överlevande offer. Hade jag varit det hade jag dessutom i runda slängar varit omkring 150 år, så då är väl ett ärr på halsen ens minsta bekymmer. Men principen! 

Traskade (den kortare vägen!) tillbaka till järnvägsstationen, hann med bussen hem som jag planerat att ta och slapp vänta en timme på nästa. Gick för att släppa ut hönsen (de får bara vara ute i trädgården när vi är hemma, annars får de nöja sig med hönsgården) och såg till min förbittring att hönan Lillemor var ute och levde la dolce vita med sina två systrar istället för att ligga och ruva på sina dyra avelsägg. Visst lämnar de äggen ibland för att äta och dricka, men Lillemor såg mer ut som att hon skulle på klassresa till Liseberg. Gick in för att känna på äggen, men fann till min förvåning att där låg Michelle Obama (hönan, inte Amerikas f d first lady), som aldrig tidigare i sitt åttaåriga liv visat något intresse av att ruva. Vi får väl se hur det här går?

Nu ska jag jobba vidare. Efter jobbet ska jag testa ett yogapass i Vibes-appen. Eller kanske yinyoga för det finns också, det testade jag en gång för massor av år sen men blev så stressad av att man höll på så länge i varje position, eller rättare sagt för att det inte hände något tyckte jag. Men det (yinyoga) ska ju vara så bra, kanske är jag mer mottaglig nu? Vi får se. 

Tillbaka till verkligheten

Så var det måndag och jobbvecka, fast hemifrån dårå. Känns som det var 200 år sedan jag senast jobbade hemifrån, och det tog följaktligen också drygt 200 år att starta upp datorn, och det TROTS att jag varit smart nog att lägga jobbtelefonen på laddning igår kväll. Vi har nämligen sån här inloggning med tvåstegsautentisering eller vad fan det nu heter där man ska ta emot ett sms med en kod som man sen ska skriva in i datorn. Men trots att telefontekniken fungerade så var datorditon slö, det var uppdateringar som skulle hämtas och installationer som skulle göras, etc. SEGT. Aja, nu är jag igång i alla fall. Har haft ett kort avstämningsmöte med PC för att höra vad som hänt under veckan som gått. För lite, visade det sig. Det är ju strejk i hamnarna, vilket påverkar en tillverkningsindustri som vår som köper mycket av vårt råmaterial utomlands, men annars var det väl som vanligt. 

Igår tog jag tag i en surdeg och rensade bland mina träningskläder. VET ju att jag aldrig någonsin mer kommer att använda löpartights som inte har fickor, så de behöver ju verkligen inte ligga och ta upp plats i lådorna. Likaså åkte en löparjacka som visserligen är supertunn och skön men som är av typ anorakmodell som man drar över huvudet, det måste ha varit något man fick som premie när man började prenumerera på någon tidning för aldrig i helvete att jag skulle köpa en sån jacka eftersom det är det värsta jag vet, särskilt om det är ostretchigt material vilket det här var. Nu får den hamna på Erikshjälpen tillsammans med lite annat smått och gott som jag inte använder. Skönt med ordning och reda i lådorna igen. 

Var precis ute och tittade till hönan Lillemor som jag stängde in i en kattbur tillsammans med avelsäggen igår. Öppnade igen efter ett par timmar, då hade hon i alla fall petat in äggen under sig och nu i morse låg hon fortfarande kvar. Jag tror ju förvisso att äggen legat kalla lite för mycket för att det ska bli något, men den som lever får se. Hönan Elizabeth och hennes småttingar har varit i en separat del av hönsgården, men kycklingarna går genom nätet så det var lika bra att öppna dörren för igår fick de för sig att spatsera ut i trädgården också och då är det nog bäst om mamma är med. Fick sedan lite panik på kvällen och sprang ut för att kolla så att inte Elizabeth fått för sig att gå in i hönshuset och de inte fattade att de skulle följa med. Det hände ju när Ulrika och Christine Perfect tyckte det var dags att börja sova inne hönshuset, fast då var i och för sig deras kycklingar större och hade fått fjädrar och klarade att sova utomhus. Det här är ju bara dunbollar än så länge. Jag hade dock inte behövt oroa mig för Elizabeth låg i sin låda i med de små i tryggt förvar under sig. 

Nähä, nu ska jag väl försöka ta tag i alla miljoner mail som trillat in under förra veckan. Gäsp. Here we gooooo. 

Annandag midsommar

Finns det väl inget som heter, men varför inte när både jul och påsk och pingst har afton och dag och annandag, men midsommar har bara afton och dag. Kan det ha med religionen att göra? 

Vaknade i svinottan i morse och bestämde mig för att gå upp istället för att ligga kvar och halvslumra. Varmt ute, inte riktigt tropiska nätter men inte heller långt ifrån. Gick min vanliga söndagsrunda tillsammans med vad som kändes som hela Europas samlade population av flugor. HATAR flugor, både det surrande ljudet och känslan när det slutar och det bara innebär att de slagit sig ner och de helt respektlöst kryper omkring på en. Gick som i ett djävla MOLN som förföljde mig, var tvungen att bryta en stor kvist med löv och vifta omkring mig med som en gisslande munk på väg mot den helige Fransiscus' grav. Blev något bättre inne i skogen, men helt harmoniskt var det inte.

Kämpar på med hönan Lillemor, som började ruva för längesen men som efter ett par veckor blev bortputtad ur redet av den mycket större Elizabeth som tog över. Sen fick ju Elizabeth sina fosterkycklingar och Lillemor, som vid det laget gjorde ett nytt försök, fick avelsägg inpetade under sig. Problemet är nu att vissa av de andra hönorna anser att de ska ha exakt det redet att värpa i så de puttar helt sonika undan den arma Lillemor när det är dags, och nu har det hänt ett par gånger att hon lagt sig i fel rede efteråt. Har nu flyttat ner henne till en balja på golvet, men hon verkar inte fatta att det är hennes ägg dom ligger där utan flaxar tillbaks till det nu tomma redet så fort hon får chansen. Nu har jag stängt in henne och äggen i en kattbur och hoppas att hon då fattar att hon ska stanna där. Ska såklart öppna den igen senare idag så får vi väl se hur det går. Blir det några kycklingar av dessa ägg som det har hattats och fnattats så mycket med så är det ett smärre mirakel. 

Klippte mig igår, de rakade bort lite hår ovanför örat för att kunna fästa sårtejpen i samband med operationen så nu gjorde jag likadant på andra sidan. Tror i och för sig inte att någon hade märkt nån större skillnad på min 9 mm standardfrisyr, men nu är det gjort. Nu är det dags för lunch, sista omgången midsommarmat innan det blir vardag igen.  

Långfredagen

Har läst Långfredagen av Sofie Sarenbrandt och Carina Bergfeldt, som är en fortsättning på Födelsedagen. Detta är handlingen:

Det är långfredag och säsongspremiär för talkshowen Frida-y. Strålkastarljuset fyller scenen, publiken sitter tyst av förväntan. Ute i kulisserna väntar en kontroversiell gäst som Frida von Engen har bjudit in för att säkra tittarsiffrorna under kvällens comeback.

Mitt i livesändningen framträder en maskerad gestalt ur skuggorna. Under huvtröjan döljer sig en bombväst. Det råder ingen tvekan om att hotet är äkta: "Om ni avbryter sändningen dör alla."

Det här var väl en rätt okej vardagsthriller-ish, rätt lik den föregående, lite väl omständligt berättad om ni frågar mig och det lämnades vidöppet för en uppföljare som jag väl av princip inte kommer kunna låta bli att läsa, mest för att se hur de ska få ihop det. Den här boken får tre talkshowgäster av fem möjliga.

Midsommardagen

Alltså det här vädret? Kunde fan i mig inte komma närmare än perfekt om ni frågar mig. LAGOM varmt, så man kan gå omkring i t-shirt och shorts, men inte så varmt att man kokar bort, plus lagom ljumma vindar som fläktar. Har tillbringat hela dagen utomhus, först med långpromenad i skogen och sen sittandes i trädgården med bok, korsord, te och andra pensionärsattribut-ish (när jag inte satt i hönsgården och glodde på Elizabeths små dunbollar för det måste ju också göras med jämna mellanrum). G-Ö-T-T var bara förnamnet. Det gäller att passa på att njuta maximalt för nästa vecka ska det regna varenda dag, men då ska jag ju ändå jobba. Lightvarianten av jobb föreställer jag mig, den som exkluderar energidränerande möten och annat tjafs. Vi får väl se hur det går med den saken. Den dagen, den sorgen. 

Jag och min man har gett upp Andor mitt i andra säsongen, helvete vad tråkig den var. Otroligt mycket snack och lite action. Nu har vi kollat på Rouge One, som ju Andor är en prequel till. Dock är den, Andor alltså, inspelad mycket senare än Rough One, så alla karaktärerna är mycket yngre i filmen som alltså kronologiskt utspelar sig efter serien, men det är väl inte så noga tänkte väl nån på Lucasfilm lite vårdslöst och castade samma gäng. Tror Andor var så trist p g a avsaknad av en festlig droid eller motsvarande (Bee räknas inte). Mandalorian var ju inte heller jättekul förran Grogu dök upp. 

Har bestämt mig för att signa upp på VIBES, systrarna Kallurs träningsprogram, från och med nästa vecka igen (nästa vecka är fortfarande vilovecka, åtminstone tills stygnen är tagna). Känner att jag behöver ha lite variation och utmaningar i min träning. Kostar mindre för ett år än vad det kostar att ha en PT online i 1-2 månader och känns som att det är ett upplägg som passar mig. Orkar inte med att det ska in och detaljstyras vad man ska äta och sånt. Hörde om en PT som inte ens tillät en att äta morötter av någon anledning som jag nu har glömt. När fan blev MORÖTTER onyttiga? Hade jag fått det kost"rådet" så hade jag förmodligen ätit 1 kilo morötter om dagen i ren protest. Av samma anledning skulle jag aldrig vilja ha matkasse för jag vill bestämma SJÄLV vad jag ska äta. Moget, hahaha. Obs, gäller såklart bara hemma. 

Jaja, i VIBES ingår som jag har fattat det i alla fall inga kostråd så det är inget jag behöver hetsa upp mig över. Känner mig taggad och pepp, ska bli kul med lite nya träningspass. 

Midsommarafton

Igår drack jag ett glas vin till maten och skålade för att andra halvan av 2025 skulle bli bättre än den första, för den första har präglats ganska mycket av hälso- och jobbrelatetad stress och olust. Men nu ska det väl ändå bli bättre va? JAMEN DET SÄGER VI!

Mår bra! Såret stramar men gör inte ont om jag inte trycker på det och det finns det ju ingen anledning att göra. Det är lite svårt att hitta bra sovställningar, men det får väl anses vara det lilla problemet. 

I onsdags skickade jag iväg min man för att köpa nykläckta kycklingar till hönan Elizabeth som legat och ruvat ekologiska ägg från både Coop och Willys utan resultat, samt avelsägg till den arma Cream Legbar-hönan Lillemor som var den som började ruva för tusen år sedan  men som sedan blev bortputtad från sina ägg av Elizabeth. Lillemor har sedan återvänt till resten av hönsflocken, men för någon vecka sedan gjorde hon ett nytt försök och har legat sedan dess. Höll på att bli knäpp häromdagen när jag kom in i hönshuset och såg att Lillemor blivit bortputtad ur redet ÄNNU en gång, den här gången av Ulrika som är den av våra höns som ruvat flest gånger. Men det visade sig sedan att Ulrika bara skulle in och värpa och tvunget måste använda sig av just DET redet (det finns fler), så nu ligger Lillemor där och trycker igen.

Min mans uppdrag var alltså "köp några kycklingar, ras oviktig men så nykläckta som möjligt, och några avelsägg, du får själv välja ras" på en gård där jag tidigare köpt avelsägg fast då fått dom skickade. Han kom hem med 6 kycklingar som enligt uppgift skulle vara två olika raser, plus ett gäng ägg som också skulle vara lite olika sorter. Jag tror den ena sorten var Newcastle och den andra var något tyskt namn, var hans svar. Menar du kanske New Hampshire? frågade jag, och då medgav han att det kanske var så. Rabblade upp några tyska hönsraser varav han trodde att det kanske var Bielenfelder, men det kunde också vara något annat. Avelsäggen fick jag följande luddiga ledtrådar till: Tror den ena sorten var röda och svarta och den andra ljusare med en svart rand längst ner på fjädrarna. Eller om det var tvärtom. 

Så jag ANTAR att det här kommer att bli någon form av surprise?

Elizabeth såg inledningsvis skeptisk ut till att få adoptivkycklingar inpetade bland de ägg hon legat på i flera veckor, men det var bara att hålla tummarna för att moderdinstinkten skulle kicka in. Nästa morgon var två kycklingar döda, oklart varför men sånt händer ju. Men fyra befann sig i alla fall under Elizabeths beskyddande vingar och det ser ut som att hon har accepterat dom. Vi flyttade ut dom till den del av hönsgården som vi kallar "ungdomsgården" idag och nu får de acklimatisera sig där. Lillemor ligger på sina ägg och nu är det väl bara att hoppas att ingen annan försöker ta över den platsen.

Ja, det var väl allt vad jag hade att rapportera. Vi är kanske de enda människorna i hela Sverige som inte firar midsommar på något särskilt sätt mer än att vi ska äta färskpotatis och jordgubbar och sånt där, men inte i sällskap av andra än oss själva. VILSAMT! Glad midsommar! 

Vancouver

Har läst Vancouver av Hannes Fossbo. Detta är handlingen:

Familjen ska flytta tillbaka till Vancouver. Det var där allt började en gång, på den tiden när nudisterna på Wreck Beach alltid var lyckliga och pårökta. Henry har åkt i förväg för att hitta bostad, fixa förskoleplatser, få allt i ordning. Snart börjar höstterminen och då kommer de andra från Sverige. Det har de bestämt.

Har tidigare läst Öbarn som jag gillade, och inledningsvis gillade jag även den här boken, men efter ett tag kändes det som att den påminde väldigt mycket om något jag läst förut (nämligen Öbarn) och att det var sida upp och sida ner med upprepningar på samma tema dom till slut blev rätt tjatigt även om det var välskrivet. Den här boken får tre starköl (33-centiliters!) av fem möjliga.

Åtel

Har läst Åtel av Inger Scharis, detta är handlingen:

När polisen Charlie Graffs liv kraschar tvingas hon att flytta hem till sin mamma, och jobbet är det enda hon har kvar. En tjuvjagad varg, som ingen vågar vittna om, följs av ett vådaskott under älgjakten som snart visar sig vara mord. Charlie misstänker att de båda händelserna sitter ihop. Hon börjar nysta i fallet och möter den f.d. legionären Johan Nijpels som också söker sanningen. Men hur tar man reda på sanningen när alla verkar ha något att dölja? Rollen som jägare och villebråd skiftar snabbt i det lilla samhället och den jagande blir jagad - med livet som insats.

NJA, kände jag väl ganska omgående när jag började läsa den här boken, för jag tycker det är något så EXTREMT TÖNTIGT med (svenska) kvinnor som kallas Charlie, det kryper i hela kroppen på mig av det. Tänkte försöka ställa mig över det för det började ändå rätt spännande, men urvattnades snabbt till en rätt rörig historia som gick från jaktbrott till pedofiljakt och där det inte verkade råda någon som helst förundersökningssekretess bara för att CHARLIE råkade vara lite tänd på den fd legionären, och det bekom henne heller inte nämnvärt att lämna sjukhuset med hjärnskakning och ge sig direkt ut på jakt efter brottslingar, ner med några Alvedon bara, och så går det väl ändå inte till på riktigt? Inte heller känns det sannolikt att de, CHARLIE och den här fd legionären, liksom skojar och småflörtar samtidigt som någon precis blivit förgiftad med råttgift och dör jämmerdöden? Eller att någon som legat fastbunden i en himla vargsax i en jordkällare i flera dygn bara i princip hrlt oberörd spatserar ut från sjukhuset och går och gör en tatuering (brukar det inte vara typ MÅNADERS väntetid för det?). NEJ TACK! Den här boken får en varggrop av fem möjliga. 

Post-op dag 2

Nämen här händer inte så mycket. Sov som en kratta i natt OCKSÅ, trots att jag tagit en Oxycodon innan jag gick och lade mig. På apoteket babblade killen i kassan i typ en kvart om hur trött och dåsig och slö man blev av dom, men det var i alla fall inget jag märkte av. Hur kan man INTE bli trött av morfin? Jaja, nu tänker jag att de inte behövs mer, idag har jag bara tagit två Alvedon och det har gått bra. 

Undrar om min mans snarkningar har en helt unik frekvens som obehindrat tar sig igenom öronproppar, hörlurar och kuddar som jag i panik travar över huvudet för att stänga ute ljudet? Eller är det mina hörselgångar det är fel på, tycker aldrig jag lyckas stänga ute ovälkomna ljud. 

Men ja. I övrigt är det bra. Har inte ont längre, känner mig helt okej om än lite trött, men det kan ju också bero på utebliven nattsömn. Gött att ha de här dagarna för återhämtning ändå. Luther tycker att jag faktiskt nog skulle kunna jobba, men det tänker jag inte göra den här veckan, och nästa vecka tänker jag jobba hemifrån i lite lagoma doser. Är planen just nu i alla fall. Om inget oförutsett inträffar såklart, typ att såret blir infekterat eller så, men allt ser fint ut vad jag kan bedöma. Peppar peppar, no jinx osv. Rensade ju kalendern på allt innehåll i två veckor och så kan det förbli tänker jag. Dessutom har folk börjat gå på semester och därmed är det inte heller lika mycket möten, så jag tänker att jag ska sitta och pilla med Projektet i godan ro. Det blir nog toppen.

Veka livet

Har läst-om Veka livet av Anna Wahlgren lite parallellt med att jag läste Vinterbarn (oklart varför jag läser om förlossningar, borde jag inte istället läsa-om Babels hus med tanke på min sjukhusvistelse?). Detta är handlingen: 

I början är de nummer: ettan, tvåan, trean, fyran, femman, nyförlösta kvinnor i en sjukhussal. Men en efter en lösgör de sig ur det tillfälliga kollektivet och far hem med sina nyfödda. En efter en får kontur, får liv. Anna Wahlgren har följt dem hem, hon berättar om deras första dag utanför sjukhuset, och ur denna enda dag frammanar hon småningom hela deras livssituation. Tillsammans utgör dessa skildringar något mer än enskilda öden: det blir en studie i äktenskapets, familjens, samvarons möjliga former – och de omöjliga, en vardagsberättelse som till sist vänds i hoppfullhet, i ett kärleksbudskap.

Jag både gillar och inte gillar den här boken. Tycker den är rätt hafsigt skriven och lite oklart vad som egentligen är syftet. Fast samtidigt är den ändå rätt intressant, och också ett tidsdokument. Den här boken får två spädbarn av fem möjliga. 

Hantverkaren

Har läst Hantverkaren av Sharon Bolton. Detta är handlingen:

Gripandet av begravningsentreprenören Larry Glassbrook blev startpunkten för Florence Loveladys lysande karriär inom det brittiska polisväsendet. Glassbrook dömdes för de bestialiska morden på tre ungdomar i den lilla staden Sabden i nordvästra England. Offren hade begravts levande, i kistor som Glassbrook själv tillverkat. Han erkände och fallet verkade lika glasklart som det var spektakulärt.

Trettio år senare är Larry Glassbrook död, och Florence återvänder till Sabden för att närvara vid begravningen och en gång för alla sätta punkt för den makabra historien. Men så börjar händelser ur det förflutna upprepa sig - på ett fasaväckande sätt.

Är det möjligt att Florence hade fel den där gången för många år sedan? Eller är det någonting annat, ännu mörkare, som nu satts i spel?

Jag tyckte den här boken var lite både och. Rätt spännande och lite uppfriskande med de ockulta inslagen, men det var o-er-hört många personer att hålla reda på och väldigt många som hette liknande namn (Sally, Larry, Patsy, etc) som gjorde att det blev aningen rörigt. Slutet kändes också en aning snabbt ihoprafsat efter en i övrigt väldisponerad berättelse. Den här boken får tre likkistor av fem möjliga. 

Vinterbarn

Har läst-om Vinterbarn av Dea Trier Mörch. Första gången jag läste den var ironiskt nog när jag låg på BB efter att ha fött min dotter, det fanns ett synnerligen påvert bibliotek, eller om det bara var en hylla med böcker i dagrummet, varav jag läste den här samt Hungerbarnen av Heidi von Born (vet inte om det var en regel att titlarna måste innehålla ordet barn?) under min tid där. Detta är handlingen:

En grupp gravida kvinnor läggs in på sjukhus med graviditetskomplikationer. De har olika bakgrund, men på sjukhuset suddas skillnaderna ut. De bär alla samma sjukhusrock och har lika svårt att somna i den svala natten när tankarna flyger. Vi följer Marie, Connie, Habiba, Olivia och de andra kvinnorna under tiden fram till, under och efter förlossningen.

Den här boken tilltalade mig av naturliga skäl mer när jag själv befann mig i den miljön, och jag har sedan dess läst-om den en eller två gånger till. Tycker den är okej, fast framför allt som ett dokument över en tid där man till exempel rökte i sjukhussalarna och där det även dracks vin vid festliga tillfällen (det hade väl i och för sig aldrig kunnat hända i Sverige) men oroade sig för att ultraljudsundersökningar kunde vara skadligt för fostren. Den här boken får tre förlossningar av fem möjliga. 

Post-op dag 1

Sov sisådär i natt, det var varmt i sovrummet och därför hade vi fönstren öppna och därför hördes ljud från utifrån som väl störde lite, plus att min man som vanligt snarkade som ett helt sågverk. Sen var det också svårt att hitta något bra sätt att ligga på som inte gjorde att det stramade i såret. Men tänkte att det gör ju inget för jag kan ju vila hela dagen imorgon. 

Vaknade vid kvart i åtta, åt frukost och tog en runda med hundarna eftersom jag kände mig rätt okej. Lite seg och trött och torr i munnen, lite som att vara bakis men det tänker jag väl ändå är normalt med tanke på allt smärtstillande och annat som man haft i kroppen för mindre än ett dygn sedan. Såret gör inte precis ont, det stramar så att det känns som att jag går med huvudet lite vinklat hela tiden. Lite Quasimodo blev det kanske av det ändå, hehe. Ringde vårdcentralen och bokade tid för borttagning av stygnen, det ska göras om en vecka. 

Nu ska jag kolla på Blocket om någon har dagsgamla kycklingar att sälja. Hönan Elizabeth har legat och ruvat på två omgångar ekologiska butiksägg och när vi tidigare testat det så har det alltid blivit ett par kycklingar, men den här gången blev det inget, och inte förra gången heller och nu har hon legat där i snart sju veckor och hon ger sig ju aldrig heller! Tänker att hon måste få ett par små dunbollar att pyssla om. Vi får väl se vad Blocket har att erbjuda. Sen blir det soffan och en deckare.   

I'm alive

Här kommer en hälsning från en sal på lasarettet där de vita sängar stå. Skulle man kunna tro, men jag behövde faktiskt bara stanna några timmar och sen fick jag åka hem. Antar att det är ett gott tecken slash god förvaltning av skattepengarna. Så här var min dag:

08.30: Infann mig på "avdelningen". Som var i samma korridor som BB, vilket de i och för sig sa när jag ringde i fredags men jag tänkte att det måste ju vara som jag fattade fel. Men antar att jag inte var den första icke nyförlösta som vilset irrade omkring där för jag blev raskt tillfrågad om jag var jag. Fick sedan klä om och vägas och mäta blodtryck och få en nål i armvecken. Sen räckte sköterskan över en tuschpenna och bad mig rita ett kryss på den sida av halsen som jag skulle bli opererad på. Vi får tyvärr inte göra det själva, sa hon när jag lite skämtsamt undrade om det verkligen bara var jag som satt inne med den informationen. 

Jaha, det var det. Sen inleddes en LÅNG väntan då ingenting alls hände mer än att jag låg och läste en deckare om en seriemördare som samtidigt var begravningsentreprenör och begravde sina offer levande i likkistor han själv snickrat ihop. 

11.30: kom en sköterska in med en ultraljudsapparat och gjorde en "bladder scanning" för att mäta mängden urin i urinblåsan. Eftersom jag precis varit på toa så var det inte mycket att se och det var som det skulle. Sen fick jag en cocktail av diverse smärtstillande och så rullades jag och kanske region Skånes mest svårstyrda säng iväg mot operationsavdelningen, en färd under vilken åtskilliga dörrposter och korridorshörn blev påkörda.

11.50: kom "min" doktor förbi där jag låg i någon slags sänghall och tjuvlyssnade på sköterskor som planerade morgondagens bemanning. Han frågade hur det kändes, jag sa att det var lite nervöst och att jag hoppades att han kände sig stadig på handen. Ja, än så länge i alla fall, sa han sorglöst och tillade att hans kollega också "såg ut att vara i fin form". Fick sedsn information om att jag skulle komma att vakna med ett sår och mest sannolikt en slang fastsydd i såret och den skulle sedan plockas bort under morgondagen. Därefter meddelade han att jag var nästa på tur och att vi kunde ses och snacka lite efteråt, ungefär som att vi skulle gå ut och ta en öl. Sen kom en sköterska och undrade om jag inte möjligtvis ville gå och kissa "för säkerhets skull", vilket lite förtog känslan av att jag nästan skulle på dejt med en kirurg. Gjorde så, och sen fick jag lämna sängen och på egna ben traska in till kirurgiavdelningen och ta plats samt bli fastspänd på en bår? brits? nåt smalt och obekvämt i alla fall. Blev uppkopplad med blodtrycksmätare och EKG och grejer, fick smärtstillande intravenöst, andades syrgas i en mask och

15.15: vips befann jag mig plötsligt i en säng på uppvaket med en ömmande käke och en hals som kändes som att någon kört ner en trädgårdsslang i (men antar att de har lite mer moderna grejer till intubering). Fick mer smärtstillande och låg sedan och småslumrade ett tag under vilket det kollades blodtryck och annat stup i kvarten (på riktigt, det var en gång var 15:e minut). Var HELVETISKT torr i munnen, men annars kände jag mig efter omständigheterna rätt okej.

16.30 kom "min" läkare och begärde att jag skulle le stort, vilket jag kunde så varken Quasimodo eller drottning Silvia behövde införlivas i mitt framtida persongalleri. Det var ju skönt! Det visade sig också att de inte hade behövt sprätta upp lika mycket som brukligt var eftersom tumören tydligen hade varit samarbetsvillig och låtit sig avlägsnas utan något tjafs, så i och med det behövdes ingen slang och i och med det behövde jag inte heller stanna över natten om jag inte särskilt ville det. Det ville jag inte, så då bestämdes det att jag skulle köras upp på avdelningen för att få lite fika, något jag starkt såg fram emot eftersom jag varken ätit eller druckit sedan kvällen innan. Först var det dock dags för ytterligare ett par omgångar med "bladder scanning". Kändes som att det varit mer fokus på urinblåsan än halsen, men det är kanske som det ska vara, orkade inte fråga. Sängen och jag blev sedan uppbaxade på en avdelning där det redan låg tre andra patienter och det var ett himla hallå rent ut sagt. En gubbe låg och sov och både snarkade och fes, en "äldre" (oklart hur gammal, kanske rent av i min ålder, hahaha) dam som hade dotter och son, alternativt dotter och svärson, på besök och det samtalades minst sagt livligt om alla krämpor och vad som hänt och skulle hända. Sedan vaknade Snark- och Fisgubben till liv och började prata om SINA krämpor med någon i telefon, denna person hade en minst sagt bärande röst och började i sin tur rapportera om sin pågående cellgiftsbehandling (som jag alltså hörde vartenda ord av). Hade ju lika gärna kunnat försökt återhämta mig på Moskva Zoo. Fick en kopp te och två skinkmackor, upptäckte att det gjorde helvetiskt ont att tugga vilket jag inte riktigt hade räknat med, men konstigt vore väl kanske annat. Konstaterade att jag nog i alla fall inte drabbats av det här mystiska FREYS SYNDROM som gick ut på att man börjar svettas i operationsområdet men bara när man äter. 

Ja, det var väl det hela. Min man kom och hämtade mig vid 19-tiden, vi åkte sedan till Maxi för att hämta ut KNARK på apoteket (enligt min ena medpatients snacksalige  anhörige så var varje sån tablett värd "minst 500 spänn om man köper den på gatan") samt köpa smoothies till mig  eftersom jag kände att jag behövde lite mer energi men kanske utan att behöva tugga. Sen åkte vi hem och nu ska jag försöka sova utan att ligga på höger sida, vilket tyvärr är den sida jag oftast sover på. Hodelade hodeladi hoppsan vilken dag

Till stallet istället, v 24 2005, pt 3 + 4

I fredags var jag på terminens sista drop in-ridning. Fick Köttbullen, hon kändes seg så jag satte skänklarna i henne och drev som om djävulen var oss i hasorna. Fick faktiskt fram en växel till i henne där hon travade på i ett tempo som kändes friskt. Synd bara att det sitter så in i Norden långt inne. Övningen vi gjorde var en variant på samma evighetsbana som vi gjort tidigare i veckan fast utan det lilla hoppet, det var utbytt mot trav över upphöjda bommar. Kändes överlag helt okej.

På lördagen var det dags för extra dressyrträning för tränare, jag hade anmält mig på Köttbullen men frågat om jag fick byta mot Älskling och det fick jag! Alltså jag är så kär i den ponnyn. Är det inte tråkigt att rida en häst som du gillar så mycket när du vet att hon ska säljas? frågade min dotter och jo, det är det ju såklart, men man får väl passa på att njuta så länge det bara går då. Det gick JÄTTEBRA att rida för tränare och det kändes också som att Älskling tyckte det var kul med något lite mer rejält att bita i. Fick tipset att länga ut tygeln för hon har en tendens att krulla ihop sig och gå bakom hand, så det slutade med att jag nästan red henne på lång tygel och då blev hon avslappnad och fin i formen. Så härligt! 

Nu är det ingen mer ridning förrän vecka 32 då det är dags för traditionsenlig BOOT CAMP. Nionde året i rad för mig! 

The time of my life

Igår hade jag ett snack med VD, en uppföljning på det möte vi hade för ett par veckor sedan. Allt föll väl ut (för min del alltså) och från och med i höst kommer PC att ansvara för att leda verksamhetens möten och driva de frågorna som behandlas där. Min uppgift blir fortsättningsvis att dokumentera samt bistå med sakkunskap där det krävs, och det gör jag ju redan så det är inga konstigheter. Det har bitvis varit väldigt tungt att BÅDE organisera och leda möten, driva frågor samt dokumentera och följa upp, speciellt när engagemanget hos andra ibland är minst sagt bristfälligt. Jag hoppas att det här blir bra, det kan väl i alla fall inte bli sämre (eller? man upphör i och för sig aldrig att förvånas). 

Efter jobbet åkte jag hem, powerwalkade med hundarna, städade i rasande fart för att kunna sitta ner och VILA en stund (orkade inte träna) innan det var dags att åka hem till K för möte i arbetsutskottet. Det gick bra och tog inte halva natten som våra möten brukar göra, utan jag var hemma vid 20-tiden. Min man berättade om en tävling han hört på radio där dom spelade intron till Niklas Strömstedt-låtar och där nästan ingen kunde svara på någonting. Frågade honom sedan om han visste vilken film den här låten var från och spelade Moxica and the horse från 1492 - Conquest of paradise. Gav lite ledtrådar: "det här är en film vi har sett tillsammans", "kompositören har också skrivit filmmusiken till en av dina absoluta favoritfilmer" och slutligen "det är en svart häst med i scenen där det här stycket spelas". Är det Arn, undrade han då. Hahaha. Visserligen har vi sett Arn tillsammans och visserligen är det en svart häst med i en scen, men han borde ha tagit det på Vangelis-soundet i kombination med favoritfilmen (Blade Runner, reds anm.). 

Har sovit hyfsat i natt, så känner mig energisk. Idag väntar jobb, jag ska också till kiropraktorn en sväng. Efter besöket i tisdags har jag, PEPPAR PEPPAR, känt lite mindre av den bråkande sätesmuskeln. Det tar inte emot på samma sätt längre när jag böjer mig fram och till exempel torkar av hundarnas tassar, vilket man ju ändå gör ett antal gånger per dag. Tråkigt då när det känns som att muskeln eller senan eller nerven eller vad FAN det nu är liksom är en decimeter kortare på vänster sida så att det stramar och gör ont över sittbenet. Känns gör det fortfarande, men inte lika mycket. Hoppas hoppas att det fortsätter försvinna, för det är otroligt tröttsamt. 

I eftermiddag ska jag ringa sjukhuset för att få veta när, var och hur jag ska infinna mig på måndag. Sen ska jag på drop in-ridning hade jag tänkt, och sen får det bli helg. Får inte glömma att ställa in någon form av autosvar på mailen, men vad skriver man. I am on sick leave låter ju jättekonstigt, men ja. Det är ju så det är. 

Systrar under en uppåtgående sol

Det här är en bok jag inte kommer att läsa klart: Systrar under en uppåtgående sol av Heather Morris. Detta är handlingen:

1942. När Singapore intas av den japanska armén, skickar den engelska musikern Norah Chambers i ren desperation iväg sin åttaåriga dotter Sally på ett skepp. När staden kort därefter står i lågor tvingas även den förkrossade Norah att fly. En av alla skräckslagna människor som trängs ombord på skeppet HMS Vyner Brooke är den australiska sjuksköterskan Nesta James. Efter bara två dagar till sjöss bombarderas fartyget och sjunker.
Nesta och Norah når Indonesien där de tillfångatas och flyttas till ett av japanernas ökända fångläger som präglas av svält och brutalitet. Trots de grymma förhållandena hittar de glädje i musiken. Norahs 'röstorkester' hjälper de internerade att hålla humöret uppe. De vänskapsband som Norah och Nesta knyter med dussintals andra kvinnor i lägret ger dem hoppet, styrkan och kamratskapet de behöver för att överleva.

Lät ju jättebra, eller hur? Men det var den inte om ni frågar mig. Den var alldeles för klämkäck och pladdrig i tonen och full av ovidkommande detaljer. Fick tips om den här boken i en Facebookgrupp om boktips där det blandas och ges både högt och lågt, vilket är kul men det är ju inte alltid folk gillar samma som man själv. Gav upp ganska omgående p g a äppelkäckheten. Den här boken får ett överkorsat krigsfartyg av fem möjliga. 

Silent all these years

På mitt jobb är det ofta väldigt familjär stämning, på gott och ont. På gott för att det är högt i tak och man behöver liksom inte gå omkring och vara artig och belevad och stå med mössan i hand och buga och bocka, men samma sak hamnar också på minussidan för samtidigt är det inte så att alla känner att de behöver behärska sig nämnvärt. Det går väl an så länge allting flyter på, men när det kör ihop sig så är det mindre charmigt. Igår kändes det som att ALLA hade vaknat på fel sida och med taggarna utåt och såklart var det också en sån dag då saker gick åt skogen. I mitt team säger vi MY OFFICE - NOW! när det händer något vi inte tycker är okej, och så går vi undan och ventilerar det som hänt för att kunna släppa det och gå vidare. Alternativt hitta en lösning om det behövs, men oftast behöver man ju bara få ur sig det man stör sig på och att någon bekräftar det man känner, detvillsäga att man har rätt och alla andra har fel. Haha. Igår tror jag vi hade FEM såna där sammankomster, hoppas det blir lite mindre av den varan idag. 

Efter jobbet åkte jag hem, gick ut med hundarna, gjorde fotrehab och sen var det dags att åka tillbaka till stan igen för styrelsemöte stallet. Idag är det väl samma sak, fast då möte med arbetsutskottet, och plus att jag ska hinna städa hemma innan dess, och helst träna något också. Vi får väl se hur det går med det. 

En liten droppe blod

Det här är en bok som jag inte kommer att läsa klart: En liten droppe blod av Christoffer Carlsson. Detta är handlingen:

I Hallands gränstrakter döljer sig en hemlighet, nästan sjuttio år djup. 
Dödsfallet i Sönnerskog inträffar i mars 2023 och enligt polisen Vidar Jörgensson rör det sig om ett självmord. Men är det verkligen så? Författaren Johan Oskarsson var en bräcklig själ, men det finns också tecken på att någon ville tysta honom. Sökandet efter en sanningen leder ner i den svenska historiens havsmörker, till 1950-talet, till stora hemligheter och farliga lojaliteter. Till gåtan Ingrid Klinga.

Jag har ju tidigare läst Järtecken och Brinn mig en sol som jag tyckte var riktigt bra, Levande och döda som jag tyckte var lite sisådär samt Den enögda kaninen som jag inte gillade alls. Den här gillade jag inte heller. Den började sådär lite fint och lågmält som är något av författarens signum, men mynnade sedan rätt snabbt ut i någon trälig spionhistoria från 50-talet och när jag kämpat mig genom ungefär halva så kände jag att tack, men nej tack. Den här boken får en överkorsad repsnara av fem möjliga. 

Your goal is neverending

 Your goal is neverending

Jag ser dig

Har läst Jag ser dig av Yrsa Sigurðardóttir, detta är handlingen: 

Ett fruktansvärt brott, omskakande hemligheter och faror som lurar i det fördolda. 
En vinterkväll vid den avskilt belägna fjorden Hvalfjör ur går Karl över till sina grannar som han inte sett eller hört av på en vecka. Han ser spår i snön på baksidan av huset, men ingen öppnar när han knackar - och efter att ha brutit sig in möts han av en fruktansvärd scen. 
Poliserna Tÿr och Karólína kallas till platsen tillsammans med rättsmedicinaren Iðunn för att utreda det brott som begåtts mot familjemedlemmarna. Allteftersom utredningen fortskrider avslöjas omskakande hemligheter om familjen, och snart inser Tÿr, Karó och Iðunn att fallet är lika bedrägligt som svartis - faran syns inte men lurar i det fördolda.

Det här lät ju bra, men det var det absolut inte. När jag googlade handlingen (för att kopiera och klistra in) stod det att författaren var "en av Nordens mest hyllade deckarförfattare" och Gud hjälpe mig för den hyllningen i så fall. Platta och ointressanta karaktärer, extremt seg handling som började med ett bestialiskt mord på fyra personer och sedan fick man omväxlande följa polisernas sega arbete med att hitta mördaren och vad som hände i familjen innan mordet. Läste klart endast pga att jag ville veta vem mördaren och motivet var, och när man fick veta det kändes det extremt långsökt och inte alls sannolikt. Den här boken får en väldigt liten islandshäst av fem möjliga. 

West across the ocean sea

Igår vaknade jag med huvudvärk som bara blev värre och värre ju längre dagen gick, en typ av huvudvärk som inga receptfria värktabletter i världen biter på. Eller, nu har jag ju inte provat all världens receptfria värktabletter, finns säkert piller som säljs över disk i andra delar av världen och som är dundereffektiva slash borde varit narkotikaklassade, men att försöka mota denna typ av huvudvärk i grind med Treo och Alvedon och Ipren och liknande är som att tro att man blir frisk från förkylning genom att äta Läkerol. Trodde jag hade 1-2 Citodon i min hemliga låda på jobbet, men det hade jag inte så det var bara att genomlida dagen i ren djävla MISÄR som det blir med huvudvärk som känns i varje pulsslag och som gör en lite illamående och allmänt seg. 

Åkte till kiropraktorn efter jobbet. Den jag har gått till ville ju att "en mer erfaren kollega" skulle titta på mig, och nu var jag tillbaka till den jag besökte 2023 när jag fick inflammation i ett muskelfäste i min arm efter att ha burit ved på semestern (man är ju en klen typ). Han i sin tur skickade ju mig då vidare till  dels en fysioterapeut för att träna upp armen, dels Fotspecialisten eftersom problemen med tåhelvetet började under tiden jag gick på behandling för armen. Ungefär som problemen med ländryggen/sätesmuskeln började samtidigt som jag gick på behandling för foten. Tur att stället jag går till har lite alla möjliga typer av kompetenser, kiropraktiker, fysioterapeuter och lite annat löst folk så att de kan slussa en vidare när krämporna avlöser varandra i detta måndagsexemplar till kropp. Jaja. Han konstaterade att jag var stel i vänster sida av ländryggen och behandlade det sådär som kiropraktiker gör, genom att vika ihop en som om man vore den där första hjälpendockan i Hipp Hipp där Kajan demonstrerar hur man ska lyfta benen ("lagom, för mycket, på tok för mycket") och trycka till. Ska dit igen på fredag för uppföljning.

Åkte hem, tog en Citodon, gick ut med hundarna i regnet. Kom hem, huvudvärken var nästan borta men tröttheten och segheten bestod. Tvingade mig att köra mitt lilla benpass och lade mig sedan på min foamroller med armarna rakt ut för att sträcka ut framsida axel. Låg där som Frälsaren på korset och funderade på om man skulle kunna sätta upp en hylla och lite krokar i den hörna av vardagsrummet där jag förvarar mina träningsgrejer istället för som nu att allting ligger i en låda. Såg framför mig hur mina gummiband skulle hänga prydligt på krokar och mina hantelvikter ligga på en hylla. Mmm. Åt kvällsmat, läste ut en bok och sen var det dags att åka till stallet. 

Det enda som möjligtvis kan kännas positivt med att ha såna där huvudvärksdagar är att man känner sig lite pånyttfödd när man vaknar nästa dag UTAN huvudvärk, vilket jag alltså gjorde i morse. Tyckte dessutom att ländryggen/sätesmuskeln kändes något mindre stram? Hoppas kan man ju alltid. Idag är det fett med jobb och tusen möten som avlöser varandra, därefter är det i princip bara hem och vända och sen till stallet för styrelsemöte. Den här veckan är inte nådig, men det är bara att tuta på. På måndag är det ju dags för operation och jag tror det är för att jag ska slippa tänka på den som jag har späckat mitt schema med tusen grejer fram till dess. Min man sa i rätt kritiskt ton att det var att fly problemen, men jag kan inte se vad som skulle bli bättre av att jag satt och gjorde ingenting och  ägnade all tid åt att obestämt noja över min framtid som Quasimodo/Drottning Silvia/Frankensteins monster och annat som jag ändå inte kan påverka, då är det väl bättre att göra något under tiden tänker jag. Och nu ska jag jobba, hejpåre.  

Till stallet istället, v 24 2025, pt 2

Igår fick jag rida Älskling! Hurra! Är fortfarande helt nyförälskad, om man nu kan säga så efter två ridpass, och det trots att hon inledde med att visa lite hederlig ridskoleponnytjurighet och ville inte gå ut på spåret. Men hon var inte jättesvår att övertyga om att det inte var en nybörjarlektion och sen tuffade hon på. Vi red samma evighetsbana som i måndags och det var rätt svårt, för Älskling verkar inte vara riktigt van vid att det ska hända saker hela tiden och hon är känslig, så här gällde det för mig att tänka till och vägleda henne. Inte helt lätt när man som jag är van att rida hästar som är vääääldigt förlåtande ifråga om tajming och finlir, hehe. Men det gick rätt så bra emellanåt. Hon tyckte det var jobbigt att skritta på tygel en hel långsida, då blev hon trippig och taktig, men annars kändes det fint. Det lilla hindret skuttade hon över utan att ha några synpunkter, skänkelvikningarna var väl inte helt lyckade men det låg nog mer på mig än på henne faktiskt. Mmmm, Älskling. Så trist att hon ska säljas. Får njuta så länge det går. 

Skam

Har läst Skam av Ann-Helene Laestadius, och det tycker jag att du också ska göra. Har tidigare läst Stöld och Straff och gillat dom väldigt mycket. Detta är handlingen:

Marina återvänder till Kiruna efter ett år söderöver. Rötternas dragningskraft går inte att stå emot. Men hemma har ingen glömt det som hände, särskilt inte de strängt troende laestadianska släktingarna.
Tillbaka på sina barndomsgator börjar hon ifrågasätta vem hon blivit och varför. Uppväxtens plågsamma oro för att straffas för sina synder kommer upp till ytan. Och det går inte längre att blunda för självföraktet som tvingade henne att dölja sitt ursprung. Hur ska hon kunna läka såren och vem bär ansvaret för skammen som gått i arv?

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken, även om den såklart är väldigt, väldigt mörk precis som de två andra. Men så otroligt välskriven och intressant och konstigt nog också med viss igenkänningsfaktor. Jag kan såklart inte alls relatera till hur det är att vara same eller/och laestadian eller allting som hör till det men kan ändå känna igen mig i känslan av att leva i en tillvaro som liksom är begränsad av både geografi och släktskap och där alla känner alla och där man liksom BLIR den som gjorde ditt eller datt för tusen år sen och det ska aldrig någonsin glömmas eller förlåtas. Som beskrivs så att det verkligen, verkligen skaver. Den här boken får fem syndaförlåtelser av fem möjliga, iväg till bibblan med er. 

Till stallet istället, v 24 2025, pt 1

Igår fick vi önska vad vi skulle rida och det var blandade öndkemål, men "evighetsbana" vann tätt följt av "rida barbacka". Så vi red en evighetsbana och de som ville fick också rida barbacka. Det ville inte jag. Hade Köttbullen och hon rör sig så himla wobbligt även om man har sadel. Hade gärna testat en sån där barbackapad, men det får väl bli i ett annat liv. 

Men annars gick det bra! Det har kanske varit bra att vi haft en liten paus, Köttbullen och jag, för nu kändes vi samspelta igen och inte som två tjurskallar som drar åt varsitt håll som jag lite har tyckt de senaste gångerna. Evighetsbanan innehöll: framdelsvändningar, trav över bommar, skänkelvikning mellan koner, galoppfattning från skritt, halt, galoppfattning från halt samt hopp över ett mycket litet kryss. Det hände grejer hela tiden och det var nog nyttigt för oss båda. Fokuserade på att renodla hjälperna samt korta upp tygeln så mycket som K tycker jag ska. Det gav resultat! Kul! På lördag ska jag rida för tränare och innan kändes det lite åh nej...men nu är jag pepp igen. 

Ännu en långhelg kom och gick

Jaha, där försvann ännu en långhelg fortare än man hann säga "annandag pingst". Har haft det G-Ö-T-T. Mestadels lugnt och skönt. I torsdags smet jag från jobbet lite tidigare, åkte hem och gick en mil med hundarna samt städade. Sen åt vi fryst Coop-pizza som min man brukar hotta upp med bladspenat och  lite andra grejer, samt kollade på Andor. Tycker helt ärligt att den serien är sådär, det är ENORMT långa sekvenser med imperievänliga människor i strikta uniformer som sitter i stora salar och pratar om vad de ska göra för att kväsa folket till lydnad och underkastelse. Alternativt imperiefientliga människor som står i hemliga hörn och väser fram i kryptiska ordalag vad de ska göra för att inte bli lydiga och underkastade. Show, not tell är uppenbarligen inte den här regissörens melodi. Dessutom finns det inte något humoristiskt inslag överhuvudtaget. I alla andra Star Wars-filmer/serier finns det ju alltid någon karaktär eller åtminstone en droid som är lite festlig eller personlig, men i Andor är exakt alla, inklusive droiden, gravallvarliga och Cassian Andor måste ju vara den trökigaste personen i hela universum, han får ju Din Djarin i Mandalorian att framstå som en yster spelevink. 

Tittade sedan färdigt på sista säsongen av Pörni, vilket verkligen har varit en serie jag gillat! Tyckte dock den slutade lite för sorgligt, även om det också var lyckligt. Googlade om det skulle komma en sjätte säsong, men det skulle det tyvärr inte. Fan. 

I fredags gick jag upp, promenerade en lång runda med hundarna och sedan låg jag i soffan och läste i stort sett hela eftermiddagen, eller tills det var dags att åka till stallet för drop in-ridning. Hämtade också ut en stor mängd burkar från klubbens kakförsäljning, jag har inte sålt till någon annan än mig själv pga att mitt äldsta barnbarn sålde samma typ av kakor för en skolresa tidigare i år och strax därefter kom det någon på jobbet och ville att jag skulle köpa till hennes unges skolresa och då sa jag nej, och därför kunde jag inte med att fråga någon på jobbet nu, men man vill ju ändå stötta klubben så därför lade jag in en massiv beställning, mest knäckebröd som jag nu har ett lager som räcker en obestämd men rejält tilltagen tidsrymd framöver, men det blir bra att ha på jobbet som lite snacks när man känner att det behövs. 

Åkte sedan hem, gjorde tacos och sedan åt vi och kämpade oss vidare med Cassian Andor. Gick sedan och lade mig tidigt, eftersom jag ställt klockan på 04.30 nästa morgon. Gick upp, åt frukost, gick ut med hundarna och sen begav jag mig iväg till en annan ridklubb än min egen där jag och J skulle hjälpa till som funktionärer. Blev tilldelade rollerna som parkeringsvakter, vilket kan vara det tristaste funktionärsuppdraget man kan ha. Fast vi hade ändå rätt trevligt, för parkeringen var så att man ändå kunde se lite av vad som försiggick på själva tävlingen och man fick se fina hästar och prata lite med folk och fä. Det var inte jättemånga starter så vi var klara redan vid 12-tiden. Åkte hem och lade mig i soffan och läste/slöade resten av eftermiddagen. 

I söndags var vi bara hemma och måslade runt. Min man snickrade och donade på Uthus 2.0 och jag slaktade en höna. Jag har läst om hönor som börjar gala som tuppar men inte trott på det förrän hönan Eleonora lade sig till med det ofoget. Hon gal inte dagligen, utan det går lite i perioder men det är tillräckligt ofta och framför allt tillräckligt högt för att det känns jobbigt. Vi får ju inte ha tupp och egentligen har vi också fler hönor än vad man får ha utan tillstånd, fast det senare tycker jag inte är så farligt för vi bor ju ändå på landet, hade väl varit skillnad om man bott i ett tight villaområde med 400 kvadratmeter stora tomter och husen nästintill vägg i vägg men så är ju inte fallet och hönsen har gott om plats att vara på. Men främst min man är ängslig för att folk ska klaga över galandet och att det ska komma fram att vi har fler hönor än vad man får ha och det ligger kanske något i det, så nu fick yxan tysta transhönan Eleonora för all framtid. Trist, men nu är det gjort. Gick sen till bibblan och hämtade och lämnade böcker, sen fick det bli läsning och slappande resten av eftermiddagen. 

Igår hade jag tagit semester för att bara vara hemma och göra ingenting, min bästa gren. Fast jag gjorde en del ändå såklart. Gick långpromenad, tränade tabata, gjorde fotrehab, grejade lite i trädgården, hittade ett par hantlar i källaren som jag knappt visste om att jag hade men de kan komma väl till pass nu när jag inte längre har någon fungerande pilates bar. Fixade och organiserade en del tills det var dags att åka till stallet. Sen hem, in i duschen och sen till sängs. 

Idag ska jag jobba, men bara till lunch för sedan ska jag till kiropraktorn och sen är det ju inte lönt att åka tillbaks och jobba en kvart typ. Ska handla på hemvägen och sedan promenera, träna och så till stallet. Hela veckan är för övrigt fullspäckad, men eftersom jag ska opereras på måndag så är det lika bra att passa på att göra saker nu, för sen vet man ju inte i vilket skick man är. Förhoppningsvis inte alltför illa men dumt att planera en massa när man inte vet. 

Till stallet istället, v 23 2025, pt 3

Fick feeling och åkte på drop in-ridning. Det var jag inte ensam om, vi var nio stycken. Folk passade väl på när det var röd dag och ledigt kan man tänka sig. Fick Tösen, och tycker nog att det gick rätt så bra för att vara mig på stor häst. Hon kan ju vara alldeles otroligt seeeeg och stå emot allt vad tygeltag heter, men jag fick fram henne rätt så bra och då mjuknade hon och blev riktigt fin. Vi red en övning med 10-metersvolter i skritt i hörnen och ett varv på mittvolten i trav, det var en bra övning för Tösen men kanske mindre bra när det var åtta andra personer med blandad erfarenhet, för jag tyckte det körde ihop sig framför allt i hörnorna med skrittvolterna. Men det var ändå kul att vi var många. Nästa fredag är det sista drop in för terminen, så jag funderar på om jag ska gå på den också. Liksom maxa ridningen den här veckan eftersom jag missar nästa. 

Every glove that laid him down

Så blev det torsdag, men det är ju som fredag eftersom det är röd dag imorgon. Igår hade jag en rätt vilsam jobbdag utan möten. Är så trött på möten just nu pga omständigheterna och folks arbetsmoral. Eller kanske snarare brist på densamma? Syftet med att ha möten i den här kontexten är att lösa problem och bestämma vad man ska göra i vissa frågor, och då är det mindre kul när rimlig tid har passerat och man sen ska följa upp och ingenting av det man bestämde skulle göras har blivit gjort, PLUS att folk blir sura för att det uppenbarligen inte funkade att passera under radarn. Eller vad det nu handlar om, men det måste väl något sådant. Det hade väl gått an om det hade hänt en eller annan gång, men hela tiden? Tröttsamt. 

Jobbade på med Projektet och skulle google translate:a ett ord på franska: assainissement som, vet jag nu, betyder sanering. Inte jätteupphetsande direkt, men jag råkade röra ihop alla a:n och i:n som radades upp i en till synes oändlig räcka och skrev in assasissement istället. Vilket betyder lönnmord. Det var lite uppiggande ändå, att för en stund låtsas att de franska kollegorna har en dold agenda och lik nedgrävda på väl valda ställen. Ett fall för kommissarie Maigret. Eller kanske inte. 

Åkte hem, gick ut med hundarna, återvände genomsvettig eftersom det var typ 25 grader varmt. Tog en dusch innan jag tog bussen in till stan igen för att möta upp Jenny. Vi kände för att sitta på en uteservering så vi parkerade oss på Pinchos. Kanske inget för finsmakare, men vi är inte så kinkiga. Beställde in vin  och mat och sedan babblade vi på om allt mellan himmel och jord och vad som hänt sen sist i några timmar. På kvällen går det bara en buss i timmen så jag tog den som går strax innan 21.00, då är man hemma 21.30 och det kan ju vara lagom när man går upp innan fan själv fått i sig morgongröten. Men tji fick jag, för på vägen hem hade det varit en olycka vid påfarten till motorvägen så vägen var avstängd. Där stod vi en god stund och kunde inte annat men sen kom en trafikpolis och tipsade om att man kunde knixa sig runt i rondellen och köra tillbaka till stan och (via visserligen en jättelång omväg men bättre det än att stå stilla) ta sig ut på nästa påfart. Var väl hemma strax efter 22 så det var inte så farligt ändå, fast det var rätt segt att pallra sig upp i morse. Men men. 

Idag är det jobb, tyvärr med en hel drös möten, sen ska jag åka och handla och sedan hem och städa. Sen kan det få bli helg.