I come alive in the neon light

Igår jobbade jag på i lugn takt, finns ju liksom ingen anledning att stimma på när det inte behövs tänker jag. Trodde att det inte skulle vara några fler möten förrän efter semestrarna, men tydligen hade någon, detvillsäga jag själv, tyckt att sista veckan i juni inte riktigt hörde till semesterperioden så där låg några och skvalpade, såna som jag hittills har lett men som nu PC ska ta över. Dock oklart om VD hunnit prata med PC om det, för han är på semester, men tillbaks på måndag. Men det får väl bli nästa veckas bekymmer tänker jag. 

På eftermiddagen fick jag ett meddelande från Projektledaren, hon ville prata med mig innan hon skulle ha ett möte med de som vi kallar "the grown-ups", alltså högsta ledningen. It is ok if you don't want your camera on, skrev hon och hade jag haft ett utseende som Quasimodo efter operationen så hade jag kanske inte varit lika pepp på kameramöten, men ett (övertejpat) sår på halsen känns inte som en big deal. Kom på sen att det kanske var HON som inte ville se MIG, hahaha. Men nu fick hon det i alla fall. Samtalet gick ut på att hon tänker föreslå mig som ansvarig för ett av delprojekten i Projektet, it's about time that you take a step into the real core team, ojsan hejsan, här rör det visst på sig i karriären? Givet att "the grown-ups" köper förslaget förstås. Tror inte att de vet vem jag är ens, så det kan ju ändå bli intressant. Jag har ju jobbat med/i Projektet sedan start, men mycket av det har skett så att säga behind the scenes. Om Projektet hade varit pyramiden i Giza så var jag väl en sån som bröt stenblocken och/eller släpade fram dom till byggarbetsplatsen, inte dom som får ta äran åt sig att ha skapat ett av världens sju underverk. Obs, menar inte att jag behöver äras för mina insatser, mest bara att det jag gör är sånt som måste göras men som kanske inte syns så mycket på slutresultatet. 

Igår anmälde jag mig till det här Vibes. Som av en slump hade Aftonbladet Sport ett reportage om systrarna Kallur och vad de gör idag (bara det här, tydligen) och läste många positiva kommentarer i kommetarsfältet (Aftonbladet Sports kommentarsfält är annars ett så stort mörker att det får Flashback att framstå som rena söndagsskolan) från mestadels kvinnor som tyckte träningen var "snäll". Nu är det väl kanske inte "snäll träning" det jag är ute efter i första hand, men jag tror de menar avsaknad av träningshets, kaloriräknande, kilon och prestation för jag smygstartade (hade egentligen inte tänkt börja förrän nästa vecka) med ett halvt tabatapass (halvt såtillvida att man körde 4x20 sekunder istället för 8x20 sekunder av varje övning) igår och det var minsann jobbigt så det räckte och blev över. Sen kom det in en karl (alltså i kommentarsfältet, inte i mitt vardagsrum) och kommenterade systrarna Kallurs utseende, särskilt den enas, frågade om det var mor och dotter, etc på ett sånt där drygt och nedlåtande sätt. Fick mothugg men det biter ju inte på såna. Sen var det en kvinna som skrev lite längre ner i tråden att hon tyckte att Jenny var lik mamman och Sanna pappan (eller om det var tvärtom), och genast kom Kränkta Vita Män AB och bara Jaha, om en kvinna kommenterar utseende är det tydligen helt okej men så fort en man gör det så går drevet! S-U-C-K. Blir man trött eller blir man trött?

Idag hade jag tid på vårdcentralen 08.35 för borttagning av stygn. Jag är fortfarande listad på samma vårdcentral som jag tillhört sedan jag flyttade till Ankeborg på 80-talet, även sedan jag flyttade till nästan-Österlen, eftersom nämnda vårdcentral dels är väldigt bra, dels ligger ganska nära mitt jobb så då är det ju smidigt att slinka inom när man ändå är på jobbet. Är ju inte lika smidigt när man befinner sig på nästan-Österlen och ska ta sig dit med kollektivtrafik (min man har fått ha bilen den här veckan eftersom jag ändå skulle jobba hemma). Det tar 30 minuter med buss och då var jag tvungen att ta bussen 07.03 och vara framme 07.33 för nästa skulle följaktligen vara framme 08.33 och då vid järnvägsstationen, inte vårdcentralen. Aja, men då tänkte jag att jag kunde ta en spänstig morgonpromenad istället för att såsa vidare på någon lokalbuss och sen sitta i ett väntrum i evigheter. Det tar ungefär 35-45 (beroende på vilken väg man väljer) minuter att gå från järnvägsstationen till jobbet och jag tog den lite längre vägen eftersom jag hade gott om tid.  Tyckte jag. Insåg sedan att jag inte alls hade särskilt gott om tid, för jag hade ju räknat tiden till jobbet och jag jobbar ju inte exakt PÅ vårdcentralen utan från jobbet tar det väl kanske 10-15 minuter att gå dit. Fick börja småjogga lite, vilket så småningom förvandlades till ett (ofrivilligt) intervallpass. Har ju inte sprungit på kanske...en månad? men det kändes ändå helt okej, det största problemet var att jag inte direkt var klädd för löpträning. Jag blir ju alltid EXTREMT varm när jag tränar/springer och då är det ju skönt att ha svala funktionskläder, inte bomullströja och fleecejacka, men det var inget att be för utan bara att spurta på. Kom fram till vårdcentralen 08.32 så jag kom i alla fall i tid! Det var inte distriktssköterskan (heter det ens så fortfarande? Låter som någonting man gick till när man var liten?) så jag satt i väntrummet och eftersvettades KRAFTIGT. Tyckte synd om (distrikts?)sköterskan som fick börja sitt arbete med att torka av min extremt svettiga hals, men tänker att sjukvårdspersonal är väl vana vid diverse kroppsvätskor varav svett kanske ändå är den minst motbjudande? Såret hade läkt fint och sedan tejpade hon över det med en slags hudfärgad kirurgtejp som skydd mot solen, och när min hudton gått från kokt kräfta till mer normal så syntes det knappt något sår/ärr överhuvudtaget. Kan ju vara bra att känna till om man av någon anledning inte skulle vilja se ut som att man är ett av Jack The Rippers överlevande offer. Hade jag varit det hade jag dessutom i runda slängar varit omkring 150 år, så då är väl ett ärr på halsen ens minsta bekymmer. Men principen! 

Traskade (den kortare vägen!) tillbaka till järnvägsstationen, hann med bussen hem som jag planerat att ta och slapp vänta en timme på nästa. Gick för att släppa ut hönsen (de får bara vara ute i trädgården när vi är hemma, annars får de nöja sig med hönsgården) och såg till min förbittring att hönan Lillemor var ute och levde la dolce vita med sina två systrar istället för att ligga och ruva på sina dyra avelsägg. Visst lämnar de äggen ibland för att äta och dricka, men Lillemor såg mer ut som att hon skulle på klassresa till Liseberg. Gick in för att känna på äggen, men fann till min förvåning att där låg Michelle Obama (hönan, inte Amerikas f d first lady), som aldrig tidigare i sitt åttaåriga liv visat något intresse av att ruva. Vi får väl se hur det här går?

Nu ska jag jobba vidare. Efter jobbet ska jag testa ett yogapass i Vibes-appen. Eller kanske yinyoga för det finns också, det testade jag en gång för massor av år sen men blev så stressad av att man höll på så länge i varje position, eller rättare sagt för att det inte hände något tyckte jag. Men det (yinyoga) ska ju vara så bra, kanske är jag mer mottaglig nu? Vi får se.