I stort sett mänsklig

Har läst I stort sett mänsklig av Helena Lindegren, och det kan du också ta och göra. Detta är handlingen:

Hanna Degermark har alltid haft på känn att hon är en sämresortens människa. Man hade kunnat tänka sig att det skulle dämpa fallet när hon halkar ur livet. Det gör det inte. Hur tar man sig i kragen när man saknar pannben? När man tvingas flytta hem till sin döda pappas gamla hus där timmarna är lika långa som mobilsurfen är dyr? Måste man verkligen vara en självständig kvinna? Och hur länge kan man sakna en vän?

Hannas väg framåt rör sig mellan stum passivitet, modig handlingskraft och högst tvivelaktiga beslut. Den varvas med återblickar ur uppväxten: det lilla gänget med fula bybarn som mycket väl vet att det riktiga livet pågår någon annanstans. Tallbarren som ligger utspridda på skarsnön. Pappa med Beatlesskivorna, mamma som ständigt möblerar om. Jonas Renberg. Älvens svarta vatten.

Åh, vad jag tyckte om den här boken. I någon recension stod det att det var som "en västerbottnisk kusin till Tranorna flyger söderut" och ja, lite kanske de påminner om varandra fast den här tycker jag hade mer inslag av humor, fast ändå med allvar i botten. Tycker inte baksidestexten gör boken rättvisa, jag hittade den här boken på en sån där snurra med "nyinkommet" på biblioteket, läste baksidestexten och tänkte njaa?, bläddrade lite och kände genast JAA! Den här boken får fem pannben av fem möjliga, stick iväg till bibblan med er allihop.