Igår stod det markarbete på schemat, jag skulle rida Ettan och det gick väl sådär. Det kändes inte som att det gick särskilt bra för någon om det nu ska vara någon tröst. Men Ettan kändes lite stressad, låg på och blev stark redan när vi red fram, och jag kände att jag flera gånger blev stark tillbaka fastän jag ändå försökte möta med mjuk hand och skänkel. Först red vi en övning där vi travade och red bågar på långsidorna, och där tyckte jag att hon mest pinnade på. Sen skulle vi rida i en typ labyrint av bommar, och då gällde det att ha hästen mellan hand och skänkel och det hade jag uppenbarligen inte för första gången blev det pannkaka. Sen gick det bättre, men jag fick verkligen ta i för att hon inte bara skulle skjuta ut yttersidan och försvinna. Därefter skulle vi trava över en serie med upphöjda cavaletti som låg lite i sicksack över medellinjen, typ. Och här gällde det ju också att ha hästen mellan hand och skänkel och ha blicken med sig och alltihop. Det gick väl sådär. Kanske inte jättejättedåligt, men jag tyckte inte jag fick något speciellt flyt med någonting heller. Och som grädde på moset avslutades lektionen med att Ettan blev rädd för någonting och flög iväg när vi skrittade på lång tygel. Det hade ju kunnat sluta med att jag hade dråsat som en fullmogen frukt ner i backen, men nu gjorde jag tack och lov inte det.
Nästa vecka är det hoppning. Är i valet och kvalet om jag ska avboka eller inte. Även om det går bättre med Ettan nu än första gången jag red henne så tycker jag inte vi har någon större kemi. Och det är ju trevligt om man känner att man funkar ihop när man ska över hinder. Sen ska man ju ha i åtanke att Ettan bara är fem år. Det finns en rolig historia om någon som aldrig har ridit förut och så säger dom (oklart vilka "dom" är här eftersom jag har glömt ramverket till historien) att "jamen då passar det ju bra att du får en häst som aldrig har blivit riden". Hahaha. Nä, men vad jag skulle komma fram till var att jag inte tycker att jag har den rutin och kunskap som är önskvärd för att hoppa i allmänhet men unghästar i synnerhet. Spänner mig för mycket, gör det onödigt komplicerat, hittar sällan ett bra tempo utan rider ofta an i snigelfart och sprången blir ju därefter.
Sen kommer jag ju aldrig att bli bättre om jag feg-avbokar. Men det känns inte som att jag behöver utvecklas någonting i hoppning, jag kan väl helt enkelt bara vara en dressyrtant and proud of it. Aja, jag behöver ju inte bestämma mig riktigt än.
På torsdag börjar jag i min nya grupp. En i Bästa Måndagsgruppen™ rider i den gruppen, och igår fick jag (dessvärre) bekräftat att Häxan också går där. Det var ju tråkigt, men jag tänker att jag ska gå in med approachen att jag inte minns henne. Behöver ju verkligen inte vara henne till lags på något sätt, men det är väl inte heller nödvändigt att ha alla taggarna utåt, i alla fall inte förrän det behövs. Vi får väl se hur det funkar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar