Ur led är tiden, och ve att jag är den som föddes att vrida den rätt igen

Jag är en person som använder klocka. Inte som accessoar utan för att kunna hålla koll på tiden utan att behöva hala upp en stor djävla SMARTPHONE ur fickan varenda gång jag vill veta hur mycket klockan är. Det trökigaste som finns är när batteriet i klockan tar slut, för då måste man åka in till stan. Åka in till stan = kanske det mest avtändande jag vet. Men att gå omkring med en klocka som visar på tio över tre alla dygnets timmar överväger denna känsla, så igår svepte jag in till stan på lunchen, eftersom åka in till stan är illa nog, men "åka in till stan efter jobbet" känns som ett öde värre än döden. Oklart varför, men så är det.
Jag parkerade bilen i den sista lediga parkeringsrutan i hela södra Sverige och småjoggade tvärs över stan (som inte är större än att man kan småjogga från ena änden till den andra på mindre än tio minuter även om man är lika långsam som jag) till UR & PENN. Möttes av en tonåring med tom blick som förkunnade att de inte hade just det batteriet hemma. AmenvaFAAAN? Frågade vad det var för modell och fick till svar "ett litiumbatteri". Fick fråga IGEN vad själva modellen hette och hastade sedan därifrån i min jakt. Drog mig till minnes att det varit likadant förra gången jag skulle byta batteri (och i och med detta, UR & PENN, har ni härmed förlorat en kund forever), då fick jag småjogga bort till en sån där svindyr klockaffär som bara saluför märken som används som i förstapriser i världscupen i hoppning och daska upp min 199-kronorsklocka bland Cartier och Patek Philippe. Men det kunde jag väl göra igen dårå, så jag småjoggade ditåt med gott mod. Nähä, men om man bara är i stan sådär en gång vartannat år eller hur länge nu ett klockbatteri varar, så händer det att affärer försvinner under ens frånvaro. Så var fallet med svindyra klockaffären som nu hade ersatts av en butik för underkläder. AmenvaFAAAN igen då alltså. Återstod bara stans urmakare, som jag en gång i tiden bojkottat eftersom man där inte kan få batteriet bytt medan man väntar även om det inte finns en kotte i butiken, utan man får lämna in den och återkomma om en timme. Men det var ju många år sen, så jag var villig att ompröva min bojkott. Men NÄHÄ. "Det tar 20 minuter", sa en hårdsminkad donna till mig, som gissningsvis var dagens första och enda kund för någon annan syntes i alla fall inte till. AmenvaFAAAN för tredje gången på en kvart. Hatar den här typen av o-servicemindness när det handlar om någonting som tar så extremt lite tid, ett djävla batteribyte går på mindre än en minut när det utförs av en sommarjobbande ungdom på UR & PENN (förutsatt att de har batteriet hemma dårå), men hos en riktig urmakare ska det minsann krånglas och markeras att det är ett avancerat ingrepp som inte är för vem som helst. HATET! Förklarade att jag inte hade 20 minuter på mig och småjoggade vidare bort till Kjell & Company som låg på vägen mot bilen (hade räknat med att ett ynkligt batteribyte inte skulle ta så lång tid och hade därför inte lagt på så mycket i parkeringsautomaten, därav småjoggandet) för att KÖPA ett djävla batteri. Oklart hur jag skulle kunna få det på plats eftersom klockan bara kan öppnas med någon form av specialverktyg, men tänkte att min man säkert har något man kan använda för det verktyg han inte har i sina gömmor är gissningsvis inte uppfunnet. Plus att han är påhittig och händig så även om han kanske inte har ett klocköppnarverktyg så kan han säkert hitta något som går att använda som det. Min förtröstan till min man ökade ju mer jag tänkte på det, nu gällde det bara att få tag på ett batteri så var ju saken ordnad (och jag skulle dessutom slippa dessa trökiga åka-in-till-stan-våndor FOREVER). Kom in på Kjell & Company, rabblade upp modellen som jag plågat ur ungdomen på UR & PENN, men nähä, då fanns det väl ingen modell som hette så. Alternativt att jag mindes fel, men det håller jag för mindre sannolikt. Frågade ungdomen bakom disken på Kjell & Company om han möjligtvis inte kunde öppna klockan och titta efter vad det var för batteri, men han bara "nä, vi får inte öppna klockor för vi har inte den utbildningen". AmenvaFAAAAN för fjärde gången. Här gav jag upp och lufsade (orkade ej småjogga i helveteshetta och motgång) tillbaks till bilen. Kastade en blick på klockan, vilket jag gör reflexmässigt även om intellektet vet att den har stannat, och då funkade den plötsligt? Eh, jaha, OKEJ? Jag ställde den och tänkte att den stannar väl igen, men den har tickat på sedan dess. Allt detta småjoggande helt i onödan med andra ord.