Kiviks marknad, en gång och aldrig mer

Igår besökte jag, för första gången i mitt snart 50-åriga liv: KIVIKS MARKNAD. Kan här och nu och på stående fot utlova att det även kommer att bli den sista gången. Även om det inte är helveteshett (vilket det var igår) och man får parkera 1000 mil bort (vilket vi fick igår) så är det här med att trängas med människor som glada i hågen köper "festliga" t-shirts med texten 100 % SKÅNING eller FUCK YOU I DRIVE A VOLVO eller VEM ÄR MÅTTA OCH VARFÖR SKA JAG DRICKA MED HONOM HELA TIDEN? som om det inte fanns någon morgondag är ett i sanning mycket överskattat nöje. Orkar ej med trängsel, orkar ej med ljud från nöjesfältsattraktioner, orkar ej med den där mättade lukten av brända mandlar eller vad det nu är som är så karaktäristisk för marknadsplatser, orkar ej med FOLK helt enkelt och definitivt inte i kombination med värme och trängsel och kommers. Anledningen till att vi åkte dit var för att vår kompis skulle uppträda med sin varieté och man vill ju ändå stötta sina vänner. Eller? Ångrade mig ganska många gånger igår, men det var ju så dags. Är idag helt urlakad och mentalt SKÖR och har verkligen inte lust att arbeta. Tur jag ska till stallet efter jobbet så jag kanske kan få göra någon slags mental omstart. Hejpåre.