Kvinna utan minne

Har läst Kvinna utan minne av Petter Lidbeck (och nej, han är alltså inte en spökskrivare för mina memoarer även om titeln känns synnerligen passande). Har läst ett par andra av hans böcker, fast de som är skrivna under pseudonymen Hans Koppel, Vi i villa och Kommer aldrig mer igen och dom vill jag minnas att jag tyckte de var helt okej. Men den här vet jag inte riktigt. Så här stod det om den:

Mia Berggren drabbas av plötslig och oförklarlig minnesförlust. Hon minns varken familj eller vänner, har ingen aning om vem hon är. Hon genomgår omfattande undersökningar utan att läkarna hittar någon förklaring. Undan för undan tvingas hon återskapa sig själv utifrån andras förväntningar. Problemet är att hon inte gillar resultatet.

Jamen det låter ju ändå som en helt okej intrig, och det var det med. Tänk själv att sitta och äta pannbiff med familjen en vanlig vardagskväll och plötsligt känner man inte igen någon av dom, inte huset där man bor, inte ens sin egen spegelbild. Vilken mardröm! Men jag hade lite svårt för Mias totala likgiltighet. Jag menar, om man själv hade varit med om en sån grej så hade man väl gjort ALLT för att försöka få reda på varför och var och när och hur, men jag tycker att hon verkar nöja sig med att konstatera att jaha, nu är det så här och jag gillar det inte. Hon gillar liksom INGENTING och det blir rätt tradigt att läsa i längden. Sedan hade jag gärna velat veta orsaken till denna minnesförlust, och utöver det tyckte jag att slutet var lite väl öppet för min smak. NJA. Den här boken får två små komihåglappar av fem möjliga.