Ett meddelande från min inre 10-åriga hästtjej

Det blir inte mycket hästrelaterade aktiviteter nuförtiden när ridskolan är stängd och hästarna går på bete. Försökte få ihop ett gäng så att vi kunde rida islandshäst, men folk är ju så satans upptagna att jag lade ner det projektet. Har lyssnat på dokumentärpodden "Hästgården" (rekommenderas starkt!) i fem delar, men det räknas väl kanske inte riktigt.

Men igår ringde min ridlärare och berättade att Bulldozern blivit skadad, oklart hur men halt var hon i alla fall så nu var det boxvila istället för sommarbete. Sånt ställer ju till det när man kalkylerat med att hästarna inte ska vara i stallet en viss tid eftersom uppstallade hästar kräver avsevärt mer arbete än hästar som går i hage dygnet runt och som man bara behöver titta till och kolla så att de har vatten. Och min ridlärare jobbade sista veckan innan hon skulle gå på semester och resa bort, så hon undrade om jag kunde tänka mig att pyssla om Bulldozern lite under den tiden? Mocka, packa foderpåsar, rykta, gå ut med henne på korta promenader så att hon fick beta, ge henne kärlek?

SÅKLART JAG VILLE! Kände mig som att jag var 10 år och blivit ombedd att bli skötare på min älsklingshäst, vilket aldrig hände back in the days och det här handlar ju inte heller om "att bli skötare", men känslan hos den inneboende 10-åriga hästtjejen är ändå något ditåt. När jag var liten och gick på ridskola så var drömmen att få bli skötare på min favorithäst (Nirvana!). Alla hästböcker som handlade om tjejer på ridskolor och som jag sträckläste när jag var liten (och fortfarande läser-om med jämna mellanrum) handlade om tjejer som blev skötare, så det ville jag också bli. Att de där tjejerna sedan påfallande ofta blev framgångsrika tävlingsryttare på ingen tid alls lockade säkert också, men mest var det nog att jag så gärna ville vara en sån som åkte till stallet direkt efter skolan, som hängde där varje ledig sekund och som var med i ett hästgäng som hittade på en massa kul saker. Dom som tror att barn som växer upp på landet har det som barnen i Bullerbyn har nog aldrig tänkt på att det finns en baksida i form av att man blir ganska isolerad när man bor på en enskild fastighet vid vägs ände och det inte finns några allmänna kommunikationer att tillgå utan man är beroende av sina föräldrars möjligheter att skjutsa till och hämta från aktiviteter och socialt umgänge. Minns att jag var DÖDSAVUNDSJUK på folk som bara kunde fråga "ska vi leka efter skolan" och så gjorde de det, utan att behöva ringa hem och fråga om hämtning och/eller förhandla med sur skolbusschaufför som inte var intresserad av att skjutsa extra ungar annat än när han själv kände för det (ja, Curt, jag tittar på dig nu). Tror jag fick tjata MER på att få börja rida på ridskola än vad jag behövde tjata för att få en egen häst eftersom vi bodde fyra mil från ridskolan men hade stall och bete och gratis hö på den egna gården. Den förlösande faktorn för ridskolestarten var att det var tre andra tjejer från min skola som skulle börja samtidigt så föräldrarna kunde snacka ihop sig och turas om att köra. Sedan droppade de andra tre av efter någon termin, men då var man ju så att säga inne i systemet och fick fortsätta. Men jag fick aldrig bli en sån som hängde på ridskolan varje dag efter skolan och hela helgerna, utan min mamma skjutsade mig (motvilligt) dit när jag skulle ha lektion, åkte sedan (oftast) till den närliggande tätorten och fikade och kom sedan och hämtade mig när den var slut. Fattar såklart att det inte är rimligt att hon skulle vänta (eller fika) i timmar för att jag skulle få sitta och fnissa med andra i sadelkammaren medan vi putsade träns. Sedan fick jag ju en egen ponny, så jag kunde hänga med mig själv i mitt eget stall (a k a en del av lagården) varje dag. Jag har förstås INGENTING att klaga på i detta avseende och det gör jag inte heller. Den som väntar på något gott väntar på att få pyssla om en halt Bulldozer. Det ska jag göra nu i sommar.