Igår var det PROGRAMRIDNING i stallet. Det var ytterst oklart vad detta innebar, men eftersom vår ridlärare sagt att det "var något för oss" var vi ju inte sena att anmäla oss till det. Vi = jag och min dotter, eftersom vi numera rider i samma grupp (och som emellanåt har ungefär samma ödmjuka inställning till vår egen förträfflighet, fast hon kanske har lite mer täckning på det kontot än vad jag har). Blev lite nervös på vägen dit, tänk om det skulle vara PIAFF och såna grejer? Eller, det trodde jag såklart inte på riktigt, men det kunde ju vara mycket fokus på öppnor och slutor och bakdelsvändningar och annat som inte direkt är ens starka sidor. Programtidning visade sig dock bara vara att träna på att rida vissa linjer och vägar som ingår i olika dressyrprogram (vilket verkligen inte så BARA om någon trodde det). Jag hade Bulldozern, och det gick s-v-i-n-b-r-a. Hon jobbade jättebra och kändes lyhörd och mjuk och härlig. Till och med en av galoppfattningarna i vänster varv satt som en smäck. Sen skulle vi testa ökningar, och det kan jag väl ärligt säga att det inte är någonting jag någonsin har pysslat med eftersom jag aldrig har ridit ett endaste dressyrprogram där det ingår. Men det var bara att satsa friskt, och säga vad man vill om Bulldozern, men svarade gjorde hon. Mellangaloppen liknade väl mest ökad galopp på gränsen till sken, och den ökade traven liknade väl mer en symaskin på fyra ben, men man kan ju inte få allt.
Kul var det i alla fall. Det "värsta" med sånt här är att man får så himla mycket mersmak och så känns det plötsligt lite futtigt att "bara" rida lektion en gång i veckan. Helt plötsligt börjar man tänka att det kanske skulle vara "en kul utmaning" att anmäla sig till någon liten klubbdressyr någon gång i framtiden. OBS, leker med tanken bara. Det är nog en bit kvar innan det blir aktuellt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar