Har börjat kolla på serien Atypical på Netflix efter det att min man sa "det är nog en serie för dig". Det var det. Igår såg jag tre avsnitt i en följd och sedan fick jag tvinga mig att stänga av för att inte a. bli sittande halva natten, b. allt skulle ta slut på en gång.
Serien handlar om Sam, som har någon form av högfungerande autism, och hans liv och utveckling in i vuxenlivet. Nu råkar jag ju ha en son med en liknande diagnos, så det kan ju vara därför som jag sitter och halvlipar mig igenom avsnitten. Känner igen så himla mycket, samtidigt som det såklart är lite slipat och skruvat för att bli bra tv.
Rätt ofta tycker jag Sams reaktioner på väldigt mycket är...nästan sunda? Det ligger kanske en oförlöst diagnos och skvalpar hos mig också, sånt är ju så djävla populärt nuförtiden. Att vuxna människor går till någon random psykolog (i bästa fall, annars verkar det ju gå lika bra med ett test i en veckotidning) och vips är de (själv)diagnosticerade med ADHD och kan skylla på det så fort någonting går dem emot. Alltså, jag säger inte att inte problematiken finns, för det gör den ju. Men samtidigt tycker jag det känns orimligt att ALLA ska ha en egen diagnos och kräva specialbehandling utifrån densamma bara för att saker är jobbiga ibland. Saker är väl jobbiga för alla emellanåt, tänker jag.
Aja, kom visst ifrån ämnet lite. Känner att jag nog skulle kunna ösa ur mig ett och annat kring detta, men det var ju inte det saken gällde. Atypical är en bra serie enligt mig, det var väl egentligen bara det jag ville komma fram till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar