Kära dagbok. Idag är det måndag och som vanligt på måndagar susade jag iväg på drop in-ridning. Har liksom inte ord för hur lyxigt detta är. Förra måndagen var jag ju som sagt HELT SJÄLV, och när fick man senast en timmes privatundervisning för 250 papp? Idag var vi två. Det är fortfarande kvalitetsundervisning på mycket hög nivå för en mycket billig peng (även om det kanske är mycket pengar räknat i kronor och ören, men någon gång i detta livet ska man väl ändå kunna få UNNA sig? Röker inte, reser inte, renoverar inte, köper nästan ingenting, är generellt rätt SNÄLL. Det är jag väl för fan lite värd?).
I alla fall. Susade till stallet, kom på att min vanliga ridlärare, som brukar hålla i drop in-ridningen, har semester den här veckan. Nu skulle vi få rida för självaste ridskolechefen. GULP. Har bara hört bra om henne, men det är ändå nervöst att rida för någon ny. Tänker ofta att jag är mycket sämre än jag är och därför ska bli sågad jäms med fotknölarna och offentligt uthängd som en rikssopa (notera att det är en MYCKET hårfin balans mellan att vara värdelös och känslan att Jan Brink är nära att ringa och vilja ha hjälp).
Vi fick börja med att berätta om vi hade något särskilt vi ville ha hjälp med, och jag sa att jag och Bulldozern har kämpat på med galoppfattningarna och att det känns som att det finns mycket att förbättra där. Framför allt behöver ju jag jobba med att inte släppa allt stöd och nästan jaga henne in i galoppen, vilket jag har en tendens att göra. Skyller detta på hur det var förr, när man var en rätt stor grupp och alla skulle fatta galopp exakt samtidigt och fan ta den som inte gjorde det. Sen var det liksom skit samma om hästarna gick från slängtrav till sken, bara alla galopperade samtidigt. Så är det ju tack och lov inte längre, men det sitter ändå kvar lite av den hetsen och stressen kring galoppen, i alla fall hos mig.
Fick SVINBRA hjälp med Bulldozern idag. Eftersom hon går rätt mycket ponny- och nybörjarlektioner så får hon inte så ofta tydliga direktiv kring vad som förväntas av henne, och då har hon lärt sig att det funkar att chansa lite. Så vi jobbade med renodling av hjälperna och en massa övergångar, halt-skritt-halt, skritt-trav-skritt och lyhördhet däremellan. Sen övergångar trav-galopp-trav och till slut skritt-galopp-skritt, hela tiden bara några meter i varje gångart. OCH DET GICK SÅ JEFLA BRA. Galoppfattningar från skritt har ju liksom inte funnits på världskartan innan, men nu funkade det till och med i vänstervarvet. Sen blev hon lite väl stark mot slutet, men var ändå mjuk och formbar även om det kändes som att det gick i 180 km/h. SÅ NÖJD! Mvh mallig_ponnytjej_49½
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar