Har läst Fjärilspojken av Peter Stjernström, en bok som beskrevs som "en svindlande spänningsroman". NJA, säger väl jag om det. Berättelsen hamdlar om Jonas, som lämnades i skogen som spädbarn, blev hittad och adopterad. Som vuxen har han en märklig intuition som han inte vet om han ska dölja eller följa. Med hjälp av denna intuition kommer han i kontakt med Nelly, som lite är av samma skrot och korn och som OCKSÅ blev lämnad i skogen som spädbarn, dessutom visar det sig att båda har ett märke format som en fjäril på ryggen. Jaha, då ska de förstås börja nysta i sitt förflutna som inkluderar en sekt och diverse experiment för tjugosju-ish år sen, som man får följa växelvis med Jonas och Nelly i modern tid.
Stör mig på rätt mycket i den här berättelsen, till exempel ett rätt halvdant språk. "De kunde prata i timmar om allt från himmel och jord" heter det väl till exempel inte. Eller "marken var täckt med blåbärsris och en och annan lingonbuske" (det heter väl ändå lingonris?). Retar mig också på folk som blandar allmängiltiga grejer med "du", till exempel "För att få en fjäril att överleva måste den ha tillgång till rätt värdväxt och det var ganska osannolikt att den skulle hitta till den om du bara släppte ut den hur som helst". AAAARGH. Vill typ klösa sönder mina hornhinnor när jag ser sånt i skriven text (och när folk säger det blir jag extremt djävla provocerad och har lust att svara något i stil med "vad fan vet du om det?").
Utöver det förekom rena felaktigheter, som att en person i berättelsens dåtid, där till exempel Gula Tidningen används som en form av tidsmarkör, "använder det alldeles nya ordet snippa som han läst i en språkvårdsspalt". Alltså, lika lite som gengasaggregat förekom samtidigt som tv-sända julottor i Karl-Bertil Jonssons julafton (förlåt, Tage), lika lite var det någon som pratade om snippor på 80-talet. Ger mig aldrig NÅGONSIN på den punkten.
I alla fall. Själva grundstoryn kändes lite halvseg, men hade väl kunnat vara någorlunda okej om det inte var för att karaktärerna kändes så irriterande konstlade och vissa miljöbeskrivningar var så ofattbart omständliga och detaljerade. Och slutet kändes mest forcerat, som att fantasin inte räckte hela vägen. GÄSP på den, säger jag. Den här boken får två larvstadier av fem möjliga.
Jag tycker att jag ser den sortens problem allt oftare nu för tiden. En redaktör borde väl fånga upp sådant? Om boken är utgiven på ett någorlunda stort förlag borde det finnas resurser för att ta bort så klumpiga formuleringar. Men tydligen inte. Jag läste nyligen en bok där onda karaktärer flera gånger log förnöjsamt när de lyckats med sina onda planer. Förnöjsamt? Verkligen?
SvaraRaderaHåller med, man tycker ju att det borde finnas någon som kan sudda lite INNAN boken går i tryck? En gång träffade jag en författare-to-be som berättade att hen skrev på en bok som utspelade sig på en hästranch i Australien (tror jag det var). Hen hade knappt sett en häst på vykort men visade glatt upp en text där den manliga huvudkaraktären (som var någon slags modern cowboy) nonchalant satt upp på sin häst och red därifrån. Bara det att om han gjort som det beskrevs hade han hamnat bak och fram på hästryggen...Det här var alltså ett manus som i princip var klart för tryck. Man undrar ju lite, om man nu nödvändigtvis ska skriva om något man inte har en aning om, vad i ordet "research" är det man inte fattar?
Radera