Har, som kanske den sista människan i Sverige, läst Hemmet av Mats Strandberg. Fick köa för den på bibblan i ungefär åttahundra år. Det var ändå 14-dagarslån på den, men folk läser uppenbarligen långsamt. Eller så var det jättemånga i kö, men jag väljer såklart att fördöma de som inte läser lika snabbt som jag. Det här kommer jag väl antagligen att brinna i helvetet för, men jag har jättesvårt för folk som läser långsamt. Skyller det på det hat som byggdes upp när man skulle ha "tyst läsning" i skolan och var tvungen att dela bok med någon som knappt kunde alfabetet. Jag lärde mig läsa när jag var fyra år och hade läst jättemånga böcker innan jag ens började ettan, vilket gjorde att det kändes rätt så värdelöst att sitta och jolma med F-A-R Ä-R R-A-R genom halva lågstadiet.
Aja, nog om det. Den som väntar på något gott väntar på en bok av Mats Strandberg, tänker jag när jag pinnade hem från bibblan med Hemmet i näven. Hade ju i princip bara hört gott om den, och jag blev verkligen inte besviken. Ska jag vara riktigt ärlig så tycker jag nog att Färjan var snäppet läskigare, men den här var inte alls dum. Läsket smög sig på lite successivt, men sådär superobehagligt tycker jag nog aldrig att det blev, eller om det är jag som är härdad. Gillade faktiskt mer de vardagliga beskrivningarna av allting än själva otäckheterna. Om jag ska vara lite, lite kritisk så hade jag gärna velat lära känna karaktärerna lite mer på djupet. Nu blev det lite väl mycket hintar om vad som hänt som man inte riktigt fick gå till botten med. Men det är väl petitesser, antar jag. Gillar även att huvudpersonen får vara homosexuell utan att det måste trumpetas ut att och hur och varför samt det obligatoriska ältet om hur han kom på att han var det, osv. Menar inte att det är något fel med det, eller att det är fel att skriva böcker om det heller, men...ja, jag gillade i alla fall att det inte ens var ett konstaterande utan det bara var så som det var och ingenting särskilt med det. Ja, nu var det ju inte det boken handlade om heller så jag behöver kanske inte heller göra en grej av att det inte gjordes en grej av det. Hur som helst. Läskigheter som smyger sig in i helt normala miljöer is the shit. Lika lite som jag är sugen på att åka Finlandsbåt, lika lite är jag sugen på att jobba på ett äldreboende. Brr. Den här boken får fyra bastanta vårdbiträden av fem möjliga.
Jag hade önskat att den var lite läskigare, för det vill jag alltid att böcker ska vara. Jag hade hoppats att jag skulle bli lite rädd, för det är något med just demoner och besatthet som ger mig mer rysningar än vad vampyrer någonsin lyckas göra. Tyvärr var det inte så skrämmande. Men bortsett från det gillade jag verkligen det mesta med boken. Han är bra den där Strandberg!
SvaraRadera