Igår var det måndag, och måndag är ju som alla vet = drop in-ridning. Igår var jag HELT SJÄLV! Har lite bävat för att den dagen ska komma, vi brukar ju inte vara så många på måndagarna och häromdagen sprang jag ihop med den andra personen som alltid brukar vara med och hon hade fått en mansförkylning som hette duga och var satt ur spel. Att vara två personer på en lektion är helt suveränt, då får man jättemycket hjälp men det finns ändå utrymme för att jobba lite på egen hand (eller: hämta andan) under tiden som den andra blir grillad. Men ja, nu var det alltså bara jag. Och Bulldozern. Och ridläraren, som hurtigt förkunnade att vi minsann skulle rida utomhus eftersom det var så himla fint väder. Det var himla fint väder, för att vara november. Sol, blå himmel, minusgrader. Exakt sånt där väder som gör att vissa hästar går på tårna och är beredda att flyga i luften för ingenting. Bulldozern kändes helladdad, ville inte stå stilla när jag fixade med stiglädren, taktade i framskrittningen och var allmänt PÅ. Sen fick vi jobba, och SOM vi jobbade. Det var skritt runt fyrkantsspåret med åttametersvolt i varje hörn, det var skritt innanför spåret och framdelsvändning vid varje kortsida, det var trav med fokus på takt och tempo (när Bulldozern får välja själv så har hon liksom bara ett läge och det är att pinna på för kung och fosterland och hon låter sig inte frivilligt övertygas om att någon annat koncept är vinnande) och det var galoppfattning, galoppera ett kvarts eller ett halvt varv på volten, bryt av, HITTA TAKTEN, HITTA TEMPOT, HITTA FORMEN och så ny fattning och sådär höll det på. Men shit vad bra det gick! I alla fall ibland. Emellanåt skulle man kunna tro att samtliga av mina kroppsdelar hade varsin separat agenda, för det var ett evigt mässande med sänk hälen, vrid om handen, bak med axlarna, räta upp dig, släpp inte efter, vrid om höften, lyft blicken, titta vart du ska, och när jag fått alltihop på plats så nog fan åkte hälen upp eller handen omkull och så var det bara att börja om från början igen. Att få alla delar att vara på rätt plats i rätt tid är tydligen en uppgift som inte min hjärna riktigt kan hantera.
Men Bulldozern kändes emellanåt som en dröm. Hade MOMENTS när det kändes som att Jan Brink inte bara ringer utan snart kommer att komma krypande naken och erbjuda mig pengar för att jag ska hjälpa honom (om man googlar ordet "hybris" kommer man att få en träff, nämligen mig. I alla fall när ridningen går bra. Rent objektivt är jag verkligen inget stjärnämne, men att ha den KÄNSLAN överträffar ändå rätt mycket. Förlåt Jan Brink för att jag använder dig som en skitdålig liknelse*). Så uppenbarligen finns det ett stort behov av att någon står och hackar på mig och mina icke samverkande kroppsdelar HELA TIDEN. Fick till och med till flera bra galoppfattningar, speciellt i höger varv. Vänster varv kärvar fortfarande en del, men det är ju bara att streta på. Och vara konsekvent, vilket jag uppenbarligen inte alltid är, utan när det inte funkar så ska jag istället börja greja med än det ena och än det andra. Mycket oklart varför, men det är bra att få sina fel påpekade så att man kan jobba vidare med dom.
Bokade en lektion för den gången jag missade förra veckan, det fanns inte plats förrän om tre veckor och då i en grupp som är en nivå högre än den jag rider i nu. GULP sa jag, men ridläraren sa att jag dressyrmässigt mycket väl platsade i en sån grupp. Fick genast hybris igen, tills hon avslutade meningen med "hoppmässigt är det ju en bit kvar".
Peder Fredriksson lär aldrig behöva mitt telefonnummer, det är ett som är säkert.
* Jag tänker att det är otroligt osannolikt att Jan Brink någonsin skulle läsa det här, men ibland vet man fan inte vad Googles sökmotorer indexerar fram. Varje gång jag bloggar om att något med Telia inte fungerar så dyker det upp något tjänstvilligt väsen i kommentarsfältet och erbjuder hjälp, och när jag bloggade om boken Undertryck så kommenterade Niklas Lindroth det inlägget. Jan Brink kanske också googlar sig själv och hittar hit? (GUD FÖRBJUDE). Sen (obs, det här är alltså "en lek med tanken") kanske han har en riktigt dålig dag där han fattar riktigt dåliga beslut och verkligen ringer mig och så åker jag dit, får sitta upp på ett av hans djävla krutpaket till dressyrhingstar, blir avkastad innan någon ens hunnit säga "vänd snett igenom" och får leva med skammen och en bruten nacke resten av livet. Ska sluta använda Jan Brink som en dålig liknelse från och med nu. Ni ser ju hur det kan gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar