Igår hade jag Bulldozern, och efter att ha ridit en STOOOR häst så kändes det ju himla behändigt med en D-ponny. Vi är nu inne i vad som på ridskolan kallas "ett hoppblock", vilket innebär att det är några veckor med förberedande markarbete som ska mynna ut i hopp över hinder. Ganska onödigt om ni frågar mig som har blivit en hopplös - hö hö - typ som tycker det börjar bli läskigt så fort hindren överstiger 30 centimeter.
Igår red vi en övning med travbommar och sedan över ett litet kryss. För mig är det hoppning, men tydligen räknas det som förberedande markarbete. Det gick inte jättebra. Bulldozern är ärlig på hinder och tycker det är kul att hoppa, men det var svårt att hitta rätt tempo i den övningen. Man vill ju hålla igen lite va, men det var inte det lättaste. Först blev det undertempo men när jag skulle öka så blev det Bulldozersupersnabbslängtrav och det var ju inte riktigt meningen. LE ÖVER HINDRET, tjoade min ridlärare till mig, hade tydligen ett resting bitch face som inte var av denna världen.
Sedan skulle vi galoppera på fyrkantsspåret och stå i lätt sits utmed långsidorna, och det var svinjobbigt. När blev det egentligen svinjobbigt att stå i lätt sits? Det gjorde man väl jämt förr utan att det var något särskilt med det, men nu pustade och flåsade alla efteråt som om de sprungit minst ett maraton. Nu pratar jag alltså om ryttarna, hästarna var helt oberörda.
Vi jobbade också i skritt med vändande hjälper runt koner, det kändes bra. Det går jättebra att rida Bulldozern i skritt, då är hon lydig och vändbar och går jättefint. Trav under nedsittning är också riktigt bra, då kan jag hålla henne inramad mellan hand och skänkel och säte och hon formar sig fint. Men resten var väl inte jättemycket att skriva hem om. Lättridningen tar hon som framåtdrivande och lägger sig på bogarna och älgar iväg. Galoppfattningarna lämnar en del övrigt att önska trots att jag tänker LÅNG MAGE hela tiden. Och i galoppövningen med lätt sits så blev hon så djävla stark och drog iväg för att komma ikapp framförvarande häst. Som råkade vara stallets största som tar typ två galoppsprång per långsida, så här gick det undan vill jag lova. Sedan var hon på tårna och taktade som en tok när vi skrittade och lade iväg som Ego Boy när vi skulle trava I ETT LUGNT TEMPO SÅ VI FÅR NER PULSEN. Det tyckte hon var dumt. Haha. Men hon är ju ändå så himla härlig. Hon påminner lite om min första ridskoleälsklingshäst, en liten travare som hette Nirvana. Funderar dock på att ta Irländskan på nästa drop in så att jag får jobba lite mer med framåtdrivande och inte bara förhållande hjälper. Å andra sidan är Bulldozern mycket lättare att rida på drop in-ridningen när vi oftast bara är ett par stycken, för då lägger hon inte så mycket fokus på att hinna ifatt alla andra hästar. Aja, det är angenäma bekymmer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar