Bygga hönshus - an epic movie, part 3

Ja, ursäkta frånvaron av blogginlägg angående hönshusbygget, jag förstår ju att nästan hela Sverige ligger sömnlösa och biter på naglarna och undrar HUR GÅR DET? Det går väl SÅDÄR, om ni frågar mig. Tycker inte att det händer så mycket, fast vi har jobbat som sjutton hela helgen. Nu har jag i och för sig lärt mig av Arga Snickaren att den tiden man tror det kommer att ta att göra något, ska man multiplicera med tre för att det ska bli mer med sanningen överensstämmande. Så det är väl jag som är för otålig helt enkelt. Sen har det regnat exakt varenda dag i veckan, så då blev det ingenting gjort eftersom det inte är någon mening med att dra av presenningen och få allting genomblött. Tursamt nog var det bra väder i helgen i alla fall, men det känns ändå lite som att Arga Snickaren när som helst skulle kunna stövla in och vresigt dundra: VARFÖR BLIR DET INTE KLART?

Ja, men i alla fall. DETTA HAR HÄNT (och fråga mig inte varför bildtexten under vissa bilder har blivit så djävla liten för det vet jag inte och det går uppenbarligen heller inte att ändra till något annat så fram med läsglasögonen eller mikroskopet):

I fredags klippte jag ner buskarna i det som
ska bli hönsgården. Det kan ju ingen människa
SE, eftersom det ligger tusen grenar med löv
exakt överallt. Men de där nakna kvistarna
som sticker upp är nu kanske en tredjedel
av sin forna höjd. Det var jobbigt. För att
inte tala om hur jobbigt det kommer att bli
att en dag frakta bort alla grenar som nu
ligger i jättestora högar i hela trädgården.
Aja, den dagen, den sorgen.
 

Det här är dörren till hönshuset. Eller det ska
bli. Den här tog vi med från min mans förra
hus och nu ska den alltså komma till användning.
Först måste den såklart skrapas och tvättas och
målas.
 

Baksidan av dörren var täckt med masonit.
Så gjorde man förr i världen för att det skulle
se snyggt ut. Jag tyckte inte det var så snyggt
längre så jag bräckte loss masoniten.
 

Masoniten satt inte fast med superkrafter
utan med en miljon små spikar, som jag
drog ut.
 

DETALJ, som det brukar stå i mäklarannonser.
Notera också att dörrens tätningslist är tillverkad
av ett snöre. Som satt fast med spik såklart.
Hovtången har fått jobba hårt denna helg.

 

Under tiden hade min man sågat och spikat
fast den sista biten råspont så att vi numera
har ett tak värt namnet.
 

Jag målade fönsterkarmar. Vi tänkte återanvända
några gamla fönster, men fönsterkarmarna passade
inte riktigt så min man gjorde nya. Det här har jag
ingen aning om hur det gick till, för det är sånt
som han har stått och pysslat med i källaren
om kvällarna. Flinkt!
 



Så skulle taket kläs med papp. Till det behövdes
en trekantslist i varje ända. Fråga mig inte
varför, men så var det.

 

Det behövdes också vindskivor, och de skulle
sågas i exakt 45 graders vinkel. Hade jag fått
göra detta på mitt sätt så hade jag gissningsvis
använt mig av Pythagoras' sats. Men min man
visade mig SÅG-TRICKET. På fogsvansar
finns nämligen små lister ingjutna i handtaget
som gör att man kan använda sågen som
linjal och få exakt 45 eller 90 grader. Är kanske
sist i världen på att snappa upp detta, men
någon ska ju vara det.



Att jämna till kanterna på råsponten var något jag
trodde skulle ta ett par minuter. Jag hade fel.



Medan min man sågade råspont och svor så
mätte och skar jag upp underlagspapp i
4-meterslängder. Det går aldrig att rulla ut
någonting hemma hos oss utan att minst en
tax måste gå dit och provsitta.

 

Det finns en särskild plats i helvetet för dom som skriver monteringsanvisningar
för takpapp. Ett sladdrigt ark i A1-format fullt med såna här bilder och facktermer.
Ingen av oss har klätt ett tak med papp förut, så det här krävde en hel del tankemöda.

Till slut kom första våden upp. Den skulle in
under trekantslisten, som min man så noga
skruvat dit. Gör om och gör rätt.

Och så skulle vindskivorna på plats. Det var
jättemycket HÅLL DÄR! och ÄR DET RAKT
NU? och SLÄPP INTE TAGET och kramp
i fingrar och armar.

 

Sedan var det dags för FOTPLÅTEN. Från
denna ska vatten så småningom rinna ner
i en hängränna istället för att sugas in i träet.
 

Kanten på de återstående våderna beströks
med asfaltslim. Det var en svart och kletig
sörja som nog tillverkas i helvetet.

Att få dit den här våden var ingen barnlek.
Tänk tapetvåd, fast med helvetesklister som
aldrig går bort, plus att de väger tio gånger
så mycket och inte går att vika ihop. Sedan
ska två personer synkroniserat klättra uppför
varsin stege och lägga den här HELT RAKT.
Jag säger inte hur lång tid det tog, för det
vet jag inte. Men det kändes som en evighet.

 

 

Och det var på den "lätta" sidan. Det här är
den svåra sidan, som ligger i en lutning. Fast
då hade vi övat oss på den lätta sidan och
fått in den rätta knycken, så det gick faktiskt
lite bättre.



Här önskar jag att det fanns en bild på det färdiga resultatet, men det glömde jag
visst att dokumentera. Istället får ni njuta av min oproffsiga lösning av behovet
av att ha en hammare när man klättrar på en stege och behöver båda händerna
till det men sedan ska ha hammaren när man är uppe: rätt ner i narkotikajeansen bara.
Arga Snickaren hade förmodligen fått en hjärnblödning. Gissar att man inte har
pappspik i fickan på sin fleecejacka heller utan att det finns ett mer professionellt
sätt att hantera detta på. Men underlagspappen blev i alla fall fastspikad så alla
sätt är väl bra utom de dåliga, precis som vanligt med andra ord.

 

 

Ja, det var denna helgen det. Jag trodde som sagt att vi skulle ha kommit mycket längre vid det här laget, till exempel ha väggar och inte bara tak. Detta tak ska dessutom kläs med ytterligare ett lager papp, vilket jag verkligen inte ser fram emot med tanke på hur lång tid det här tog. Fönster och dörr ska också på plats och passas in mellan reglar och annat, vilket jag inte direkt heller förväntar mig kommer att bli en barnlek.

 

Såatteh, det går långsamt framåt, men med betoning på långsamt då. Känns lite som när man var liten och hade träslöjd, som jag minns det så tillbringade man 23 lektioner med att stå och sandpappra på någon anonym träbit, men så plötsligt sa magister Bertil att man var klar och så fick man göra det där magiska, till exempel limma fast någon liten detalj som gjorde att träbiten blev en ljusstake. Just nu önskar jag bara på att det ska komma en magister Bertil och säga några förlösande ord. Är mer sugen på att hålla på med själva inredningen än att vara byggjobbare om jag ska vara ärlig. Aja, det brinner ju inte i knutarna direkt, det är ju inte som att det står hemlösa höns på gårdsplanen och akut behöver någonstans att bo. Stay tuned for the spännande fortsättning.