Skeppet

Har läst Skeppet av Eva Sund, en bok som enligt uppgift skulle handla om en ridskola och "utspela sig i klassisk hästmiljö" och det nappade jag ju DIREKT på. Förr, när jag kanske mer hade ridskola som livsstil, så brukade jag säga att man skulle kunna ställa upp en filmkamera i vår stallgång så skulle man ha material till en dokusåpa på nolltid. Så mycket intriger och draman som utspelade sig där verkade sakna motstycke. Men ju mer man pratar med folk från andra ridskolor, desto mer inser man att det är samma sak överallt. Eller kanske snarare i föreningslivet i största allmänhet, men jag tror att folk som håller på med hästar (och även hundar) generellt är rätt så bestämda och mer viljestarka och att det därför automatiskt blir mer konflikter jämfört med till exempel en förening som ägnar sig åt schackspel eller boule. FAST VAD VET VÄL JAG? Är kanske världens dividerande om att folk inte ställer tillbaks schackpjäserna i rätt låda eller att det alltid är samma personer som måste stanna kvar och kratta boulebanorna (eller vad man nu har för typ av aktiviteter i såna föreningar). Ett visst mått av tjafs ingår nog i medlemsavgiften oavsett inriktning på föreningen.

 

Men i alla fall, Skeppet dårå. Boken handlar om Maria som efter ett antal år återvänder till sin gamla ridskola för att bli chef. Och konflikterna låter inte vänta på sig, och dessutom kräver ledningen att inriktningen ska bli mer modern och erbjuda westernridning och natural horsemanship, vilket såklart får de mer traditionsbundna att slå bakut.

Det fanns goda förutsättningar för en bra historia här, men jag blev rätt besviken. För det första var det ingen riktig (dvs vanlig) ridskola utan en fiktiv variant av typ Flyinge eller Strömsholm, alltså en ridskola som utbildar instruktörer, vilket tog bort en hel del av dynamiken som skulle kunna ha varit. Känns mindre intressant att läsa om enbart ridlärare och någon enstaka "andraårselev" när man vet att det finns så mycket mer att hämta på golvet så att säga. För det andra var karaktärerna så otroligt stereotypa och endimensionella att de knappt blev trovärdiga. Och för det tredje så var dialogen så himla stolpig och orealistisk. INGEN normal (hästmänniska) hade sagt "Pappan är den berömda hingsten Camaro M, och som du ser har han ärvt den ljusgrå skimmelfärgen efter honom", man hade bara sagt att "han är efter Camaro M" (eftersom alla som håller på någorlunda med hästar har koll på berömda hingstar). Och ingen pratar om "den ljusgrå skimmelfärgen" när det heter skimmel. Tyvärr kändes den mesta av dialogen lika krystat konstruerad och inte alls hästfolklig. Och intrigerna kändes också väldigt mycket som hittepå, nog för att jag vet att det finns falska människor som baktalar och backstabbar till både höger och vänster, men NÄ. Så som det beskrivs i den här boken har i alla fall aldrig jag upplevt att det går till, och jag är ju inte precis född igår.

Och sen undrar jag om det verkligen är NÖDVÄNDIGT att tilldela alla kvinnor alla dåliga egenskaper så att de enbart framstår som en flock missnöjda och grälsjuka höns medan karlarna i berättelsen samtliga är lugna och godmodiga och jovialiska. Så tröttsamt. Den här boken får en säck med betfor av fem möjliga.