Facebook & jag

Har gått med i en grupp på Facebook som heter "Husmors tips, gamla som nya" (Sic! Särskrivningar kommer en dag att bli min fucking DÖD), dels för att den kom upp som förslag i mitt flöde och dels för att jag faktiskt tycker det är kul med såna där små enkla tips som kan underlätta vardagen. Till exempel att man kan lägga ett ark aluminiumfolie i diskhon och sedan lägga dit sina nysilverbestick och hälla över hett vatten och bikarbonat för att få dom skinande blanka istället för att stå och gno med Häxans Silverputs i timmar. SÅNA GREJER trodde jag att man skulle få ta del av, men icke. Gruppens gemensamma nämnare verkar vara en synnerligen snål tilldelning av förståndsgåvorna.
Hjälp, min son har trampat i hundbajs, hur får jag rent skon? undrar en. Hur gör man för att polera en diskbänk blank? frågar sig nästa. Tips mot mörka ringar under ögonen. Är ingen person som lägger ner tid på att sminka mig precis, konstaterar en tredje. Gruppen verkar till 99 % bestå av människor som, istället för att googla eller fråga någon i omgivningen som har koll, verkar tycka att det är rimligt att slänga ur sig frågor till random människor i en Facebookgrupp och ta deras svar för sanningar. I reglerna för gruppen står det tydligt att man inte får rekommendera läkemedel eller diskutera sjukdomar, ändå fylls flödet av inlägg från folk som vill veta hur de ska bota allt från fotsvamp till lunginflammation. De här människorna verkar önska att det fanns ett medel som gör allting skinande fläckfritt samtidigt som det botar både malaria och cancer och aids och används som ersättning för fossila bränslen och förhindrar skavsår och dålig lukt i avloppet, OCH det ska finnas att köpa på Ica för en femma litern. Ja, alltså, hade det FUNNITS ett sådant medel så hade det ju varit jättebra, men man får väl ändå vara lite realistisk.

Har ju även gått med i en grupp för veganer och vegetarianer, och det är så underhållande att jag nästan inte finner ord. Här har vi folk som på riktigt mår dåligt och börjar gråta för att de av misstag har råkat trampa ihjäl en mördarsnigel. Folk som är überkränkta för att det sitter någon "mjölk ger starka ben"-reklamskylt från Arla i skolmatsalen. Folk som i största allmänhet ondgör sig över "köttisars" argument (bara ordet "köttis" höjde ju underhållningsvärdet i gruppen med minst 50 %). Allra roligast är när någon jägare gör ett inlägg i stil med "jamen det här rådjuret hade ju ett jättebra liv tills det hamnade på min tallrik så det tycker inte jag är något fel ALLS". Herregud vad folk går bananas i kommentarsfälten på såna inlägg, fast det borde man ju kunna räkna ut av sig själv tycker man. Eller som någon som skrev några försiktiga rader och undrade vad man skulle kalla sig om man åt nästan enbart vegetariskt, men åt kyckling 1-2 gånger per år. MÖRDARE blev svaret på det.
Toppen (hittills) nåddes nog häromdagen, när jag läste ett inlägg från en människa som skrev att hen i flera år lidit av svår ångest och depression och ville veta om det fanns något SSRI-preparat som inte var djurtestat. Nä, det fanns det ju förstås inte, och i kommentarsfältet radade en mängd egenlegitimerade Google-doktorer upp sig och kom med förslag på alternativa läkemedel som den här deppiga ångestpersonen skulle bli hjälpt av, grundat på egna eller andras erfarenheter får man anta, för det fanns ingen som klev fram och påstod sig ha någon form av medicinsk utbildning. Ett läger tyckte SSRI var döden i grytan och förespråkade dopamin, ett annat tyckte SSRI var jättebra, andra tyckte "lite KBT-terapi" skulle fixa problemet, och sen kom nådastöten för hela läkemedelsindustrin: Har du provat johannesört? Det hjälpte mig.
Har väldigt, VÄLDIGT, svårt att föreställa mig att den som varit deprimerad i åratal och som beskriver sitt liv som att "varje dag är en kamp" skulle bli botad av någonting som växer i dikesrenen och som man använder till brännvinskrydda. Jo, jag VET att johannesört anses vara lite lugnande och kan hjälpa om man känner sig lite nere, men jag TROR inte riktigt på att naturläkemedel är vägen att gå för att bota en svår depression. Nästa steg är väl att säga "ryck upp dig" och tro att det skulle hjälpa. Men vad vet väl jag? Har fått lära mig väldigt mycket efter några veckor i den här gruppen. Mest om det mänskliga psyket, och hittills är det ingen som har fått mig att det enda rätta är att bli vegan. Tvärtom, skulle jag vilja säga. Aja, spännande läsning kan man aldrig få för mycket av.