måndag 25 september 2017

Skäran!

Jag och min exman köpte ett hus av ett gammalt par som skulle flytta till lägenhet. De frågade lite försynt om vi möjligen skulle ha något emot att de lämnade kvar trädgårdsredskapen som stod i uthuset, eftersom de inte skulle ha någon nytta av dom i stan. Vi, som flyttade från lägenhet och därmed inte ägde så mycket som ett maskrosjärn, tog tacksamt emot allt. Vilket visade sig vara en uppsjö av krattor och spadar och häcksaxar och sekatörer och grejer som skulle kostat oss tusentals kronor om vi skulle köpt det nytt, och ovanpå det dessutom en nästan ny motorgräsklippare. Som de inte ville ha ett öre betalt för fastän vi för att inte skämmas ögonen ur oss kände oss tvungna att insistera på.

I alla fall. I denna skatt fanns även en skära. Den gillade jag skarpt och använde flitigt under de år vi bodde där. Den var så himla behändig att gå omkring med och...tja, skära av saker med. Sly, kirskål, grästuvor som inte gräsklipparen kom åt och som man kanske inte orkar dra fram en stor lie eller grästrimmer för. Älskade min skära. Dock inte så mycket så att jag tog den med mig när jag flyttade från huset, eftersom jag just då inte kunde föreställa mig att jag skulle kunna ha någon nytta av den i min lägenhet på 75 kvadrat.

Men livet tar ju lite oväntade vändningar ibland, och nu sitter jag på nytt i ett hus med en trädgård som mer påminner om en djungel. Även detta hus köptes av ett äldre par som skulle flytta till äldreboende, och även detta par lämnade vänligt nog kvar några spadar och krattor och annat smått och gott, dock ingen skära. Så när första vintern i huset hade passerat och det började spira och gro så kände jag att det behövde göras en viss komplettering. Jaha, men då fanns det väl ingen skära att uppbringa? Åkte till diverse trädgårdsbutiker och järnhandlare, men kammade noll överallt. Köpte istället en röjkniv, och var ändå rätt nöjd. Den var mäktig, man kände sig som Indiana Jones. Men jag saknade skäran. Mest för att röjkniven var så himla stor. Har inte precis nävar som dasslock (eller som Indiana Jones).

Idag, på min lediga dag, så tog jag en tur till Lokalföreningen för att kolla efter stolpar till hönsgården. Lokalföreningen här i närheten är en butik som har det mesta för den händige, men tyvärr har de öppettider som inte direkt är gjorda för den vanliga människan. De kör 7-16 utom EN kväll i veckan då de har öppet ända till 17.30. Sen har de öppet typ en kvart på lördagarna (eller okej, 8-12), men då är ju ALLA där, speciellt den kategori människor som har köpt sommarhus på Österlen som de ska renovera liv och själ ur. Och alla vet ju att minsta lilla byggprojekt kräver ett oändligt antal besök på närmaste brädgård eller byggvaruhus eftersom det aldrig blir som man tänkt sig.

När jag läste pedagogik så fick man lära sig massor om en gubbe som hette Pierre Bourdieu, och han hade en grej som han kallade för symboliskt kapital. Det gick ut på att vissa grejer kan vara värdefulla resurser i olika sammanhang även om de inte går att mäta i pengar, det kan istället vara till exempel socialt eller kulturellt betingat. Orkar ej förklara, ni får googla. I alla fall. Känner mig aldrig så i avsaknad av kulturellt kapital som när jag är på en BRÄDGÅRD. De skiter väl i Bourdieu men skrattar (inbillar jag mig) i hemlighet åt en när man säger "bräda" istället för "regel" och inte vet skillnaden mellan spik och dyckert. Och här är jag verkligen ute och famlar i de yttre regionerna av min kunskapssfär. Har egentligen inga problem med det, för jag känner att jag verkligen inte måste kunna allt om allt, men sen kommer den bistra verkligheten och står där i form av en gubbe i blåställ som ler lite nedlåtande när man stammar fram sitt lilla ärende. Känns väl SÅDÄR.
Aja, fick sondera terrängen med avseende på stolpar lite i alla fall. Gick sedan in i själva butiken och sonderade vidare. OCH DÅ LÅG DEN DÄR. Skäran! I tyskt kvalitetsstål! MY PRECIOUS!



Slog till utan att tveka eller ens blinka. Känner det som att cirkeln är sluten på något sätt. Med både en skära och en röjkniv står man inte handfallen om/när apokalypsen närmar sig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar