Plötsligt hände det

Är hemma och har egentid idag, för min man och hans kompis åkte till Bornholm tidigt i morse och väntas inte hem förrän sent - med mina mått mätt dårå - ikväll. Vad gör man då? Jo, man får feeling och PUTSAR FÖNSTER. Så djävla B egentligen om man tänker efter, som om man vore någon himla Maj (Kristina Sandbergs karaktär). Men jag har stört mig på smutsiga fönster rätt länge nu, fast min tröskel för just sätta igång med fönsterputsning är extremt hög så därför har det ändå inte blivit av. Vet inte hur det är för andra, men jag tycker det verkar som att alla i hela världen utom jag har något magiskt knep för att få skinande rena rutor på ingen tid alls. Påfallande ofta är det män, som aldrig någonsin tar initiativet till en storstädning, som ändå på något mystiskt sätt vet hur "de riktiga fönsterputsarna gör". Är kanske sånt som diskuteras i herrbastun, vad vet jag? Det värsta är att det aldrig finns ett knep som man kan förlita sig på funkar i alla väder. Det är vatten med eller utan diskmedel, det är fönsterputsmedel eller ättika och det är trasor hit och tidningspapper dit och fönsterskrapor här och sämskskinn där. Har provat allt detta men får ändå inte till det speciellt bra.  Det blir rent, visst, men det händer också att det blir flammigt och randigt och så är det jobbigt och svettigt och framför allt svintråkigt. Införskaffade därför en KÄRSCHER fönsterputs-nånting för rätt längesen, efter tips från en som sade sig hata fönsterputsning minst lika mycket som jag. Den levererades rätt så omgående, och sedan åkte den in i städskåpet och stod där och bligade och alstrade dåligt samvete varje gång man öppnade dörren. För då var det inte bara jobbigt att putsa fönster utan även jobbigt att sätta sig in i hur en sån där manick fungerade.

Men så idag tänkte jag att nä, hur djävla svårt kan det vara? Och så var det samtidigt bra att min man inte var hemma, för han säger nämligen att fönsterputsning är en ren bagatell, nästan roligt till och med. Ändå har han inte tagit ett enda tag med fönsterskrapan på de åtta år vi har bott tillsammans, eftersom han till skillnad från mig inte stör sig det minsta på att man knappt kan se ut genom rutorna. Fattar inte den grejen och tänker att det fan i mig måste vara genetiskt det här att kunna selektera bort smuts och stök och inte bry sig överhuvudtaget. Ja, jag är rätt bitter över detta. Vi städar ändå hyfsat jämlikt, men vägen dit måste fan i mig styras upp med schema och regler och rutiner, annars blir det inte gjort (av någon annan än mig). Ja, jag vet att inte ALLA män är likadana. Men alldeles för många för att det bara ska vara en slump. I alla fall, det sista jag ville var att ha någon som stod och kommenterade mitt eventuella tillkortakommande med Kärscher-putsaren med hur enkelt det var att putsa fönster.

Packade upp den och läste igenom bruksanvisningen. Det blev ett litet bakslag direkt i och med att den skulle laddas, och det tog flera timmar. Så min nu-djävlar-ska-det-putsas-fönster-energi kom ju av sig litegrann redan i starten. Men till slut kom jag igång. Och det var faktiskt himla enkelt och smidigt. Man fick med en liten sprayflaska för rengöringsmedel och så något munstycke på vilken man monterade en liten putsduk, men det kändes som att man lika gärna kunde spraya Ajax och gno ut det med vilken trasa som helst. Sen igång med MANICKEN, som var en skrapa som liksom sög upp smutsen som en dammsugare. Rent blev det! Enkelt var det! Är helnöjd, men nästa gång ska jag ha en trasa att torka av skrapan med för det blev lite märken efter den där man avslutade.

Annars? Följer DN:s liverapportering från nazistdemonstrationen i Göteborg. Fattar verkligen inte att man ens kan ge nassar tillstånd för att demonstrera, när har detta någonsin lett till något bra och positivt för samhället? Kan vi inte bara enas om att det inte ingår i vare sig yttrandefrihet eller mänskliga rättigheter att gå omkring på gator och torg och gapa om att Hitler är "den största folkhjälten genom tiderna"? LÄGG NER.

Och så har Magdalena Ribbing gått och dött. Tycker det är lite sorgligt att dö av en fallolycka när man går hemma och förbereder en lunch. Det är väl en sak att gamla människor dör för att de är sjuka och, tja, gamla, det är liksom livets gång. Men att vara 77 år och pigg och vital och så ramla och liksom slå ihjäl sig? Känns ju lite snopet. Nu vet man inte vem som ska styra upp det här med vett och etikett framöver. Finns det ens en värdig efterträdare? Hon kunde ju ALLT!