måndag 25 augusti 2014

Min vän MAJA och jag

Läste i Marias blogg om svettigheten när man cyklar till jobbet i motvind och då slog det mig att jag nog inte har bloggat om min nya cykel. 2014 var ju året då hela den sparklingska fordonsparken byttes ut och jag kan nu stoltsera med att ha både bil och cykel som tillverkats på denna sidan av millenniumskiftet. Till skillnad mot 2013 när jag rattade The Queen of Volvo som rullade ut från Torslandaverken 1990 samt trampade omkring på en gammal skranglig cykel där växelreglaget rostat fast på treans växel redan innan Sverige röstade ja till EU.

När jag bodde i stan cyklade jag nästan jämt och överallt, för den här staden är så liten (och platt! Det finns bara en backe och det är en viadukt över järnvägen) att man liksom inte sparar någon tid på att köra bil. Ändå är folk mer bilburna än någonsin, känns det som. Vet folk som bor mindre än en kilometer från jobbet/affären/dagis och som ändå tar bilen till alla dessa platser. Vet till och med folk som tar bilen till GYMMET fastän de bor ett stenkast därifrån. FATTAR INTE DETTA. Det är ju inte bara slött, det är ju dessutom både dyrt och miljötråkigt och sliter på bilen helt i onödan.
I stan har man nu dessutom byggt ett stort parkeringshus i centrum. Aldrig i mitt liv att jag kommer att parkera där säger jag bara. Tycker parkeringshus är skitläskiga och genererar klaustrofobiska känslor, man kommer aldrig ihåg var man ställde bilen utan får irra omkring och leta, plus att det i 99 fall av 100 gömmer sig en mördare någonstans i ett parkeringshus (källa: en miljard tv-deckare) som är UTE EFTER EN. Känns som ett väldigt onödigt sätt att dö på om ni frågar mig.

Det är dyrt att ha bil. The Queen of Volvo var dessutom en törstig fan. Nästan 1 liter milen drog hon och det var väl inte hela världen när jag bodde i stan och som sagt cyklade nästan vart jag än skulle inom rimligt avstånd. Sen flyttade vi och plötsligt fick jag tre mil till jobbet, vilket plötsligt genererade rätt saftiga bensinräkningar varje månad. Tyckte inte jag gjorde annat än tankade (bensinmätaren var sönder så man vågade ju inte direkt chansa heller). Det är nu ett minne blott. Nya bilen är en diesel och den drar ungefär hälften så mycket, så det känns ju extremt gött i ens snåla sinne. För ett tag sen räknade jag ut att bränslekostnaden per dag med nya bilen är ungefär en femtiolapp. Det är ju bättre än en hundralapp förstås, men det blir ändå rätt mycket på en månad med tanke på att det är pengar som inte på något sätt berikar ens liv. Eller jo, man sparar tid och tid är peng...nä, skojar bara. Men det är klart att det är smidigt att bara sätta sig i bilen och vrooma iväg till jobbet (när man har så här långt då. För dom som har några kilometer är det fortfarande smidigare att cykla, hävdar jag). Och smidighet gillar man ju.

Men i alla fall. Sen jag flyttade till landet har det inte blivit mycket cyklande av, tyvärr. Eftersom mitt DJÄVLA måndagsexemplar till kropp envisas med att dra på sig skada efter skada så går det ju sisådär med löpträningen. Eller rättare sagt: inte alls. Har för närvarande löpförbud på obestämd tid (prognos från experterna är att det kan ta "upp till ett år"). Så då får man ju försöka hitta någon annan motionsform att ägna sig åt för att inte förfalla helt. Cykling till exempel. Nu är jag inte mycket för att bara cykla rätt ut i ingenstans utan mål och mening utan jag vill gärna att cykelturen ska ha någon form av syfte i stil med "transportsträcka från A till B" så att man så att säga kombinerar nytta med ännu mera nytta. Nu bor jag, landet till trots, mitt i "centrum" av vår lilla by så alla väsentliga serviceinrättningar (busshållplatsen, affären, bibblan) ligger på bekvämt gångavstånd och det känns rätt omständligt att låsa upp uthuset, låsa upp cykelns alla lås, böka ut cykeln, cykla iväg, ställa cykeln, låsa cykelns alla lås, och så hela proceduren omvänt igen för högst två minuters cykelfärd. Så det blir inte av, plus att jag ändå oftast uträttar såna ärenden på väg hem från jobbet, så den biten av vardagsmotionen kan man ju känna sig blåst på.

Det finns ju många som cyklar med sina hundar som motionsform. Jag är inte en av dom. Taxarna är förträffliga på alla sätt och  vis, men några hundar att ha med på cykelturer är de inte, har provat och då fick jag cykla så sakta att jag höll på att välta. Plus att de inte på något vis skulle banga för att dra iväg efter en hare eller en hjort om de fick syn på en, och det får vi OFTA, och att ha totalt 18 kg jaktlystna och explosiva taxmuskler som sliter i styret är en naturkraft som man inte skojar bort. Har ingen lust att vingla ner i något dike och ligga där halvt ihjälslagen med skammen. Är ju dessutom i en ålder när man tydligen inte kan ramla hur som helst längre utan att snudd på vara tvungen att beställa färdtjänst efteråt.

Återstår då att cykla till och från jobbet under ordnade former. Jag har gjort det någon gång med min gamla cykel. Det är väl inte att rekommendera. Först cyklar man 3 mil i motvind på trög och skranglig cykel med fastrostat växelreglage, sen ska man förväntas jobba och vara på alerten i minst 8 timmar och SEN SKA MAN JU HEM IGEN. Tro för all del inte att man har medvind då. Vet inte om det är likadant överallt, men i Skåne har man alltid motvind. Om man så kör åt ett håll i motvind och ger upp och tvärvänder så har man lik förbannat motvind på hemvägen. Det går förmodligen att cykla 6 mil om dagen och ändå vara pigg som en lärka. Om man är Bernt Johansson (kan inga modernare cyklistnamn). Eller går på droger. Jag heter inte Bernt, och jag går inte på droger heller.

Svaret på gåtan hur man smyger in vardagsmotionen "cykla till jobbet" när man bor rätt långt från jobbet heter "elcykel". En sådan införskaffade jag i våras, i samband med (eller som tröst för) det ovan nämnda löpförbudet. En treväxlad Crescent MAJA (som i latmaja). För er som är ovetande så är en elcykel (eller elassisterad cykel som det egentligen heter) alltså inte någon lightvariant på elmoppe. Man måste trampa för att komma någonstans precis som på en vanlig cykel. Men när ett visst motstånd uppstår, olika beroende på inställning, så kickar en liten elmotor in och hjälper till att driva tramporna så att det går lättare att trampa. Det är alltså som att cykla i medvind och nedförsbacke PRECIS HELA TIDEN. Så djävla roligt alltså. Och man kommer fram dit man ska utan att bli dödstrött och genomsvettig och man slipper vagga omkring på darrande mjölksyrestumma ben efteråt. Oavsett hur mycket det blåser, det märks liksom ingen skillnad. MAJA gör grovjobbet medan jag bara trampar på lite lätt. Vill jag jobba lite mer så ställer jag in en lägre nivå på motorn, vill jag jobba riktigt hårt så stänger jag av motorn helt. Då är det å andra sidan döjobbigt, för MAJA är en riktig tungviktare. Inte MAJA i sig själv men hennes batteri väger bly (även om det inte är det). Men i alla fall. Cykla till och från jobbet är helt plötsligt görbart. Inte varje dag, för det tar ju av naturliga skäl lite längre tid än att ta bilen, och ibland har man ju bråttom hem, har ej heller lust att cykla 3 mil med två Ica-kassar på styret. Men med lite planering så kan man alltså kombinera träning och miljövänlig och billig transport. Okej, MAJA var inte jättebillig i inköp, men det ska nog gå att räkna hem någon gång. Och om inte så är det ändå en förbaskat mycket trevligare upplevelse än att bara sätta sig i bilen och zombieköra till och från jobbet dag ut och dag in. En cykeltur är mer levande på alla sätt och vis.

Jag är helt enkelt mycket, mycket nöjd. Elcykel is the shit. MAJA, I LOVE YOU.






1 kommentar:

  1. Elcykel alltså. Plitar ned det på min önskelista.
    Ny utmaning: Du har bara en vecka kvar att leva. Lista fem saker du absolut vill göra/hinna med innan du så att säga kilar runt hörnet/drar till de sälla jaktmarkerna.

    SvaraRadera