tisdag 26 augusti 2014

Bloggutmaning 7: Min sista vecka i livet

Alltså de här bloggutmaningarna. Så himla roligt när man får tänka till och skriva om något annat än att man har legat på sofflocket, ätit popcorn och tittat på när Morgan och Ola-Conny örlar runt i världen. Alltså: Utmana mera!

Fick den här av randigkatt:  Du har bara en vecka kvar att leva. Lista fem saker du absolut vill göra/hinna med innan du så att säga kilar runt hörnet/drar till de sälla jaktmarkerna.

Shitpomfritt vad svårt! var min första tanke. En vecka är ju inte så lång tid, så det här med att hinna med klassikern "att resa jorden" runt känns väldigt stressigt, fattar inte heller riktigt själva grejen med att flänga omkring mellan kontinenterna baraföratt, så det var ju tur för mig. Istället vill jag hinna med detta:


1. Börja knarka. Om jag visste att jag bara hade en vecka kvar innan Döden stod där och skramlade  uppfordrande med schackpjäserna så skulle jag förmodligen tycka det var en ganska ångestladdad situation. Är inte direkt ute efter något hallucinogent, men att få sväva omkring i ett schysst morfinrus den sista tiden hade inte varit så dumt. Då har man ju inte ett bekymmer i världen. Bekymmersfritt = bra. Nu är visserligen knark = bekymmer, men bara i det långa loppet. På en vecka hinner man nog bara uppleva det göttiga utan avigsidor som till exempel abstinens, kroppsligt förfall och kriminalitet, inbillar jag mig i alla fall.

2. Även om jag inte är intresserad av att "se världen" så vill jag nog ändå åka till något snyggt och liksom lite dramatiskt ställe där jag kan tillbringa mina sista dagar. Hemma kvalar egentligen in under dessa kriterier, bor ju granne med platsen där man spelade in delar av Bröderna Lejonhjärta (scenerna i Körsbärsdalen, fast själva körsbärsträden är fejk), men om jag nu en gång för alla skulle chocka omvärlden med att åka någonstans så hade jag gärna besökt Orkneyöarna utanför Skottlands nordkust en gång till innan detta livet tar slut. Där finns ingenting speciellt mer än jord, hav, himmel, lunnefåglar och whisky. Det duger bra åt mig. 

3. Samla ett antal väl valda personer i min relativa närhet (hur nu det skulle gå till rent praktiskt, men det överlåter jag åt fantasin) och säga dom de SANNINGENS ORD som jag, på grund av omständigheter över vilka jag inte råder, tvingas att hålla inne med och bara för att tillvaron ska flyta på någorlunda smidigt och friktionsfritt. Tyvärr är det ju så att, om man inte är Farmen-Qristina, lite drar sig för att skapa konflikter med folk man till exempel måste jobba ihop med, bo granne med eller vars barn är bästis med ens eget barn så att man ändå har en viss kontaktyta vare sig man vill det eller ej. Så man håller god min, biter ihop och går omkring och är nästan trevlig helt i onödan. Nu är det inte så att jag har Farmen-Qristina som ett ideal för hur man pratar och umgås med folk, tvärtom. Men det finns EN MASSA idioter som skulle behöva höra ett sanningens ord men som aldrig får det eftersom folk inte vill stöta sig i onödan eftersom det blir så jobbigt efteråt då. Vilket är fullt förståeligt, men om jag nu bara har en futtig vecka kvar så tänker jag banne mig unna mig att få passera till andra sidan utan att känna att man måste vara vän med hela djävla världen. Röra om i grytan lite. Skulle heller inte tveka att hyra in en torped för att ordna upp ett och annat, lite diskret förstås. Om så bara för att få sista ordet. HA!

4. Anställa en stjärnkock som utan att blinka lagar alla mina favoriträtter närhelst jag önskar detta. Fyfan vad jag ska unna mig att äta mycket och gott under min sista vecka i livet, utan en tanke på födointagets effekter på hälsa och vikt. Tänker mig lite att jag tillbringar rätt mycket tid med att ligga bords som en gammal romersk kejsare medan tjänstvilliga väsen ilar omkring och passar upp på mig med allehanda läckerheter. AH.

5. Städa ur alla lådor och gömmor och slänga det mesta av innehållet. Här ska minsann inte finnas kvar några pinsamt smöriga kärleksdikter till Johnny i 8B för eftervärlden att skåda och skratta åt efter mitt frånfälle. Allraminst skall det komma till Johnny i 8B:s kännedom. Så roligt ska det djävla aset inte få ha på min bekostnad.

Sådär. Nu känner jag mig redo att "flytta hem" (som man sa under min uppväxt i Bibelbältet).


2 kommentarer:

  1. Skulle i ditt ställe vara försiktig med det där med att knarka. Själv prövade jag marijuana ett par ggr och sista gangen tillbringade jag kvällen i närkontakt med vitt porslin. Som stod i skön kontrast till mitt gröna ansikte. Fast det klart, marijuana är ju lätt-knark. Kanske funkar det bättre med lite grövre ammunition.

    Det där med att se världen skulle jag skippa, har sett nog. För övrigt bor jag i världens vackraste land, sa har inga ambitioner i den vägen. Ok, har inte sett alla länder i hela vida världen, men nog sa det räcker för mig.

    Annars haller jag med. Skulle ocksa säga ett sanningens ord till en och annan jag mött pa livets väg. Och ett mal god lagad mat säger jag heller inte nej till. För övrigt har jag just rensat ut i källaren och gjort mig av med ca 100 kg skräp. Nu är det lika rent som mitt samvete, hehe.

    Bloggutmaning? Skulle gärna vilja veta vad du är riktigt rädd för. Att bli gammal? Spindlar? Att dö alldeles ensam? Eller det gör man ju, men du fattar säkert. Kanske att bli arbetslös? Rädd för vatten? Jag ser fram emot ett blogginlägg.

    Annika

    SvaraRadera
  2. Jag är så lam att jag inte ens skulle kunna säga vissa personer ett sanningens ord på dödsbädden. Tror jag. Det skulle kännas som om jag var "elak" och om man är "elak" kanske man inte kommer förbi biffige dörrvakten Sankte Per (vem ÄR han egentligen?).
    Det där med maten lät mer som jag. Älskar mat. Och kanske lite knark på det också. Något uppåttjack. Ecstasy kanske och jättehög techno till exempel. Det har jag alltid tyckt verkat så kul......

    SvaraRadera