En busschaufför, en busschaufför, det är en man med glatt humör

Häromdagen hörde jag en intervju med en lokal skolbusschaufför som hade blivit nominerad till den pampiga utmärkelsen ÅRETS BUSSCHAUFFÖR. Anledningen till detta var bland annat att han alltid väntade om någon var lite sen, om någon inte dök upp så ringde han föräldrarna för att kolla så allt var som det skulle, och sen hade han underhållning i form av sång, musik och tecknad film i bussen. Så himla mysigt, hoppas han vinner.

Han som körde min skolbuss var ett AS som hette Curt. Var det någon som förtjänade en utmärkelse som Årets Sämsta Busschaufför så var det han. Han var nästan jämt sur och irriterad och röt åt alla att vara tysta och sitta stilla så fort det blev lite liv och rörelse i den gröna VW-bussen med vilken han fräste runt i dödsföraktande hastigheter på små slingriga grusvägar till och från skolan. Och då kan jag tillägga att de flesta oftast satt som små tända ljus, för om någon stökade för mycket i skolbussen så tvärnitade Curt, slet upp dörren och skrek UUUT! Och det var inga tomma hot oavsett hur många kilometer vederbörande än fick traska för att komma hem. Så något bråkande och knuffande och stojande i bussen var det nästan aldrig. Ändå var Curt nästan alltid på mer eller mindre dåligt humör. Fast det var nästan värre när han var lite uppåt. Då brukade han ta tag i låret på valfri tjej inom räckhåll och låtsas att han tog fel på växelspaken och oj vad bussen plötsligt blev svårväxlad, det var kanske dags att smörja växellådan lite, HÖ HÖ HÖ. Och så hade han musikkassetter med nakna Lektyrbrudar på omslaget liggandes helt öppet ovanpå instrumentpanelen. Man undrar ju lite om det verkligen inte var någon vuxen som såg det och reagerade, men det var ju andra tider då.

En annan tråkig grej var, att om någon kompis skulle följa med en hem efter skolan så var man tvungen att fråga Curt om det gick bra. Det där med att bo på landet är ju något av en logistisk och social mardröm. Om till exempel min kompis Gunilla och jag kom på att vi ville leka efter skolan så var vi först tvungna att ringa våra föräldrar och fråga om lov, för det här var på 70-talet när det inte på något vis var självklart att föräldrar i första hand såg sig själva som sina barns privatchaufförer. Det kunde mycket väl hända att någon förälder satte sig på tvären och inte kunde hämta för att de skulle på något himla sammanträde på kvällen, eller helt enkelt INTE HADE LUST (och det skämdes de inte för). Men ibland så kunde de väl offra sig och lova att komma och hämta eller skjutsa hem. Då väntade nästa prövning: att fråga Curt. Gunilla bodde nämligen i byn och var inte berättigad till skolskjuts, så mycket av ens sociala liv stod och föll med Curts välvilja. Som det ju var lite si och så med. Man var tvungen att vänta in rätt tillfälle för att nästla sig fram och liksom luta sig in över förarsätet och haspla ur sig sitt nervösa Fårgunillaåkamed?  Ibland fick man ett ja, men han kunde precis lika gärna säga nej. Baraföratt liksom, helt utan anledning. Hade väl förstått honom om bussen varit knökfull, men det var den ju aldrig, det var alltid exakt samma mängd barn som åkte med, minus någon sjuk då ibland. Men fullt var det aldrig, så det hade väl inte spelat någon större roll kan man ju tycka.
Ibland ville vi sova över hos varandra, Gunilla och jag, det var om inte annat ett alternativ när ingen kunde skjutsa en hem på kvällen, och när. det var hos mig så väntade DUBBEL PRÖVNING. För då kunde man först få ett ja på sitt Fårgunillaåkamed?, men precis lika  gärna ett nej på följdfrågan    Fårhonåkamedimorgonbittiockså? Not so fun om ni frågar mig, och sen satt man där i den halvtomma bussen med ett oförlöst lekbehov och en besviken klump i halsen. Djävla Curt. Kan fortfarande minnas hur extremt AVUNDSJUK jag var på alla som bodde "i byn", som bara kunde gå eller cykla hem till sina kompisar efter skolan, till synes hur som helst och när som helst, och som slapp blanda in Gud och halva världen för att kunna ha ett umgänge. Inte konstigt att man är som man är. Bitter och inåtvänd och asocial. Det är äckliga Curts fel. Han skulle aldrig bli nominerad till Årets Busschaufför, den saken är säker. Han är dessutom död sedan ett antal år tillbaka, och jag är övertygad om att han rattar sin VW-buss i helvetet och att inte en jävel får åka med.