The most dangerous combination since nitro and glycerine

Jo, men nu kom jag på en annan grej jag skrev om den 26 november, dagen som gått till historien som dagen då Metrobloggen strimlade alla inlägg i en imaginär dokumentförstörare. Det var en recension av filmen The Blues Brothers från 1980, den som alla tjatar om att den är så sabla fantastisk. Jag var bara måttligt imponerad, eller rättare sagt inte alla imponerad. Jag har rätt svårt för 80-talet i allmänhet och 80-talskomedier i synnerhet. Och jag gillar inte filmer när de brister ut i sång stup i kvarten. Mycket riktigt föll jag i koma efter sådär en kvart och fick väckas till liv lagom för att höra Aretha Franklin skälla ut sin slashas till karl till ingen som helst jävla nytta.
Dessutom fick jag en obehaglig känsla av att jag faktiskt sett filmen förut. Jag brukar minnas alla filmer jag ser, men den här måste jag ha förträngt. Det kändes inte som någon större förlust faktiskt.